Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Jersenius: Fallet ”Bert” – en föraning om SVT som skattefinansierad folkfostrare

Sveriges Television har valt att plocka bort två avsnitt av den klassiska ungdomsserien ”Bert” från sitt Öppet arkiv. De anses vara olämpliga att visa för barn.
VLT undersökte möjligheten att få köpa loss de två avsnitten och tillgängliggöra dem för allmänheten via vår sajt. Men SVT vill inte heller att någon annan ska få visa dem. Det avslöjar kanalens ambition som ideologisk folkfostrare och censor.

Annons

För drygt en månad sedan deltog jag i en debatt i SVT:S Opinion Live om att SVT valt att blocka bort de två avsnitten. Susanna Balsvik, planeringsredaktör på SVT och ansvarig utgivare för Öppet arkiv, avslöjade då att hon inte själv sett de scener hennes medarbetare uppfattat som stötande, innan hon tog beslutet att plocka bort avsnitt utan att meddela upphovsmännen.

SVT:s Öppet arkiv är inget bibliotek, kanalen gör givetvis ett urval av vad den visar. Samtidigt är det föredömligt av SVT att tillgängliggöra så mycket tv-historia för allmänheten, en del av vårt moderna kulturarv.

VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius hör till dem som kritiserat SVT för dess ovarsamma behandling av tv-serien

Min principiella hållning är att SVT ska visa alla avsnitt av de tv-serier kanalen väljer att tillgängliggöra i sitt öppna arkiv. Äldre verks integritet ska respekteras för deras egen skull, men också för att publiken ska kunna förstå och bedöma serier i sin helhet, en rätt att inte få sin historia förvanskad eller censurerad. I det här fallet väljer SVT att stympa ”Bert” därför att den i klartext påstås omfatta värderingar som inte överensstämmer med vad som anses politiskt korrekt hösten 2017. Med det förhållningssättet borde vi alltså klippa, klistra och måla över i allt som tidigare skapats och SVT skulle i praktiken få stryka det mesta som fyller dess tablåer i dag.

Om det är barnpublikens väl SVT värnar borde ”Bert” och andra äldre barn- och ungdomsprogram med det som i våra dagar uppfattas som ”kontroversiellt” innehåll helt enkelt presenteras med en åldersrekommendation och en text om vad som kan uppfattas som stötande i programmet. På så vis kan både barn och vuxna själva välja att inte titta på det och uppmuntras att se serien med kritisk och distanserad blick. Men rimligen bör mellanstadiebarn som lärt sig läsa och resonera kunna hantera innehållet i ”Bert”.

Motargumentet att barn kommer att titta på det och ta skada av det i vilket fall håller inte i dagens digitala landskap. Här måste det vara föräldrarna som har ansvar för vad deras barn ser, hur svårt det än må vara i vår tid. Bara på SVT Play visas mycket som är allt annat än barnvänligt och tablå-tv har egentligen aldrig kunnat skydda barn från sådant, utom möjligen genom att visa vuxet innehåll först sent på kvällen.

Anders Jacobsson har skrivit böckerna om Bert tillsammans med Sören Olsson. Han är också en av manusförfattarna bakom tv-serien

Susanna Balsvik och hennes redaktion har bedömt att de två avsnitten inte är avgörande för att ta till sig ”Bert” i sin helhet. Det stämmer inte. Anders Jacobsson, en av författarna till böckerna om Bert och dessutom en av manusförfattarna till tv-serien, illustrerade övergreppet mot verket tydligt när han handgripligen i debatten i SVT slet ett par kapitel ur en av sina böcker som jämförelse. Det handlar alltså om ett ytterst etiskt tveksamt förhållningssätt till kulturella verk som SVT nu uppvisar.

Ett av avsnitten som plockats bort heter ”Erik the Great” och introducerar karaktären Lill-Erik. Han blir central för Berts utveckling och senare händelser i tv-serien, inte minst genom sitt bidrag som trummis i Berts band Heman Hunters.

En del hävdar att det inte är så noga med hur SVT gör med gammal ”barnunderhållning”, men frågan är varför barn- och ungdomskultur ska behandlas på ett mindre respektfullt vis än den som vänder sig till vuxna.

”Bert” är en påkostad barn- och ungdomsserie av ett slag och en kvalitet som SVT inte producerar längre. I huvudsak står Tomas Alfredson för regin, en av Sveriges nu främsta filmskapare (”Låt den rätte komma in”, ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”). Långfilmen ”Bert – den siste oskulden” som följde av tv-serien Guldbaggenominerades dessutom för bästa regi.

