Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De komplexa, oroliga och fantastiska barnen – biskop Mikael Mogren om barns teologi och vår infantilisering av de unga

Barn, liksom vuxna, behöver ett kristet hemspråk för att kunna mogna som kristna. I stället för att ge hemspråksundervisning fastnar ofta vuxenvärlden i infantilisering av barns erfarenheter. Den risken är stor även i kyrkan. Biskop Mikael Mogren lyfter i stället fram behovet av kristet självförtroende.

Annons

 En judisk pojke tas till templet i Jerusalem. Hans mor har väntat de fyrtio dagar som Toran föreskriver efter att en son har fötts (3 Mos 12:2-8). Hon ska nu bära fram ett offer till tack: ett lamm, en turturduva och en duva för den som har råd med det. Den här pojkens mamma verkar inte ha det  gott ställt, så hon offrar istället ett par duvor, även det i enlighet med lagen. Eftersom det är hennes förstfödda så tar hon inte bara offret, utan även pojken själv, upp till en präst för att friköpa honom, en ritual som kallas "pidjon ha-ben", och som utförts sedan biblisk tid upp till idag. För att minnas de förstfödda som dog under uttåget ur Egypten betalas en symbolisk summa pengar till en ättling av prästklanen, kohaniterna (se 2 Mos 13:13-16).

Pojken ingår i en på många sätt typisk judisk familj;  hans mor Mirjam, hennes man Yosef, och han med det lika typiska judiska namnet Jehoshua, Josua. Efter den grekiska namnvarianten brukar vi kalla honom Jesus.

Det här är hans första kliv mot att leva ett judiskt liv, inramat av ett förbund med Gud, och de första stegen mot att få ord och uttryck för det förbundet.  Barns ord om Gud – det krävs ett språk för att kunna tala om Gud. Det språket måste de få från vuxenvärlden, på samma sätt som barn lär sig tala överhuvudtaget. Det kristna livet, liksom det judiska, är ett hemspråk. Maria och Josef gav Jesus ett trons hemspråk genom att leva i en judisk värld.

Den australiensiska serietecknaren Michael Leunig har berättat om hur han lärde sig vad ordet ”Gud” betyder. Han skriver: ”Jag har kommit att se Gud som en ettordsdikt – troligen en folkdikt. Jag lärde mig den av mina föräldrar när jag var barn, när de vandrade omkring i trädgården eller i huset. Min far kunde säga, förtvivlat: ’Var i Guds namn är den där förbaskade hammaren?’ och min mor kunde svara: ’Det vet bara Gud’ … Det mystiska ordet ’Gud’ går rakt genom hjärnan och lagras i benen, där det stannar för evigt.”

För Leunig blev “Gud” en svårfångad men avgörande pekare, ”som smaken av honung eller formen på månen”, något som är svårt att beskriva i andra termer men påtagligt i ens liv. ”Barnatro” är inte ett intellektuellt försanthållande eller ett ställningstagande till Guds existens, utan ett modersmål man beskriver och förstår världen genom.

Den australiensiske tecknaren Michael Leunig. Foto: Bahudhara

Hur kan tal om Gud ingå i hemspråket? Hur kan man lära sig att tala om Gud flytande? Det här är en utmaning i en tid där många vuxna inte talar flytande om tro och religion, och inte riktigt har kristen tro som hemspråk.

När föräldrar aldrig talar med sina barn om tro är det kanske för att barnet ska kunna ”välja själva”. Det är något jag ofta hör från vårdnadshavare. Men det är lätt att inse riskerna med ett samhälle där det religiösa hemspråket har tystnat. Och det är inte som att det språk man får istället är neutralt. Det har sina egna utgångspunkter och sina egna antaganden. Det har också sina egna svagheter. Ett samhälle präglat av det religiösa språkets tystnad är mera mottagligt för marknadens trender och kan sakna förankring när det ryster i skyddsnäten. Hemmahörigheten binds till vad jag gör och äger. När journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye berättade om hur de hade suttit fängslade i Etiopien undrade de om en sådan tid hade varit lättare för någon ur deras föräldrars generation, som hade kunnat ta till konkreta verktyg – psalmer, sånger och böner – för att behålla hoppet, och fattningen. Att kunna Psalm 23, ”Herren är min herde”, eller Herrens bön, eller Gud som haver, kan ha avgörande skillnad i en människas liv. Det kan i praktiken finnas en snålhet i att inte ge barn den typen av verktyg till tröst, styrka och hopp.

