Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgisk blick skymmer historien

Göran GreiderStäderna som minns Joe HillBonniers

Annons

Reportage. Joe Hills sista önskan var odramatisk: han bad fängelsedirektören om en flaska grapefruktjuice. Det var den 18 november 1915. Dagen efter avrättades han av en exekutionspatrull på fem man. Han bands tidigt på morgonen vid en stol och fick bindel för ögonen. En läkare märkte sedan ut hans hjärta med en bit vitt papper. Sheriffen sa åt mannarna att lägga an, men hann aldrig ge order om att skjuta. Det gjorde den dödsdömde själv. ”Eld – sätt i gång och skjut”, skrek han och blykulorna rev sönder pappret. En stråle blod färgade det rött, tre av kulorna hade gått rakt in i hjärtat. Han var troligtvis oskyldig.

När Göran Greider skriver om den svenske folkmusikern och arbetarikonen Joe Hill är det om martyren han skriver – och liksom på omslagets grålila porträtt är det bara de yttre konturerna som framträder. Han söker honom i städerna han besöker: Chicago, Gävle, San Pedro och slutligen Salt Lake City. Men han griper efter en människa som tyckte att det var slöseri med papper att skriva sin biografi. En undflyende, nästan mytologisk gestalt.

Däremot skildrar Greider med stor inlevelse den amerikanska arbetarklassens och radikalismens historia. De stora skaror immigranter som kom till USA kring förra sekelskiftet sögs in i fabrikernas maskineri och den okontrollerade marknadens logik: mer arbete för lägre lön. Fackligt aktiva och strejkande arbetare mötte svårt motstånd. De svartlistades och misshandlades. Joe Hill var en av dem. Han skrev sångerna de sjöng i demonstrationstågen.

Göran Greider tycker sig se likheter mellan den tidens USA och samtidens eskalerande kapitalism. Det kanske stämmer, men varför besöker han i så fall inte dagens låglöneslavar? De som arbetar på snabbmatsställen eller tynar bort på fabriker mot minimilön. I stället pratar han med fackliga ledare, historiker och museivärdar. Han blir stående bredvid dem, utanför historien och kikar nostalgiskt in i dess glasmonter. Boken blir därmed sällan riktigt hudnära.

Men ibland spricker glaset. När han besöker San Pedro och stadens fattiga hamnkvarter är det som om det melankoliska havsljuset tränger in i texten. Då hörs en sorgesång över arbetarklassen och det nedslagna motståndet. Och kanske var inte Joe Hills sista natt i fängelset så odramatisk – kanske var han bara människa? När vakterna kom för att hämta honom den morgonen ska han ha brutit sönder en sopkvast och hotat dem med den vassa änden. Kampen fortsatte in i det allra sista, även mot döden.

Mer läsning

Annons