Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En vrede i strama tyglar

BOK: "Den underjordiska järnvägen" av Colson Whitehead är "en komplex, språkligt briljant och lärorik roman", skriver Gabrielle Björnstrand.

Annons

Det kan sägas från början: "Den underjordiska järnvägen" är bitvis en historielektion. Det är också en fabulöst stark och vacker roman, som sjunger och knirkar fram sina människoöden, från bomullsplantage, till flykt, till den skrangliga kärra som vill återbörda dem till deras forna ägare.

Colson Whitehead har bestämt sig för en kollektivroman, den ska gälla alla svarta, situationerna ska mestadels vara historiskt belagda, långa stunder i arkiv med muntliga berättelser från före detta slavar har varit hans research.

Colson Whitehead har slagit igenom stort i hemlandet. Foto: Madeline Whitehead

Romanen är uppbyggd med ett antal röster och platser; tre kvinnliga släktingar, en slavjägare, några hjälpsamma personer, en sydstat med hårda raslagar, en annan med begynnande liberalisering. Vi följer den femtonåriga Cora under hennes flykt från plantagen tills hon når, och anpassar sig till, ett friare liv i South Carolina. Men även där, bland filantroperna, med skolor och små löner för före detta slavar, finns en rädsla för de svarta människorna som kollektiv massa, en mentalitet som refererar tillbaka till nutidens rädsla för flyktingar och andra ”raser”.

Den första delen av boken, den som tilldrar sig på bomullsplantagen, blir mest närvarande; dofterna, stanken, den torftiga maten, knaprandet på rovor och sötpotatis, de långa dagarnas svett och värk, slavarnas inbördes konkurrens, kvinnornas utsatthet, våldtäkterna, piskor och påkar, det olidliga. Men också någon enstaka fest där man dansar och sjunger, ett kort och brustet moment av liv utan ok.

Cora lockas att fly med sin manliga vän, Caesar. Färden går genom träskvatten och mörker tills de når den första stationen av Den underjordiska järnvägen. Där sker den sortens lyft som bara fantastisk realism kan ge. Whitehead har skapat en konkretion av det som historiskt sett var ett kodnamn för de privata hus som gömde rymlingar från Södern tills de kunde nå de friare staterna i norr. Trovärdigt och sinnrikt bygger han in sin imaginära idé i den annars stenhårt realistiska verkligheten.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon.

Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler.

Den underjordiska järnvägen rullar vidare, med sina vänliga konduktörer och förhoppningsfulla flyktingar.

Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess. Associationerna till varor är återkommande i passager där han beskriver människo-marknaden och kapitalets grundfunktioner. ”Maskinens kolvar rörde sig obevekligt. Fler slavar gav mer bomull, vilket gav mer pengar till mer mark att odla bomull på”.

Narrativet är en studie i brott och uppror, ingen själarnas gemenskap, ingen vacker stämning över träsken, bomullsfälten, småstadsgatorna. Författaren målar sina rumsligheter med obarmhärtig pregnans, som när Cora gömmer sig i ett trångt, hett vindsutrymme, där hon knappt kan röra sig. En slaveriets Anne Frank.

Det är de svartas historia, men också en universell berättelse om förtryck och föraning om andra möjligheter, bortom det rådande helvetet. Mot slutet stegrar sig berättelsen till en på en gång lekfull och romantisk opera. Den underjordiska järnvägen rullar vidare, med sina vänliga konduktörer och förhoppningsfulla flyktingar.

Colson Whitehead har skrivit en komplex, språkligt briljant och lärorik roman, om en tid vars rasism och människoförakt på alltför många sätt visat sig igen, i vår samtid.

*

LITTERATUR

Colson Whitehead

"Den underjordiska järnvägen"

(Albert Bonniers förlag)

Mer läsning

Annons