Martin Schibbye och Johan Persson.Foto: Lars Pehrson / SvD / SCANPIX

Barns erfarenheter av Gud, det andliga, en förandligad syn på världen och tingen, finns även innan de har ett språk för det. Jesus hade inget talspråk när han bars till templet. Samtidigt levde han i en språkvärld av ord och handlingar. Hans tillvaro var fylld med religiös praktik. Utan språkvärld riskerar dörren till det andliga rummet att stängas och i alla fall kännas svårare, lite mer obekväm.

Hur delar vi med oss av vårt språk om det gudomliga, så att det blir verktyg för barnen själva att uttrycka sin teologi?  Jesus hade genomgått samma riter som alla andra nya manliga medlemmar av det judiska folket, am Yisrael. Just den här pojken fick sin berättelse nedskriven i Lukasevangeliets andra kapitel (2:22-24). Evangelieförfattaren är noga med att beskriva en makalös födelseberättelse, full med änglauppenbarelser och profetism, insatt i en högst ordinär judisk vardag. I kyrkoåret följer vi denna judiska rytm med att vi åtta dagar efter julen firar Jesu omskärelse – nuförtiden mer känt som nyår efter att det nya året kom att räknas från det datumet. Inom parentes sagt var det ingen självklarhet: England, för att ta ett exempel, räknade sitt nyår från Marie bebådelse fram till 1752. Efter de åtta dagarna räknar vi, liksom Maria och många andra praktiserande judiska mödrar, trettiotre dagar fram till hennes reningsrit och offer, som vi i kyrkan uppmärksammar med kyndelsmässodagen, en av de allra äldsta specifikt kristna högtiderna.

Jesus fick uppenbarligen ett judiskt självförtroende genom de riter som hans liv bestod av. Kristet självförtroende hos barn, hur bidrar vi till det? Det är ofta tal om bekräftelse och det är naturligtvis grundläggande i all mognad för barn, såväl som vuxna. Jag vill också tala om "bekraftelse".  Det betyder att ta emot och växa som kristen och människa. Det är att få modet att vara stå för sig själv och samtidigt vara ett vi med andra. Bekraftelse är en svensk variant av engelskans empowerment och det uppstår inte bara genom att ett barn ges utrymme, utan av att det finns verktyg som går att använda. Vi kan inte bara fråga ett barn: ”jaha, vilken teologi har du?” Barn måste få utrymme och verktyg, kunskap, resurser, språk. Då kan bekraftelse ske!

Det är min uppfattning att vi kan ge barn mandat att vara teologer: Barns tolkningar av Bibeln är som vuxnas: Tolkningar uppstår i mötet mellan specifik erfarenhet och texten. Hur låter vi erfarenheten av att vara barn eller ung idag, ge tolkningsnycklar och ingångar till texten? Det är viktigt att vi hittar vägar för det, inte bara för barnens skull, utan för hela kyrkans skull. Evangeliet fördjupas och breddas, när fler röster tolkar det utifrån sina erfarenheter. Om man i Bibeln skrivit om barn, så har man även skrivit för barn.

