Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörkt och makabert vackert utkast

Corman McCarthyGuds barnÖversättning: Kerstin GustafssonAlbert Bonniers förlag

Annons

ROMAN. Cormac McCarthys mästerverk ”Blodets meridian” översattes till svenska alldeles för sent, tjugofem år efter att den först publicerades. Den är en av nittonhundratalets kanske allra viktigaste romaner. En studie av den absoluta grymheten, lika rå som suggestiv. Myten om den amerikanska västern fick här sin siste verkligt stora uttolkare.

Efter den ter sig alla andra försök i genren som förljugna och ytliga, så stark var dess mardrömslika vision. Spädbarnet som rycks ur sin moders händer och krossas mot en sten och människans ångestförvridna ansikte när hon skalperas levande – bilderna fortsätter att förfölja mig likt ett barndomstrauma.

Den nu översatta ”Guds barn” är en av hans tidiga romaner, skriven i början av sjuttiotalet. Även den är en undersökning av ondskans natur och empatins gränser. En tragedi av antikt mått om människovärde och nekrofili i sextiotalets amerikanska söder.

När den sedan barndomen utstötta särlingen Lester Ballard hittar en död och naken kvinna i en pickup kan han för första gången ha en kärleksrelation. Redan då står det klart att han kommer att reduceras till sina mest primitiva drifter. Han tvingas allt längre bort från samhället och upp i de omgivande bergen. Vad som följer är en roman om hur den första förbrytelsen kan trollbinda människan och staka ut hennes öde.

Denna hänsynslösa värld skriver Cormac McCarthy fram på en biblisk, kallhamrad prosa. Hans språk är en egensinnig blandning av poesi och vetenskap: när en raket briserar i natten beskrivs den som en ljusblomma av glycerin och en svavelgalax. De exakta naturvetenskapliga beskrivningarna av naturen skänker den en närmast religiös storhet och mystik. I närbild framstår dess maskineri som underligt och skrämmande – och ondskan är vad som driver det.

Ett vildsvin jagas av en flock vildhundar. På en snötäckt slätt kämpar det för sitt liv och efter det första hugget sprutar blodet ut på snön och liknas vid kalligrafisk skrift. Sådan är hans romanvärld: oändligt mörk, makabert vacker och befriad från moraliska övertoner.

”Guds barn” är ett utkast till den världen och till ett stort författarskap. Berättelsen om Lester Ballard saknar den självklarhet som kännetecknar riktigt stor litteratur, den svårbegripliga känslan av att verket har vuxit fram av sig självt. Här lyser romanbygget ännu igenom och bilderna får därför aldrig den fruktansvärda kraft som får mig att vilja konstatera att ja – precis så grym är människan.

Mer läsning

Annons