Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Yuval Noah Hararis ”Homo Deus” – helikopterperspektiv på sam- och framtiden

Är människan en art på upphällningen? Historieprofessorn blickar framåt i uppföljaren till ”Sapiens”.

Annons

Yuval Noah Harari.

Renjävlarna borde väl fatta att dom måste flytta på sig.

En vän till mig gjorde nyligen en utflykt med bil i trakten av Grövelsjön. En bit från Norgegränsen hejdades den fridfulla turen längs den öde fjällvägen av en flock renar. Det fanns liksom inga andra alternativ än att stanna.

Han varvade motorn. Renarna glodde. Han tutade. Renarna rörde sig inte ur fläcken. Han slog av tändningen och klev ur bilen. Viftade med armarna och gjorde små utfall för att skrämmas.

Renarna glodde. Oberörda.

Min vän väntade i säkert en halvtimme utan att renarna gjorde någon ansats att avlägsna sig. Till slut fick han vända.

Ungefär i det vägskälet mellan olika verkligheter utspelade sig den israeliska historieprofessorn Yuval Noah Hararis populärvetenskapliga fullträff ”Sapiens”, en svindlande resumé över en viss tvåbent djurarts kolonisation av planeten jorden.

Det som min bilburna vän inte kunde förmedla till renarna är just det som gjort vår arts utbredning möjlig: tron på en överindividuell berättelse. Överenskommelsen om att det här är en väg, på den kör man i en särskild typ av fordon i en bestämd riktning och förhåller sig till en uppsättning regler.

Vad renarna visade med sitt gloende var att vägen bara existerar om man tror på den. Den var inte deras religion. De var ute och hängde med gänget, och så kom det någon och viftade.

Det var också därför det var min vän som satt bakom ratten, inte en ren. Tack vare sådana gemensamma fiktioner har vår art kunnat sträcka oss över flockgränserna och skapa de mest underbara ting, som de skattesystem, anställningsförhållanden och produktions- och distributionslinor som gjort bilar och vägar möjliga (och en massa skit också, som diktaturer, arméer och slaveri). Byggt oss en värld på tro allena.

Och på att behandla andra djurarter som om vi ägde dem.

”Enligt min åsikt kan man inte föra en seriös diskussion om mänsklighetens natur och framtid utan att börja med andra djur”, skriver Harari i inledningen till uppföljaren ”Homo Deus”, stilkänsligt överflyttad från engelska till gedigen svenska av Joachim Retzlaff, som lyckas med att vara både följsam mot källtexten och idiomatiskt omutlig i detta samtidigt spränglärda och lättflytande verk.

”En kort historik över morgondagen” är undertiteln, men liksom den tillbakablickande föregångaren är boken främst en låda med väldigt bra verktyg för att förstå de berättelser som styr vårt tänkande i dag. Till exempel visar Harari hur ”algoritm” kan användas som nyckel inte bara till nätjättarnas kunskaper om oss utan också till däggdjurens medvetande och känsloliv.

Ja, till allt, egentligen – Hararis helikopterpedagogik har av somliga kommentatorer fått kritik för att i vissa delar bortse från komplicerande faktorer, men själv tycker jag att han erbjuder en suverän ände att börja nysta i för läsaren.

Vilken är människans plats i en värld där våra datainsamlingssystem agerar alltmer fristående och utifrån en mer upplyst position än vi själva? Vad händer med synen på livet när den fysiska odödligheten finns runt hörnet? Harari drar ut konsekvenserna av den sits vi satt oss själva i på samma sätt som riktigt bra science fiction.

Eller som en flock renar som dyker upp på vägen och tvingar oss att stanna bilen.

LÄS MER: Kulturens serie om bilen och identiteten

Homo Deus. En kort historik över morgondagen

Yuval Noah Harari

Översättning från engelska: Joachim Retzlaff

(Natur & Kultur)

Mer läsning

Annons