Marcia J Bunge som är professor i Lutherstudier vid Gustavus Adolphus College i Minnesota, har ägnat mycket forskarmöda åt barns teologi. Hon understryker att barn är individer i utveckling och vuxna ska leda och fostra dem i tro och hjälpa dem älska Gud och sin nästa. Vuxnas uppgift, enligt Luther, är att förmedla och ge näring åt barnens tro och hjälpa dem utveckla sina gåvor och resurser så att de kan tjäna Gud och världen. För Bunge är det viktigt att se barn som moraliska varelser, med växande moraliska förmågor. De kan både ”missa målet” och utvecklas moraliskt i förmåga och ansvar. Dopets kraft är en hjälp, och där är min grundsyn att vi ska bejaka den verkligt sakramentala kraften. Dopet ger kraft i mognaden som kristen, eftersom barn är fyllda av Guds Ande och har förmågor och talanger som bidrar i nuet och framtiden. Gud verkar redan i barns liv! Vuxna har att lyssna och lära av barnen, som kan vara förebilder.

Martin Luther, målning av Lucas Cranach den äldre från 1529.

Med stöd av Marcia J Bunge och Martin Luther vill jag lyfta fram en flerdimensionell syn på barnen. Precis som Luther talade om simul, såväl syndare som rättfärdiga, är barn såväl fullvärdiga människor skapade till Guds avbild som individer i utveckling och behov av stöd och hjälp. Barn är gåvor från Gud och källor till glädje och samtidigt kapabla till själviskhet och syndfulla handlingar. Alla barn är sårbara och i behov av skydd och samtidigt starka, insiktsfulla och förebilder för tro och med gåvor för att tjäna andra.

Vi kan inte heller klumpa ihop barn till en enda stor grupp: en femårings behov är annorlunda mot en trettonårings. Jesu hela barndom var tydligt inramad av judiskt vardagsliv: när han är tolv år, alltså kring tiden för hans "bar mitzva", som på den tiden inte hade samma fastställda ålder som det senare kom att få utan berodde på ett barns fysiska mognad, reser familjen till Jerusalem för att fira påsk, och Jesus dröjer kvar i templet i tre dagar för att fråga och samtala med de lärda där (Luk. 2:41-49). En tolvåring som själv tagit till sig av skrifterna och är full av frågor om vad de betyder måste mötas på ett annat plan och lotsas in i vuxna samtal som en egen deltagare. Den här tolvåringen fick tre dagar av intellektuellt krafttillskott (även om det berodde på att hans föräldrar hade glömt av honom!).

Evangelieförfattarna, inte bara till Lukasevangeliet utan även Matteusevangeliet som är mer intresserad av Jesu vuxna liv, är noga med att vi ska förstå hur djupt förankrat Jesu liv var i judiskt fromhetsliv. Det är som om särskilt Lukas vill att vi ska förstå, att det mirakel som skett, att en jungfru fött Guds son, just mot bakgrunden av en högst typisk barndom, med omskärelse, rening, "pidjon ha-ben", "bar mitzva" och judiska högtider i en stadig följd. Det är i dessa vardagsriter, som tusentals judiska pojkar gått genom, som vi anar att Guds mäktiga verk har börjat ske genom just den här pojken. Men Gud verkar på andra sätt i alla barns liv, och vi som vuxna har till uppgift att hjälpa barn se Guds fingeravtryck i deras liv. Hur kan ett barn lära sig att en måltid är en gåva, att natten inte är farlig utan en vila i Guds famn, och att livet är en välsignelse? Genom att få tala om det i sådana termer, att lära sig att be för vad som är viktigt i livet och att lära sig läsa om berättelser som inte bara är grundläggande i judiska, kristna och muslimska kulturer utan även grundläggande för livet med Gud.

Mikael Mogren svarar på barns frågor om Gud, kyrkan och kristen tro i boken

Två intressanta material om barns teologi har tagits fram under 2017. Det ena är barnens inskickade frågor till mig av vilka det blev boken ”Varför har prästen så konstiga kläder?” (Verbum 2017). Det andra är svaren på frågan som ställdes under Reformationsutställningen i Västerås domkyrka; om vad som är det viktigaste att förändra. Nästan 10 000 barn guidades på utställningen och fick frågan om vad som det är mest angeläget att förändra. och barnens fem i topp projicerades på domkyrkans torn under en månad efter Reformationsdagen 2017. Under novemberkvällarna förra året lyste barnens ord på tegeltornet:  

 

Fred på jorden

Kärlek och omtanke till andra

Klimatet

Jämställdhet

Alla människors lika värde

 

Det är inte gulliga kattungar på Youtube eller äcklig skolmat som kommer fram, när samtalet får bli på riktigt. Barn ser på världen, tolkar den och vill förändra. Ofta är deras analyser knivskarpa.

