Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Persongalleriet gör boken levande

Emmy AbrahamsonHur man förälskar sig i en man som bor i en buskeBonniers

Annons

ROMAN. Julia, den nära trettioåriga berättaren i Emmy Abrahamsons roman befinner sig sedan ett par år i Wien. Där är hon lärare i engelska på ett kursinstitut.

På andra våningen i hennes hyreshus bor Elfriede Jelinek. Det var nog det som gjorde mig intresserad av boken.

Och jag är mycket förtjust i Wien.

Men det blir inte mycket av Jelinekspåret i boken. Inte heller Wien blir riktigt levande för mig.

Mängder av gator och platser namnges visserligen men stadens så kallade själ skymtar inte.

Abrahamson har ingen riktig blick för miljöer och här blir det som att traska runt i vilken större stad som helst.

Ben är en lång, stinkande kanadensare som saknar skor. Han bor i en buske med ”plats för två” i Stadtpark. Julia ska just ge en bankdirektör en privatlektion när de kommer i samspråk. Du ska bli mor till mina barn, utropar Ben nästa gång de träffas.

Han har inga planer på att skaffa sig skor, jobb eller utbildning, hon är en välstrukturerad, lite ängslig akademiker. Det är förstås romanens tema: kan två förälskade människor som är så olika verkligen leva samman? Och kan man förändras och bli en annan?

Mötet med Bens kompisar blir en katastrof för Julia. Och något liknande händer när Ben träffar Julias bekanta. Deras vardag blir fylld av kulturkrockar. Dialogen får bett och spänst när de två grälar (men funkar sämre i de mer vardagliga samtalen).

När Julia en dag kläcker ur sig alltför beska sanningar åker Ben hem till Kanada. Då far Julia efter. De har ju trots alla olikheter och tusen gräl om de koder som gäller mellan människor haft mycket roligt ihop.

Hon hamnar i Vancouver och i de partierna börjar boken likna en turistguide. Julia ser valar och möter en björn innan hon plötsligt får syn på Ben i en komprometterande situation.

På en date, meddelar Julia vid något tillfälle, bör man anstränga sig och vara rolig.

Jag får samma känsla när jag läser boken, att det nästan är fråga om en date, att Abrahamson i varje ögonblick vill underhålla oss. Också när Julia plågas av sin ensamhet och sitt olyckliga liv ska vi ha kul. I den situationen blir man som läsare lite kluven: antingen skrattar man på hennes bekostnad eller också är hon inte så olycklig som hon ska verka.

Vad som däremot är roligt i boken är persongalleriet, själva flödet av människor. Mer eller mindre vanliga och ovanliga figurer dyker upp, travar förbi och känns levande.

Mer läsning

Annons