Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Östergren om tonårens trauman

Klas Östergren är inte klar med vare sig tonårstidens dramatik eller 70-talet. I sin nya bok skildrar han unga i Vietnamkrigets skugga – och samma klassresa mellan två världar som han själv gjorde.

Annons

Det tog Klas Östergren ett tag att komma in i Svenska Akademiens arbete och rutiner. Men nu har han hittat skrivtiden och är tillbaka med boken ”I en skog av sumak”.

Inga tidshopp och inga parallellhistorier. När Klas Östergren ger ut sin första bok sedan inträdet i Svenska Akademien för tre år sedan har han inte, som ofta annars, följt en generalplan. ”I en skog av sumak” är en ganska rak berättelse, något inte många förknippar med Östergren – inte heller han själv.

– Jag brukar krångla till det, om vi ska prata svenska. Jag har länge velat skriva en enkel, linjär berättelse för att det strider mot min berättarnatur, säger han och gör en lång utvikning om att avvikelserna är ett av skrivandets största nöjen.

Men även den nya boken är mycket östergrensk, om ynglingars kliv ut i vuxenvärlden. Den kombinerar berättarglädje med ett öga för sociala sammanhang, och en nypa populärkultur.

I 70-talets Sverige anländer en ny kille till en Stockholmsskola märkt av pennalism och fattigdom. ”Allt nu!” har någon klottrat som ett eko av tidsandan. Nye Dan Schoultze är världsvan, självsäker – och från en annan social klass. Han – och hans syster Hellen – trollbinder berättarjaget Kenneth Jansson.

Kontrasten mellan Kenneths socialt miserabla hemområde och syskonens stora villa är enorm. I trädgården, under en skog av sumak, har någon dessutom odlat stora mängder marijuana. Trion tillbringar dagarna i dekadent sysslolöshet.

”En upplevelse som etablerades i unga år var att man kan få så bestämda uppfattningar om någon och så visar det sig vara alldeles uppåt väggarna. Det kan bero på att man snabbt får förutfattade meningar om människor. Ofta har jag i livet fått ändra uppfattning totalt om människor, till viss förtjusning. Det kan nog snarare vara en allmän välmening att man tänker gott om de flesta människor. Jag är inte en djupt misstänksam natur, jag utgår inte från att alla människor är skurkar”, säger Klas Östergren.

Samma kontrast mellan världar upplevde Klas Östergren som ung.

– Om man gjorde den korta resan från Lilla Essingen till Bromma var det som att komma till en annan värld. Det var verkligen en klassresa. Många av mina kompisar levde med en ensamstående mamma och de var alltid närvarande, men så kommer man till en mondän miljö där föräldrarna var frånvarande i långa perioder. Först verkar det lyxigt, men det är ganska sorgligt ju. Det är inte säkert att goda omständigheter gör att barnen känner sig mer omhändertagna.

Den ensamhet som ungdomar kan utstråla är Klas Östergran känslig för. Han trodde att han var klar med att skriva om den tid vars ”essens är vemod”. Men hans egna tonårsbarn väckte minnen, av kärlekskrascher och avvisanden. Deras erfarenheter använder han sig dock inte av, han har alltid undvikit att hänga ut sina närmaste.

Och om han som 19-årig debutant låtsades vara äldre och mer erfaren gäller nu inte det motsatta. Han vill inte ”vara en farbror i sneakers och kepsen bak och fram”, vilket med tanke på hans propra framtoning känns avlägset. Han beskriver de ungas dödsskräck, sentimentalitet – och klokhet.

– Den kanske inte bygger på så mycket erfarenhet, men det är en intuitiv klokhet och omtanke om varandra och om jorden inte minst. Ungdomar är ofta oerhört mycket klokare än hur man vanligtvis ser dem framställas.

Själv var den unge Klas Östergren radikal och mot Vietnamkriget. Dessutom växte han upp med en far som hade upplevt två krig. Pappan pratade dock inte gärna om traumat – ”det får vi andra göra”, tycker Östergren. Det gör han också regelbundet med sina barn.

