Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dödens svarta skugga

"Vi ger oss inte. Vi försöker igen" är Crister Enanders personliga och lärda betraktelse över saknade Lars Gustafsson som lämnade oss i år.

Kulturredaktionen publicerar "Dödens svarta skugga", ett rörande kapitel ur den nya boken.

Annons

Jag lever mitt liv tätt intill döden. Den är ingen främling i mitt liv. Som en skugga följer den mig. Jag härbärgerar ingen skräck inför dess ankomst, även om jag inte kommer att välkomna den. Tidigt började jag umgås med den obarmhärtige Liemannen och den reella innebörden av Dödens betydelse för livet.

Döden är filosofins moder.

Ensamheten dess fader.

Döden ställer problemet

Ensamheten tvingar oss att tala om det.

Ur "Fåglarna"

Trots detta upplever jag en egenartad vilsenhet efter Lars Gustafssons död, en form av förvirring som annars är mig djupt främmande. Samtidigt tänker jag att även detta är en reaktion som är typisk – för Gustafsson, inte för mig. Hans syn och inställning har för tillfället smittat mitt medvetande, och till viss del givit döden en tillfälligt annan innebörd även i mig.

Inför världen kände han ofta en förundran, en häpenhet som gick djupt och aldrig stannade vid enbart ytliga eller förbiilande iakttagelser. Vad andra betraktade som uppenbara självklarheter vilka de sedan lång tid tillbaka slutat att ägna en enda medveten tanke, väckte ofta en häpenhet eller nyfikenhet hos Gustafsson.

Ordet ”egendomlig” är mycket frekvent i hans författarskap. Han såg på världen och även sin nära och välbekantas omgivning med den ständigt nyfiknes blick. Det var med oförställda ögon, i stort helt befriade från fördomar om tingens natur och avskalad förutfattade meningar om vad tingen och människorna kunde äga för sorts egenskaper – ting som kom i hans väg och människor som han mötte och kom i kontakt med. Det han registrerade väckte sedan nya tankar, som ledde fram till kvicka och ofta underfundiga kedjereaktioner av associationer och snabbt rasslande och ibland nog så hisnande tankebanor.

Ur iakttagelsen av den lilla detaljen växte inte sällan fram en högst oväntad slutsats som ställde det inrotade och vanemässiga på huvudet och lockade fram nya innebörder. Med den sortens härledningar och på en gång handfasta och fantasirika slutledningar var Herr Gustafsson en ekvilibristisk mästare.

Den lilla detaljen var världens spegel.

Lars Gustafsson med sonen Joen 1965.

Genom att vägra att godta det konventionella seendets skenbara enkelhet, genom det underjordiska och ibland även undermedvetna litterära och filosofiska inre och yttre gerillakrig som Lars Gustafsson med lika stor envetenhet som beslutsamhet förde under huvuddelen av sitt liv ─ förmådde han förmedla en annan syn än den gängse och förhärskande.

Han kunde ge en omtumlande tolkning av vad som till exempel i årtionden sett ut som enbart en gammal och sedan länge igenspikade och stängd bensinstation i trakterna kring Väster Våla socken. Han fyllde den med liv och rörelser. Minnen började röra på sig, dammet skingrades och fick – i fantasin – spikarna att fara ut från de torkade gamla gistna plankorna som satt som spärrar på de igenspikande gamla skyltfönstren. Den övergivna bensinmacken återfick sin funktion. Dess en gång förlorade potentialitet fick möjlighet – för att tala med Aristoteles – möjlighet att ännu en gång realisera sina inneboende egenskaper.

Det var här, vid denna gamla bensinmack, som en gång den lilla byns och dess omgivningar verkliga hjärta fanns.

