Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor novellkonst av en skarp mästare

Hilary MantelMordet på Margaret ThatcherÖversättning: Marianne MattssonWeyler förlag

Annons

NOVELLER.  Mördaren ringer på i den starka titelnovellen ”Mordet på Margaret Thatcher”. Den äldre dam som öppnar tror att det är rörmokaren som kommer men förstår vad det handlar om när han börjar sätta ihop sitt vapen. Och sedan väntar de.

Snart får Dennis koka äggen själv, säger mördaren. Deras samtal är som vägt på guldvåg. Och tro inte att ni vet hur det ska gå, bara för att Thatcher dog av ett slaganfall 2013. Novellkonsten är större än så, ja när den hanteras av en mästare.

De dragen, att ständigt bygga in överraskningar, hittar man i alla de elva novellerna.

Och alla berättar om originella människor, också när de verkar vara alldeles vanliga. Även i de andra berättelserna finns samma levande samtal och inre monologer. Mantel har ett öra för röster som imponerar.

Titelnovellen är hårdkokt men innerst inne i den skymtar ett drömartat rum där något annat händer eller kan anas. Sådana rum hittar man i flera av berättelserna och i dem möter vi andra tillstånd, andra flöden som är mer otillgängliga och aparta, en annan täthet.

Berättelsen om Thatcher är på tjugofem sidor och tillhör de längsta. Den kortaste är bara på fem. Där prasslar en värd med en kvinnlig gäst och resultatet blir fatalt.

En annan novell ger en rätt bred bild av livet för en engelsk hustru som bor i Jedda och liknar mer en bit ur en roman.

Något liknande kan man säga om den längsta novellen. Där finns en rätt ingående själsskildring, flera olika miljöer, en rad bifigurer och en uppskakande beskrivning av den rättslöshet som kan drabba invandrad arbetskraft i London. Där brukar alltså Mantel en rad grepp som vanligen hör hemma i romanen.

En kort novell om en resa är obehaglig men det är berättelsens allra sista ord som gör den vedervärdig. Slutet vänder upp och ner på hela texten.

En historia handlar om livet på en trist läkarmottagning. Berättaren är sprudlande glad  och rolig. Den där uppsluppenheten verkar alldeles omotiverad och vi har ingen aning om vart den ska ta oss.

I alla novellerna står kvinnor i centrum, vi möter bland annat tre kvinnliga författare, en älskarinna och en dam som ser sin sedan länge döde far glida förbi i en tågvagn. 

Mantel har ju nått ofantliga framgångar med sina historiska romaner men rör sig här i vår egen tid. Hon är skarp, rolig och pricksäker också när hon beskriver det urbana livet.

Mer läsning

Annons