Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den gäckande Karlfeldt

BOK: Crister Enander läser om en skald som dolde ångesten under en kärnfrisk yta.

Annons

Den storvulne Verner von Heidenstam var Nationalskalden. Hans efterträdare på den upphöjda positionen hos den bildade borgerligheten erövrade Erik Axel Karlfeldt på ett självklart sätt. I många avseende utsågs han av Heidenstam själv till efterträdare.

Erik Axel Karlfeldt. Foto: TT

Karlfeldt innehade under flera år posten som Svenska Akademiens ständige sekreterare och hans diktsamlingar var inte bara en litterär nyhet. De var en riksangelägenhet.

Medvetet och pietetsfullt odlar Erik Axel Karlfeldt bilden av sig själv som en okomplicerad och sorglös människa. I hans inre råder frid. Naturen – växter och smådjur – är av lyriken att döma hans bästa och trognaste vän. Få personer i framträdande offentliga positioner var så framgångsrika som Erik Axel Karlfeldt i strävan att bygga upp en fasad, en skenbild som erbjöd honom möjligheten att smita undan och söka skydd i dess skugga.

Gärna såg Karlfeldt att han framställdes som en sund och kärnfrisk son av bondestam, en harmonisk friluftsmänniska och naturpoet som i livets alla skeenden och situationer föredrog det jordnära lantlivet.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Idyllen som målats upp är till stora delar falsk. Den Karlfeldt som framträder inför samtid och eftervärld är en framgångsrikt odlad myt. Numera råder det ingen tvekan om att i striden om sitt litterära och personliga eftermäle gick den försagde och spelat blyge Karlfeldt ut som ensam segrare.

Kvar finns dikterna. De lever vidare, om än i en allt trängre krets. Hans litterära arv är tungt och starkt, men idag främst märkbart bland andra utövande poeter. Ändå måste man instämma när Staffan Bergsten i sin biografi slår fast: ”Vad man än haft för åsikter om Karlfeldts som person och poet, alla är överens om hans tekniska mästerskap. Ingen har fått svensk vers klinga vackrare än han.” Personligen vill jag ändå framhålla Esaias Tegnér – men han är, till skillnad från Karlfeldt, allt annat än sparsmakad.

Karlfeldts position är närmast unik. Han är – under årtionde efter årtionde – författaren utan biografi. Likt en gåtfull gestalt smiter han ständigt undan, gäckandes varje försök till intimare eller mer närgående beskrivning. Skygg och tillbakadragen dolde han sig för omvärlden bakom det myndiga och officiösa ämbetet. Han var så att säga alltid officiell. Privatlivet var tabu och fick inte beröras.

Rollen passade honom illa. Men trots sin ställning som den av massmedia ständigt bevakade talesmannen för Akademien och omåttligt populäre diktaren förmådde Karlfeldt under alla år att stanna kvar bland de svalkande skuggorna även när kameralådornas stickande magnesiumblixtar brann av och det kraftiga ljusskenet lyste upp tablån.

Nu vandrar Karlfeldt med tystare steg genom litteraturhistorien. Glömskan och ointresset som har börjat sprida sig kring hans diktning är till vissa delar även den ett resultat av hans tvekan inför att tala klarspråk eller naket blottställa sitt inre själsliv. Som diktare arbetade Karlfeldt medvetet att skala bort associationer som kunde leda läsaren till de personliga upplevelserna. Det var dessa upplevelser som var ursprunget till dikternas tillkomst och som gav dem deras inre genklanger och mäktiga energi.

Hela livet lever han med återkommande och djupgående depressioner. Dödsskräcken, fasan inför åldrandet och långvariga perioder av svårartad skrivkramp är den verklighet Karlfeldt framhärdar i.

När Erik Axel Karlfeldt i litteraturhistoriska översiktsverk ges etiketten naturlyriker kommer eftervärlden honom till mötes i hans livslånga strävan att dölja sina känslor bakom mer eller mindre svårgenomträngliga metaforer. Dikternas ursprung draperas i förklädnader; det göms i prunkande orddräkt och leder därigenom medvetet läsarens associationer bort från kärnans innehåll. På samma sätt arbetar de flesta poeter, men få har tillåtit sig att gå lika långt i att gömma sig i det poetiska språket som Karlfeldt. Därför är det viktigt att med emfas understryka att Karlfeldts lyrik är en mycket personlig poesi. Bakom alla träd- och blomstermetaforer finner den uppmärksamme själskamp och den sociala utstötthetens skam, starkt laddade erotiska scener och misslyckade kärleksaffärer.

Staffan Bergsten rensar i sin exemplariska biografi, lugnt och stillsamt, bort mycket av den bråte som skymmer sikten. Han har inga ambitioner att väcka gamla avsomnade skandaler till liv. Bergsten vill bara skapa en friare och klarare sikt – och gör det med den äran.

Merparten av Karlfeldts naturlyrik är renodlad centrallyrik. Laddningarna är djupt knutna till hans eget liv. Ofta speglas konkreta händelser ur hans liv. Vid en närmare och noggrannare läsning – där Karl-Ivar Hildeman gjort ett storartat arbete efter Olof Lagercrantz pionjärinsats – försvinner snart idyllens fagra färger och fram träder en människa i smärtsam kamp mot sitt eget svårmod och tungsinne. Kampen fortgår genom årtiondena. Ångesten är en trägen gäst. Det är inte enbart de många kärleksaffärerna Karlfeldt vill gömma i dikterna utan han vill även bakbinda den skamkänsla han genom livet bar på sedan faderns konkurs och fängelsevistelse när Karlfeldt – då ännu Eriksson – var i sena tonåren.

Hela livet lever han med återkommande och djupgående depressioner. Dödsskräcken, fasan inför åldrandet och långvariga perioder av svårartad skrivkramp är den verklighet Karlfeldt framhärdar i. Utåt förblir han likväl alltid lika äppelkindat stark och frisk. Inåt är han vek och hemsökt. Han är mycket fåfång. Håret ska färgas i rätt kulör, mustascherna likaså. Han ville vara en vacker och intagande man.

”Av alla skalder jag haft lyckan eller olyckan att sammanträffa med”, skriver en av Aderton, Albert Engström, ”var han den som stod mitt hjärta närmast. Jag /kände/ honom. Det är ovanligt att med full rätt kunna säga detta om en människa. I många år var han min närmaste vän.”

”Ingen svensk skald har med större skäl än Erik Axel Karlfeldt kunnat sägas tillhöra genus irritabile vatum (skaldernas ömtåliga släkte, m a), ty hans liv var en ständig och högst ojämn pendelrörelse mellan den djupaste förtvivlan och den yraste glädje – ja, vildhet. Få var hans vänner.”

Crister Enander

[email protected]

LITTERATUR

Staffan Bergsten

”Karlfeldt. Dikt & liv”

(Modernista)

Mer läsning

Annons