Pulsslag för pulsslag gav byggnaden liv – den ofta dagliga samlingen vid bensinpumpen, var det intilliggande landskapets avgörande och mest känsliga nervtrådar. Det var här man möttes, olika sorters folk sammanstrålade, de tankade de slitna bilarna men bytte samtidigt sitt senaste skvaller mot andras skvaller och berättade vad som hänt sedan sist. Många kom ditcyklande och hade inget annat ärende än att få träffa folk och munhuggas någon timme eller två. Den gamle krumryggade innehavaren fick ännu en gång bli byns viktigaste person – han som visste allt, precis allt, vad som skedde och inte sällan vad som skulle komma att ske i den lilla byn och ute i bygderna däromkring.

Två litterära giganter från Västerås samtalar. Lars Gustafsson med vännen Tomas Tranströmer 1966.

Lars Gustafsson lät aldrig tingen vara ifred. De måste tala. De måste avtvingas sina välbevarade hemligheter. Hur vet och finner tingen sin rätta plats efter nattens händelser? Det är en för honom typisk kravfylld fråga, en fråga han demonstrativ ställde direkt till föremålen.

Tingen är så skickliga:

allesammans kommer ihåg sina färger

efter hela den långa natten.

Ur: "Förberedelser för vintersäsongen"

Och längre fram i diktsamlingen återvänder Lars Gustafssons tankar till de främmande och hemlighetsfulla tingen som tycks leva ett hemligt liv då inget mänskligt öga ser eller övervakar dem:

Hur tankspridda och milda tingen blir,

när de släpps loss igen, till slutet,

och får sitt långa sommarlov, ifrån det mänskligas domän,

från avsikter och handlingar och ord.

Hur ska de komma ihåg sin plats i lådor och på bord?

I getingsurr och tjärdoft, i bodens dunkel,

hänger, ligger det, och står, så månget övergivet ting

ifrån ett annat år. Och junivinden går.

Ur: "Förberedelser för vintersäsongen"

Lars Gustafsson 1969.

Tingen kanske på något plan har en form av liv? Och då människorna i huset sover kan de måhända röra sig fritt och då ingen ser tingen kan tingen leva upp och framleva sina egna liv? Lars Gustafssons grundidé bygger på en enkel filosofisk tanke: Vad kan vi veta om det vi inte kan se? Schrödingers berömda katt och dess teoretiska följder bör ju då även gälla allt – en prydnadsstaty av en dansande balarinna vid Operan i Wien, en ful gondol i illa täljt trä från Venedig vill återvända till kanalerna och staden på vattnet. Vem vill inte återvända till städer, platser, sammanhang där trivsel och hemkänsla härskar?

Denna syn på omvärlden, på de enskilda tingen, framträder och odlades av poeten Lars Gustafsson, inte av filosofen och ytterst sällan av romanförfattaren. Men han framhärdar i poesin med att i kristallklara klara bilder, samtidigt såväl suggestiva som säreget sakliga, att försöka avlocka en annan verklighet dess innebörder. Med den typen av frågor förmår Gustafsson att göra den vanliga vardagen till en större och rikare tillvaro. Hemligheter finns. Allt är inte skönjbart. Ögat ser alltför lätt enbart det som vi förväntar oss att se. Vem ska ställa frågorna som glömts bort från en näraliggande tid?

Under fyrtiotalet och femtiotalet levde resterna av en bondsk visdom kvar. Den månghundraåriga kunskapskällan verkar ha raderats. Och det moderna samhällets brist på kontakt med känslan av att oväntat röra sig i ett främmande landskap, eller snarare befinna sig i ett landskap där allt inte är möjligt att kartlägga eller fullt ut förklara med hjälp av det torra vetenskapliga språket eller ens med hjälp av romanens krav på sammanhang och berättarstruktur. Poesin är då det enda språk som står buds för att kunna fungera som kartritningar och visa var vägarna går genom den märkliga skogens virrvarr av korsande spår i den på en och samma gång obehöriga och okända marken.

