Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är den mest riktiga mamman?

Cilla NaumannBära barnet hemNatur Kultur

Annons

ROMAN. Cilla Naumann har en sällsynt förmåga att mejsla ut berörande människoskildringar och intressanta psykologiska skiftningar med en sparsmakad och njutbar prosa. Det gäller inte minst hennes nya roman som beskriver  moderskapet, ”det livslånga havandet”.

Det handlar om moderskapets lycka och om moderns skuldkänslor. Det handlar om villkoret för att adoptivföräldern ska få lyckan att få ta hand om ett efterlängtat barn, bära hem det – en annan mor måste först ha lämnat det.

I moderskapets nödvändiga symbios, närheten som behövs för anknytningen, finns från början fröet till separationen. Hotet om att kokongen ska spricka förstärks av adoptionsmoderns utsatthet. Kan jag bli mor till dig? Får jag det? Duger jag? Från allra första början finns i adoptivmoderns kokong skuggan av en annan mor.

I ”Bära barnet hem” ger det också en blixtbelysning av gränssnitten mellan kärleken och äganderätten och den hotande separationen hos alla föräldrar och alla som engagerar sig i andras barn. Egoismen och kärleken är varandras like och motsats.

Romanen har flera delar som alternerar. En autofiktiv del, som har sitt ursprung i att författaren själv har adopterat tre barn från Bogotá i Colombia, och som handlar om hur huvudpersonen tillsammans med sin son Adam reser till Bogotá för att träffa sonens biologiska mor Magda.

En andra, helt fiktiv del, handlar om Ana, en föräldralös kvinna som själv blev lämnad av sin mor några dagar gammal. Hon arbetar som hembiträde i en fin familj där modern är karriärkvinna och Ana blir som en mor för barnen, men får skuldkänslor för det samtidigt som hon tvivlar på sin egen betydelse. I smyg lägger hon lilla Mateo till sitt bröst, när alla andra i familjen lämnat huset. Från strykbrädan ser hon ut mot barnhemmet där lyckliga blivande föräldrar kommer för att hämta sina barn eller för att lämna sina nyfödda barn, som hon en gång själv blev lämnad.

En tredje, mindre del, handlar om adoptivmammans egen mor, som glider in i demensens töcken just när hon ska ge sig iväg med sonen Adam för att han ska få träffa sin biologiska mamma.

Genom att växla mellan tre olika synvinklar har Cilla Naumann lyckats generalisera och fördjupa moderskapets problematik på ett mästerligt sätt utan att bli övertydlig. Varje ord är vägt på guldvåg. Det här är en viktig bok att läsas av alla föräldrar, mödrar och barn till föräldrar.

Mer läsning

Annons