Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tröttsam närstudie av barndomen

Alex Schulman och Sigge EklundTid – livet är inte kronologisktBookmark förlag

Annons

SJÄLVBIOGRAFISKT. Alex Schulman och Sigge Eklund turnerade förra året med en föreställning om meningen med livet efter den digitala revolutionen. Deras bok ”Tid – livet är inte kronologiskt” berör liknande teman: det handlar om bekräftelsebehov, barndomen och att känna sig tom inombords. Att läsa den påminner passande nog om känslan av att stå på en upplyst scen och kisa efter publiken. Du vet säkert att där borde finnas andra människor, men de är i princip omöjliga att få syn på. Med vad gör väl det – allt ljus faller ju på dig.

Den här boken handlar alltså om dem: Alex Schulman och Sigge Eklund, på senare år kanske mest uppmärksammade för sin gemensamma och personligt hållna podcast.

Titeln på deras bok är något missvisande. Kronologin är inte bruten, det är själva tiden som har avstannat. Barndomen vägrar släppa taget.

På en klichétyngd prosa närstuderas tidiga trauman och tillkortakommanden. Det är en typ av introspektion som stundtals gränsar till narcissism – ett slags självförhärligande där oron förefaller betryggande och ångesten exotisk. Här är känsligheten hårdvaluta och det egna jaget sparkonto. Varje ny skildring av barndomens demoner är ytterligare en transaktion, ännu en investering i varumärket Alex Sigge.

Men texterna är inte helt utan kvalitéer. Alex Schulman har en befriande dragning åt det absurda när han skildrar en överklassmiddag och Sigge Eklund en fin känsla för stämningen en råkall vinterkväll.

De söker båda efter förklaringar till varför livet blev som det blev – och svaren finns nästan alltid hos den föregående generationen. Allt verkar gå i arv, såväl manér som svek.

Föräldrarna tar form i dem själva: en morgon har den egna handen blivit identisk med pappas. Allt går att härleda och därför blir det aldrig riktigt intressant litteratur. När livet är fyllt av samband ter det sig overkligt.

Behovet av att ständigt förlägga ansvaret någon annanstans – hos en förälder eller partner – håller tillbaka boken. Närstudiet av barndomen blir ett sökande efter ansvarslösheten. Andra människor existerar endast som impulser och beskrivs i termer av påverkan. Vad gjorde hon med mitt liv? Hur förändrade han mig? Därav den underliga känslan av att stå och kisa ut i publiken och fråga sig: var är alla andra? De finns där och måste ha betytt något, men tillåts aldrig framträda. I strålkastarljuset finns nämligen bara ett jag – och det tillhör Alex Schulman eller Sigge Eklund.

Mer läsning

Annons