Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vass och välskriven uppföljare

Harper LeeStäll ut en väktareÖversättning: Eva JohanssonBonniers

Annons

ROMAN. När det stod klart att det fanns ett tidigare okänt bokmanus av Harper Lee blev det en världsnyhet. Inte så konstigt, med tanke på den ställning hennes dittills enda roman ”Dödssynden” har i den amerikanska litteraturen.

Romanen om den frispråkiga pojkflickan Scout och hennes far, den rättrådige advokaten Atticus Finch, gavs ut 1960 och fick stort politiskt inflytande, med sin skildring av den amerikanska Södern och diskrimineringen av svarta.

Atticus personifierar idealbilden av den gode medborgaren, med sin moraliska kompass och sitt samhällsengagemang.

Det är en gloria som hamnar på sned i nyupptäckta ”Ställ ut en väktare”, där Harper Lee ger en helt annan bild av Atticus Finch.

Romanen ska ha skrivits tidigare än ”Dödssynden”, men utspelar sig tjugo år senare. Den vuxna  Scout, eller Jean Louise, återvänder till hemstaden för att besöka sin åldrande far.

Men det blir inte som hon tänkt.

Det är 1950-tal, Högsta domstolen har tagit beslut mot det segregerade skolsystemet och Medborgarrättsrörelsen är på frammarsch. Jean Louise, som alltid kallat sig färgblind, blir chockad när hon upptäcker att Atticus har organiserat sig i ett citizen´s council, som vill motverka integrationen.

Den första delen av ”Ställ ut en väktare” är en vass och välskriven skildring av småstaden Maycomb, med sina ingrodda vanor och inskränkta kotterier. Mot slutet går Harper Lee i stället över till att låta personer runt Jean Louise komma med långa förklaringar och resonemang, som får berättelsen att stanna upp och tappa fart. Ändå är ”Ställ ut en väktare” spännande och intressant läsning. Där ”Dödssynden” på många sätt ger en förenklad bild av onda och goda är ”Väktaren” betydligt mer komplex och nyansrik.

Bilden av Atticus i de båda romanerna skiljer sig kraftigt åt, kanske handlar det helt enkelt om olika perspektiv. I ”Dödssynden”  är Scout ett barn, som avgudar sin far, i ”Väktaren” en vuxen kvinna, som tvingas se sin far i nytt ljus.

Det är också intressant hur Harper Lee använder samma spelplats för nyckelscener i de båda romanerna. I ”Dödssynden” följer Scout sin far från en läktare under den rättegång där han försvarar en oskyldigt anklagad svart man. I ”Väktaren ” ser hon honom från samma läktare, när han släpper fram ren rasism vid ett möte med stadens citizen´s council.

Utgivningen av ”Väktaren” har varit omtvistad och visst kan den diskuteras. Men det mesta talar för att det var rätt beslut.  ”Väktaren” är ingen färdig roman, det märks inte minst mot slutet.  Men det är ändå en oerhört läsvärd berättelse, där Harper Lee med stort engagemang  genomlyser rasism och fördomar.

Mer läsning

Annons