Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Särpräglat med samiska inslag

Stina StoorBli som folkNorstedts

Annons

NOVELLER.  Att nå medial uppmärksamhet direkt vid debuten är få författare förunnat. Men en som lyckats är Stina Stoor, född och alltjämt verksam i Balåliden högt uppe i Norrland. Sin särart skapar hon genom traktens natur och dess språk med dialektala och samiska inslag.

Mikke heter en ung man som kan vara svår att förstå även för kompisarna. Så här uttrycker han sig (tjala betyder myr): ”Tjalarna henna, mycket henna och denna och enhär tjaln och dendär tjaln. Ibland var det svårt att hänga med i grantjaln, lilltjaln, förra tjaln, blöttjaln, och skrymttjaln, och!”

En vacker dag är Mikke och några andra ute och plockar hjortron. Under en vilopaus tar Mikke några rejäla klunkar Koskenkorva. Just då kommer en björn lufsande. Mikke försöker fånga in den, men då händer det. Björnen ”har tagit hans nacke i sin mun, ställt sig upp på bakbenen, och lyft. Bara på skoj!”

Men allt är inte skoj. Arn heter en ung röstbegåvad man som uppvaktar Gun med psalmer nedanför hennes fönster. En vinterkväll sjunger han om ”Den späda rosen fina som doftar salighet, i mörkret skall den skina” – med syftning på henne, helt utan hädiska bitoner. De båda blir ett par vars intima kärleksstunder skildras bokstavligen naket med samtidigt finkänsligt. Det ska bli intressant att se Stina Stoor gå vidare i större romanformat. Man önskar henne lycka till.

Mer läsning

Annons