En älg står i en glänta, stilla, avvaktande. Den rör sig sakta, tuggar med slöa rörelser, metodiskt, i sig av växtligheten. Dess stora bruna ögon blänker till av en oväntad solreflex som tränger igenom trädkronorna då en vindpust ruskar om de tätat bladverken. Vad äger älgen för innebörd, vari består dess egentliga tillvaro och existens? Är det bara ett djur bland andra djur? Eller har skogens konung en dold berättelse, sanningar om ett annat liv, en mängd erfarenheter som för alltid lämnar människan utestängd och ovetande? Lars Gustafsson skulle inte tvekat. Han hade tolkat älgens funderingar, givit det stolta och resliga djuret en begriplig röst även i människornas föreställningsvärld.

Det mäktiga trädet är ålderstiget, hemsökt och märkt av alla stormar och häftiga slagregn, regnfria somrar och tider av torka då markerna inte kunnat ge det tillräckligt med näring för att ge det kraft att växa. Under de hårda åren drog sig trädet in i sig själv, bidade sin tid, avvaktade med sin förmåga till ett oändligt tålamod till andra år då regnen skulle återkomma och åter ge det liv. För mycket längesedan – för över hundra år sedan, om inte mer – har blixten slagit ner i det, men enbart skadat delar av den grova stammen. Så lever trädet vidare trots blixtens ofta dödliga anfall. Det växer vidare med samma kraft. Trots att en del av trädet är dött, sargat av blixtens ofattbara styrka.

Lars Gustafsson.

Vad kan trädet berätta? Årsring för årsring har den dokumenterat såväl nödåren som de goda åren. Svält varvat med tillfälligt överflöd. Vagnar har körts förbi. Vandrare har med tunga steg och slitna stavar passerat genom seklerna. Den första cykeln föll precis intill trädets rötter. Hästarna har ersatts av bilar. Och efter bilarna kom den lilla grusvägens tystnad. Trädet blev övergiven och bortglömd av omvärlden.

Lars Gustafsson försöker lyssna. De sjunger en malande sång genom trädets många årsringar. Går den att tyda eller är det en gäckande barkborres surrande läte som hörs?

Tydligt kan jag se framför mig hur Lars Gustafsson har lutat cykeln han lånat intill trädet, och satt sig ned på en sten en liten bit bort från det stora åldrade trädet. Han tänder sin pipa, den ständige följeslagaren under lång tid. Det är ännu sjuttiotal. Efter att han med en elegant snärt med högerhanden släckt tändstickan och dragit ett par djupa bloss börjar han betrakta trädet. Han granskar det med ett smått förvånat intresse. Tittar på dess grenars topp och blicken följer sedan långsamt barkens djupa ådror ner till de tjocka rötterna som försvinner djupt ner i jorden.

Lyssnar Herr Gustafsson nu? Ja, jag är nästan helt säker. Det ser åtminstone så ut. Han anstränger sig för att skärpa hörselsinnet. Ljuden tränger fram. Knakande, knastrande, knarrande. Lars Gustafssons ansikte, som hitintills präglats av ett omisskännligt allvar, förbyts i ett vänligt leende. Det är ett leende som är varmt och öppet – inbjudande är det rätta ordet . Ett leende liksom präglat av en hemkomst efter en långfärd i hårt före eller speglande en person som nått fram till en avgörande och livsförändrande insikt.

Det gamla trädet,

vars form är som en eldslåga.

Det är landskapets knutpunkt.

Kråkorna vet det.

De har utvalt det.

Det kan vara så

att detta träd är det enda verkliga

i detta landskap.

Resten? Störningar.

Ur: "Världens tystnad före Bach"

Crister Enander skriver litteraturkritik för VLT och sitter i juryn för VLT:s stipendium till Lars Gustafssons minne.

Litteratur

Crister Enander

"Vi ger oss inte. Vi försöker igen." Anteckningar om Lars Gustafsson

Ord & kulturs förlag

Ansök om VLT:s stipendium till Lars Gustafssos minne

Ansökningar med bifogat alster för stipendiejuryn att bedöma skickas senast 1 mars 2017 till [email protected] eller kulturredaktör Erik Jersenius, VLT, Box 3, 721 03 Västerås

Mer läsning

Annons