Jan Macvarish, föräldraskapspsykolog vid University of Kent, talar om att dagens barn och unga är infantiliserade. De uppfattas som ”yngre” numera, jämfört med tidigare. En 25-åring är i dag en ungdom, som knappt förväntas försörja sig. Ungdomstiden är utdragen, inte bara som synsätt utan även vad gäller praktiska förutsättningar; en trettioåring idag har sällan möjligheterna att leva som sina föräldrar när de var trettio. Samtidigt är redan små barn sårbara och utsatta för livets och vuxenvärldens trasighet. Barn har erfarenheter av våld och förtryck, både som utsatta och som förövare.  Jag menar att vi måste akta oss för att ”disneyfiera” barns liv. Om det enbart är vuxna som formulerar barnteologi, riskerar vi att gulla till det för mycket. Kanske blir det så för att vi själva inte orkar se förtryck och utsatthet när det gäller barn. Barn är lika komplicerade som vuxna, och hur de hanterar sin vardag och sina relationer får konsekvenser för deras senare liv. En judisk barndomssed, som Jesus inte gick genom eftersom den utvecklades efter hans livstid, bland europeiska judar är barnvälsignelsen på fredagskvällen. Då sabbaten sänker sig och innan måltiden läser judiska föräldrar den prästerliga välsignelsen över sina barn, en intim och vacker ritual. Innan den prästerliga välsignelsen läser man för döttrar ”Må Gud göra dig som Sara, Rebecka, Rakel och Lea”, alltså Israels matriarker, men för söner läser man det något mer kryptiska ”Må Gud göra dig som Efraim och Manasse.” Varför nämna Josefs söner Efraim och Manasse, som knappt spelar någon roll i Bibelns berättelse? Jag har fått förklarat för mig att detta beror på att Efraim och Manasse är det första syskonparet i Bibeln som inte har något dysfunktionellt i relationen. Kain dödar Abel, Isak och Ismael känner inte varandra eftersom lsmael skickas iväg på grund av rivalitet. Jakob lurar Esau och Esau svär att han ska döda honom. Josef kastas i brunnen av sina bröder och säljs sedan som slav. I de flesta av de här fallen går relationen att rädda, även om trauman lämnar spår, men det är först i och med Josefs söner Efraim och Manasse som trenden med rivaliserande syskon bryts. De må inte ha gjort mycket annat, men det faktum att de har en harmonisk syskonrelation gör dem värda att nämna i en välsignelse som utspelar sig inom familjen. Barns relationer är inte alls okomplicerade, och i fallet med syskon och andra familjemedlemmar kan barns handlingar lämna djupa spår. Det är viktigt att inte se på barn som gosedjur utan istället hjälpa dem att utforma goda relationer och ta ansvar för vad de gör i den mån de alls kan.

Jakob välsignar Josefs söner Efraim och Manasse. Målning av Rembrandt från 1656.

Motkraften till infantiliseringen, menar Jan Macvarish, är att upprätthålla höga förväntningar på barn och unga vuxna. Hon menar vidare att det är viktigt att fokusera på deras styrkor, och att vara vaksam på problemorienteringen som alltid riskerar att ta över när vuxna talar om barn och unga. (Artikel i BBC News ”Adolescent now lasts from 10 to 24” av Katie Silver, 19/1 2018.)

Macvarish forskning är intressant i relation till barns teologi. En slutsats att dra är att vi måste förvänta oss att barn är teologer, inte bara objekt för församlingarnas pysselproduktion. De är självklara subjekt och aktörer.  

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift

Mer läsning

Annons