Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Legendariska Virpi Pahkinen gästar Västmanlands Teater med hyllade "Digambara"

Den hyllade sverigefinska dansaren och koreografen Virpi Pahkinen gästar Västmanlands Teater med "Digambara". Kristian Ekenberg berättar om hur bra föreställningen är.

Annons

Ljuset hinner inte mer än antyda en kropp på scenen förrän man känner igen Virpi Pahkinen. Hon är omisskännelig.

Medan dansen i västerlandet har frånkopplats livets avgörande ögonblick, har den alltjämt en rituell avgörande betydelse i det österland som Virpi Pahkinen söker sig till och inspireras av. ”Digambara” är en symbios mellan modern dans och uråldrig ritual.

Pahkinen inleder med ett solo, ”Kalagni”, till ett ljudspår som för tankarna till mumlande insekter, om nu sådana kan föreställas. Insekter och det halvt djuriska är för övrigt återkommande referenser i Pahkinens koreografi.

Virpi Pahkinen i Diagambara.

Hennes dans rör sig ofta nära golvet. Trancelikt sitter hon på scengolvet och låter armarnas slingrande rörelser fortplanta sig. En gudalik varelse som lämnat mänskligheten bakom sig.

Föreställningen består av tre delar, tre satser om man så vill, och den andra har namnet ”Kabar kabur” och består av Mugiyono Kasidos komiska solo som ursprungligen skapades som en satir över indonesisk politik. Jag förhåller mig först skeptisk, låter allergin mot mimare ta över, men får ge mig till slut och skratta åt hur Kasido går vilse i sin tröja. Den är som ett vitt ägg och han är en fågelunge som är på väg att kläckas. En mycket udda upplevelse, och sådana ska applåderas.

Virpi Pahkinen är omisskännelig, skriver Kristian Ekenberg.

I avslutningen, som bär hela föreställningens titel, sammanstrålar Virpi Pahkinen, Mugiyono Kasido och Pontus Sundset på scenen. Till en början en tämligen blank duett, där musiken är huvudproblemet, men den vecklar snart ut sig till en fascinerande resa in i en annan danstradition. Virpi Pahkinens förmåga att upplösa skillnaden på lemmar, låta ben och armar bli som tentakler, förhäxar.

Upplevelsen av ”Digambara” påminner om att delta i en ceremoni i en religion som man ej tillhör själv. Man kan beundra liturgin, men inte känna den i hjärtat. Det är vackert men samtidigt avlägset.

Måndagen 21 november framför Virpo Pahkinen och ytterligare två dansare "Digambra" på Västmanlands Teater. Efter föreställningen får publiken möjlighet att ställa frågor till henne.

Fotnot: Recensionen avser en föreställning tidigare under Riksteaterns turné.

Mer läsning

Annons