Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spänning som håller till sista sidan

Arnaldur IndridasonDen som glömmerÖversättning: Ylva HellerudNorstedts

Annons

SPÄNNING. Arnaldur Indridason är en isländsk författare som har väckt stor uppmärksamhet. Hans böcker om kriminalpolisen Erlandur Sveinsson har gjort succé och översatts till ett flertal språk. Han har också fått många priser, bland annat den nordiska ”Glasnyckeln”och den brittiska ”Golden Dagger”.

I den nyutkomna romanen ”Den som glömmer” får vi träffa en ung Erlandur och hans mentor Marion, som är en erfaren brottsutredare.

Det är en kall och ogästvänlig miljö som möter oss med en pinande vind som sveper fram över sandslätterna och de svarta lavastenarna. Inne i staden är tristessen och torftigheten i Reykjaviks ytterområden deprimerande.

Året är 1979 och berättelsen utspelar sig till stor del på en strategiskt viktig amerikansk militärbas på Island. Det finns stora motsättningar mellan den isländska polisen och den amerikanska militären, vilket innebär svårigheter för Erlandur när han försöker föra fallet framåt.

Indridason är suverän på att skildra vardagligheter. Hans beskrivning av den isländska husmanskosten är slående om än inte aptitretande. Men hans text väcker också olika funderingar. Man kommer aldrig huvudpersonerna Erlandur och Marion riktigt in på livet, men man anar att båda två bär på en personlig tragik som ingen av dem låter komma fram.

I början går handlingen framåt i ett ganska makligt tempo. Här finns inga hastiga och dramatiska kast. Men det är ett bedrägligt lugn. Läsaren får en kuslig känsla av att det under den fridsamma ytan döljer sig något ondskefullt.

Intrigen är skickligt uppbyggd i all sin enkelhet. Det är två olika historier som löper parallellt. Dels har polisen att utreda ett illa tilltygat lik som hittats i en damm, dels har man på nytt börjat intressera sig för en artonårig flicka som försvann spårlöst för tjugofem år sedan.

När utredningen verkar att hamna i ett dödläge, är det någon liten detalj som gör att spänningen stiger på nytt. Man väntar hela tiden på att de två spåren ska  sammanfalla och att det ska finnas en gemensam nämnare.

Arnaldur Indridason har genom att använda ett okomplicerat språk och undvika ett tillkrånglat händelseförlopp skrivit en deckare som innehåller de flesta ingredienser som en bra sådan skall ha. Berättelsen landar hela tiden i vardagen.

Och det kanske bästa av allt, den håller ända fram till slutet. Upplösningen är visserligen oväntad, men vid närmare eftertanke blir det både logiskt och troligt.

Mer läsning

Annons