Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ögon som ser det viktiga i vardagen

Aris FioretosVatten, gåshudNorstedts

Annons

ESSÄ.  I en vattenpöl på ön Samland vid Östersjöns sydöstra kust flyter en manet, inuti dess lealösa kropp lyser ett violett mönster – om den handlar Aris Fioretos senaste bok. Det är en essä som utforskar romanens särart och fungerar som en kommentar till hans tidigare författarskap.

Vilken roll spelar då maneten? Den är bokens bärande liknelse, en bild av vad romanen kan tänkas vara: ett i grunden formlöst konstverk som sömlöst flyter ihop med sin berättelse.

Romanen är det potentiella och oavslutade. En vidöppen plats där allt fortfarande är möjligt.

Vatten, gåshud skulle kunna sägas vara något så gammaldags som en poetik – alltså en text om hur ett diktverk bör vara utformat – men den är alltför spretig och trevande för att kunna karakteriseras som det. De många exemplen är tagna ur såväl världslitteraturen som det egna författarskapet – bland annat från förra årets Augustprisnominerade ”Mary”. Alla är de försök att visa någon aspekt av romanen.

Vad som trots allt håller boken samman är insikten om att den mest genomgripande förståelsen uppstår i mötet med en bild. Det är också Aris Fioretos stora styrka som författare: hur han lyckas utvinna mening ur det till synes vardagliga. Sett genom hans ögon förefaller även det mest obetydliga viktigt. Maneten blir hans poetik och ideal. Som den formar sig efter vattnet, bör romanen forma sig efter sitt innehåll – rättare sagt, de ska överhuvudtaget inte gå att skilja åt.

Litteraturvetare har ibland velat förklara vad som gör en roman till just en roman. De har skissat på scheman och ritat dramaturgiska kurvor, men den fortsätter att undfly alla definitioner. Undantagen är helt enkelt för många. Varje försök att låsa in den möts av ännu en lysande uppvisning i utbrytarkonst.

Aris Fioretos har inga sådana anspråk. Han vet att det är lönlöst. Att istället tala om romanen i poetiska bilder medför ett befriande villkor, att inget han säger är absolut. Bilden kräver alltid ett visst tolkningsarbete – och däri återfinns litteraturens stora frihet, i att läsaren själv får skapa betydelsen.

Så blir även hans egen essä en illustration av vad han försöker förmedla: ett vattendrag fyllt av idéer, oformligt och stundtals avstannande. Betraktat som helhet är det beundransvärt, men det är lätt att drunkna i de många exemplen och utvikningarna. I sin önskan att förbli lika lealös som maneten förlorar boken något väsentligt: tilliten. För bortom alla spekulationer kvarstår viljan att kunna lita på författaren – och att bli ledsagad av honom.

Mer läsning

Annons