Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Zarah Leander – artisten som världen både hyllade och föraktade

LITTERATUR

Beata Arnborg
"Se på mig! – en biografi om Zarah Leander"
(Natur & Kultur)

Annons

Hon slog knock-out på den svenska nöjesvärlden; vacker som en huldra och med röst som en karl var hon en anomali i tidens superfeminina ideal.

Zarah Leander på äldre dagar. Hennes kroppsspråk var ett av hennes signum, rösten - få kvinnor kan ställa upp med en kontraalt - likaså.

Självsäker, slagfärdig, populär och med ett karismatiskt kroppsspråk fortsatte hon att vara sinnebilden för divan. Hennes superhit "Vill ni se en stjärna" var ursprungligen en parodi på Greta Garbo men kom att alltmer förknippas med Zarah Leander själv.Erfarna biografiförfattaren Beata Arnborg har tagit sig an en av våra stora stjärnor från förrförra generationen, som inte blev mindre uppmärksammad för att hon stod Hitlerregimen nära. Hur nära var en fråga som sysselsatte den svenska opinionen i decennier; ett getingbo som Beata Arnborg modigt ger sig in i och försöker kasta ljus över så gott det går.

Zarah Leanders liv var exceptionellt. Borgardottern från Karlstad som var annorlunda, som inte sjöng – hennes "orgelpipor" behövde tid för att mogna – men som ändå var övertygad om att hennes plats var på scenen. Som hann gifta sig och få barn innan hon ur obemärkthet, depression, relationstrassel och fattigdom dök upp hos självaste Ernst Rolf och slog igenom över en natt. Som om platsen på tiljan bara stått och väntat på henne.

Säpo misstänkte under efterkrigsåren att sångerskan och skådespelerskan Zarah Leander var sovjetisk spion. På bilden skriver hon autografer till tyska officerare i Paris.

Likadant fortsatte det. I Tyskland blev hon stjärna innan hon gjort en enda film. Där var lanseringen av henne målmedveten från regimens sida: filmen skulle vara folkets mentala flykt undan en hård verklighet, och en hjältinna som skulle vara förförisk och hemlighetsfull måste vara utländsk, eftersom hon gick stick i stäv med nazismens tyska kvinnoideal. Zarah höll sina barn undan Hitlerjugend och sökte ständiga dispenser för att slippa den tyska fackföreningen, som i praktiken var en partianslutning. Men hon hade också flitigt samröre med Joseph Goebbels, som var hennes högste chef.

Hur mycket kan man samarbeta med en förtryckarregim utan att bli bränd? Vilket moraliskt ansvar kan man avkrävas? Är det OK om man bara gör sitt jobb och inget mer? Zarah hävdade alltid att hennes avsikt enbart var att tjäna pengar och att hon inte hade något med politiken att göra. Hur hon själv tänkte, särskilt mot slutet av nazitiden när regimens dåd började framträda, är inte lätt att undersöka på djupet efter så lång tid. Men priset blev högt för henne: hon misstänktes för spioneri för båda sidorna, och i Sverige tog misstron mot henne enorma porportioner, samtidigt som andra svenska artister som till och med varit partianslutna kom lindrigare undan.

Medan boken inte går särskilt djupt i andra kittlande och skvallerframkallande inslag i Zarahs liv, som eländet i hennes första äktenskap, har författaren gjort ett gediget arbete för att kartlägga hennes Tysklandsår. Här möter vi ju också den största frågan att själv fundera över: Tar vi, utifrån vår trygga position i eftervärlden, oss rätten att ställa ohemula krav på dem som var tvungna att hantera diktaturen när den var verklighet och vardag? Hur hjältemodiga hade vi själva varit där och då?

Författaren Beata Arnborg.

Tonen är saklig, inte dramatisk, och ändå förmår boken hålla läsaren fast i mer än 500 sidor som både tecknar ett liv och det som var typiskt för tiden. Ibland kommer förstås känslan av att man inte riktigt kommer åt Zarah på insidan. Några pusselbitar har vi: rampfebern, kärleken till barnen – vilket inte hindrade henne från att lämna dem i mormors vård i långa perioder för att kunna turnera. Men ändå: Hur tänkte hon, hur kände hon inför allt som hände? Återigen är det förmodligen omöjligt att så mycket från insidan skildra en avliden person som, trots sin plats i rampljuset eller kanske på grund av den, inte varit självutlämnande på det viset till omvärlden.

Icke desto mindre är detta liv så innehållsrikt, och boken så medryckande att den snabbt blir en bladvändare. Med hygglig säkerhet kan läsaren ändå slå fast att artisten och personen Zarah Leander var impulsiv, rolig, hemkär och hade massor av skinn på näsan. Och alldeles bestämt var hon en diva.

Läs mer om böcker: Svensken som valde klostret - och valde bort det igen

Spökskrivaren Jenny skriver böcker i andras namn

Mer läsning

Annons