Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ödmjukt skrivet om kärlekens kraft

Kjell EspmarkDikter om kärlekNorstedts

Annons

POESI. Kjell Espmarks dikter om kärlek rör sig mellan de extatiskt nyförälskade ögonblicken och det plötsliga uppvaknandet: från paret som förlorar sig i varandra och vaknar först tusen år senare till kvinnan som efter åtta år möter sitt ansikte i badrumsspegeln och inser att hon under alla dessa år har blivit bedragen.

Här finns inget självklart jag. Andras röster bär dikterna och de har ofta formen av poetiska monologer. Allra starkast är de när diktens jag talar direkt ur dödsriket och försöker få kontakt med dem som fortfarande är i livet. Då uttrycks en nästan outhärdlig längtan efter närhet – en vädjan som i en av de mest drabbande dikterna formuleras som en önskan om att bli fasthållen av den älskade för att slippa försvinna ensam in i döden.

Men trots att ”Dikter om kärlek” innehåller flera texter om förlust, är det i slutändan en ljus samlingsvolym. Urvalet sträcker sig från Kjell Espmarks tredje bok ”Mikrokosmos” till hans förra ”Den inre rymden” och gemensamt för dikterna är en tro på kärlekens förmåga att i grunden omforma själva verkligheten. Ett slags tillblivelse som bara kan ske tillsammans med en annan människa – för var slutar din axel och var börjar min panna som ligger pressad mot den? Men till skillnad från många andra skildringar av kärleken är de märkligt befriade från beskrivningar av den egna känslan. De handlar i stället om vad kärleken gör med en: hur mötet med en annan människa kan fördjupa förståelsen av det mänskliga. Bara en helt igenom anspråkslös poet kan skriva så ödmjukt om något så omvälvande.

Versen är genomgående fri och stilen rak och avklarnad redan i de första dikterna, även om de senare rör sig mot en ännu större konkretion och rörande enkelhet.

Dikterna ur ”Vintergata” och ”Den inre rymden” tillhör höjdpunkterna. I dem är allt utom det nödvändigaste struket och kvar finns bara rösten och tystnaden. De är sällan längre än en sida, men lyckas kanske just därför förmedla väl avgränsade bilder av något som verkar vara livsavgörande. Det är bilder som inrymmer hela liv och hela relationer – ibland också de oförklarliga stunderna av nåd när allt förefaller genomlyst och självklart. Ögonblick av tidlöshet, synen av dammkornen som svävar sakta och glimmar i sovrumfönstrets morgonljus.

Det är vad Kjell Espmarks dikter ständigt söker sig mot: en plats för den avstannade tiden, ett upplöst tillstånd som inrymmer såväl döda som levande. Det upplysta sovrummet där du trycker min panna hårt mot din axel och vägrar att släppa taget.

Mer läsning

Annons