– Tre av dem har jag åkt runt i Europa och sett slagfält med. Det låter ju helt sinnessjukt. Men har man två söner känns det angeläget. Vi tog med yngsta flickan till Verdun, och hon visste inte mycket om krig och elände men även hon upplevde ett starkt obehag där.

”De där åren är ju präglande för att man upplever sina första stora kärlekskrascher. Det har jag väl kanske tänkt på förut i livet, varför många relationer ser ut som andra gjort tidigare i livet. Det finns en risk att man fastnar i ett mönster, blir bränd och utgår från att det ska gå åt skogen även denna gång. Risken är att man kopierar sig själv i sina nederlag”, säger Klas Östergren om tonårstiden.

Samtidigt skrapar Klas Östergren på engagemangets yta, särskilt när alternativa levnadssätt bara döljer misär: drogkulturen och rock'n'roll-kulturen gick hand i hand.

– När man träffade folk som höll på med droger inbillade man sig gärna att de hade sagt ett slags nej till samhället och skulle leva på ett annat sätt. Men det enda de hade i huvudet var hur de skulle få tag på mer knark.

Kultromanen ”Gentlemen” beskriver en liknande insikt. Men sensmoralen är inte att engagemang är dåligt. I Östergrens fabuleringskonst finns hela tiden känslan för det sociala sammanhanget.

– Att se ett särskilt fall som ett exempel på en ordning, det är en tendens jag har. Det är ett politiskt synsätt men inte ett mekaniskt sådant, säger han och poängterar att individen aldrig får bli ett exempel.

Den blicken för olika världar har han också tagit med in i Akademien.

– Eftersom jag inte är akademiskt skolad utan en autodidakt kan det tillföra en aspekt.

Klas Östergren

Född: 1955.

Familj: Fyra barn och hustru.

Bor: Österlen.

Karriär: Debuterade endast 19 år gammal med ”Attila”, som jämfördes med Ulf Lundells ”Jack”. Genombrottet kom 1980 med romanen ”Gentlemen”, som också har filmatiserats. Först över 20 år senare skrev han uppföljaren ”Gangsters”.

Andra kända romaner är ”Fantomerna”, ”Fattiga riddare och stora svenskar”, kortromanerna ”Tre porträtt” samt ”Orkanpartyt”. ”Twist” var den senaste bok han skrev, före nya ”I en skog av sumak”.

Klas Östergren valdes in i Svenska Akademien år 2014.

Gör i sommar: ”Det jag brukar, åker på en liten semester ner i Europa med delar av familjen. Och är hemma i Skåne, vi har mycket trädgård att ta hand om, det är både en njutning och en börda.”

Klas Östergren om ...

... Nobelpristagaren Bob Dylan:

”Dylan har varit en artist som jag har lyssnat på, först ofrivilligt genom väggarna till min brors rum, och sedan frivilligt. Det är han och Leonard Cohen som är litterära poeter som har öppnat dörrarna till litteraturen för mig. Det har aldrig varit en motsättning för min del. Jag började i den sjungna poesin, så för mig har det aldrig funnits ett problem att se sjungna dikter som litteratur. Det började jag med, att ta in populärkulturen i litteraturens finrum. Den här berättelsen är omöjlig utan den referensen. Men i dag är det något självklart. I dag är det mer provocerande att helt avstå från det.”

... att återigen skriva om 70-talet:

”Jag tycker det är oerhört svårt att beskriva sådant jag inte har upplevt. Det är naturligt att man hanterar situationer och miljöer man kan. Jag vill inte hålla kvar 70-talet, det intresserar mig inte alls. Men man får väl hoppas att det säger något om dagens samhälle också.

Vi pratar om något som ägde rum för 40 år sedan, 40 år innan det är vi tillbaka till 1930, när nazismen började sprida sig. Jag tycker att det här är precis nyss och så måste mina föräldrar också ha upplevt det krig man drömde mardrömmar om. De tidskliven har alltid fascinerat mig enormt. Det kanske beror på att jag hade en far som upplevt tidigt 1900-tal och som i ljusa stunder kunde förmedla vad det innebar.”

Mer läsning

Annons