Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tunga ämnen utan fördjupning

Viktoria MyrénI det ytterstaOrdfront

Annons

ROMAN. Victoria Myréns nya roman utspelas på en öde ö. Dit har två par rest för att umgås och reda ut sina relationer. Men en av dem försvinner och de andra letar under ett dygn efter honom på sjön och i den närmast ogenomträngliga skogen.

Samtidigt letar de alla i en lika snårig inre terräng efter sig själva. De har dock inte mycket hjälp av varandra i det sökandet.

De fyra är någonstans mellan tjugo och trettio men stundom så omogna att man häpnar. De fattar nästan inte ett enda förnuftigt beslut och man hinner bli rätt trött på deras valhänthet.

Egentligen är det ett kammarspel men Myrén varierar på olika sätt tempot. Ett våldsamt oväder bryter ut, den andre mannen går vilse, någon är nära att drunkna, en båt kommer på drift och så vidare.

Myréns prosa har ett filmiskt drag, det är som när ett kameraöga vandrar över ansikten och miljöer och avbildar personernas tankar, känslor och minnen.

Stilen liknar i början det som på den gamla episka tiden kallades diskbänksrealism. När någon drar ut en låda blir också allt som ligger i den noggrant beskrivet och inlyft i texten. Men då dramatiken och spänningarna ökar blir språket yvigare, mer uppskruvat och bildrikt men också oskarpare och grövre och bitvis forcerat.

I det yttersta tar upp en rad tunga ämnen men de blir inte tillräckligt belysta eller fördjupade, tycker jag.  

Mer läsning

Annons