En av Sveriges mest uppburna filmregissören, Tomas Alfredson, regisserade tv-serien

”Bert” är ett bra exempel på den särskilda hyperrealistisk estetik (se också ”Sökarna” eller ”Kenny Starfighter”) som var typisk för 1990-talet. Den förhöjda verkligheten med skarpa färger och ljus, överdrivna karaktärer och kombineras med postmodern svartkomiskt absurd nihilistisk humor. Folkhemmet är i sönderfall och i ”Bert” finns ingen vuxenvärld att hålla i handen, alla värden och sanningar har vänts uppochner och de cyniska samhällskommentarerna om allt från fördummande kommersiell tv och till kraftiga besparingar i skolan är förstås geniala. På många vis är därför ”Bert” uppfriskande befriande i vår tid som präglas av nymoralism, försök till åsiktsdisciplinering och ambitioner om politisk fostran.

Just den där satiriska nihilismen är väl företrädd i de avsnitt SVT nu plockat bort, vilket inverkar på publikens möjlighet att bedöma serien i sin helhet. I en av de nu undangömda scenerna diskuterar Berts klass hur de ska finansiera sin skolresa. Den socialt marginaliserade mobbaren Klimpen föreslår skämtsamt att de ska sälja klassens flickors kroppar. Raskt ställer sig en tuff tjej och sätter honom på plats med att de kan sälja honom i stället, men konstaterar att han är för ful för det. Ingen oemotsagd könsmaktsordning här inte, bara en fullständigt av alla omfattad antihumanism.

Gabriel Odenhammar, Suzanne Reuter, Allan Svensson och Chelsie Bell Dickson under inspelningen av

Den här typen dynamik mellan karaktärer genomsyrar ”Bert” och den påminner på så vis om andra tv-serier från tiden som amerikanska ”Våra värsta år” eller svenska ”Svensson, Svensson”, som hånfullt gör satir av både gamla ”unkna” värderingar och könsroller och politiskt korrekt progressiv ”flummig” idealism samtidigt. Ingenting är heligt.

Lite senare i samma avsnitt har Berts klass bestämt sig för den mer konventionella metoden att uppträda i en insamlingsföreställning. Klimpen, som har en tuff tillvaro hemma med en ensamstående pappa på glid, försöker må bättre genom att sätta sig på andra. Under kvällen uppträder han som ståuppkomiker och drar de tidstypiska Bellmanskämten. Klimpen gör sig förstås lustig över en minoritet, homosexuella, men publiken tycker inte att han är ett dugg rolig.

I det andra avsnittet som plockats bort fantiserar Bert om hur han ska uppvakta och fånga drömtjejen Nadja. I en absurd scen talar han in i kameran som om han vore en tv-reporter eller resonerade expert om hur svårt det är för en man i dagens Sverige att fånga en kvinnas intresse. Han klär ut sig till alla möjliga schabloner, men ingenting går hem hos Nadja. Till slut målar han sig svart och iklädd en jazzkattutstyrsel med trumpet i näven säger han: ”Men en neger då!”. Inte heller det imponerar på henne.

Den amerikanske komikern och artisten Al Jolson uppträdde ofta svartsminkad, här  i filmen

Den scenen ler få av oss åt i dag, även om vi i efterhand kan förstå den effekt av absurditet den vill åt och referensen till Al Jolsson, den amerikanske artisten som ofta uppträde svartsminkad. Anders Jacobsson har också sagt likt SVT att den omöjligt hade skrivits och spelats in nu. Samtidigt är det egentligen inte något bra skäl till att plocka bort avsnittet. För ”Bert” är, som Anders Jacobsson påpekat i debatten, ocensurerat. Vi öppnar en 13-årig killes dagbok från 1994 och får se var som rör sig hans huvud. Frågan är om hans funderingar och galenskaper skiljer sig särskilt mycket från dagens ungdomars, men visst ser de att Bert faktiskt lever i en annorlunda tid än de själva.

Kultur handlar till stor del om att bli utmanad i sina egna uppfattningar, kanske rent av sätta sin egen existens på spel, inte bara få sin egen trygga världsbild bekräftad. Det vill jag påstå att även barn- och ungdomskulturen ska ha utrymme för, inte bara vara ett följsamt instrument för att fostran den perfekta människan, för hon finns inte, eller åtminstone rättar hon sig inte i någons led.

En annan invändning är förstås att vi inte sällan inom exempelvis scenkonsten gör omtolkningar av gamla pjäser, väljer bort visa scener, omtolkar och tillför nytt för att göra föreställningar aktuella i samtiden. Men i det här fallet handlar det inte om att göra en nyinspelad uppdatering av ”Bert” (även om det vore välkommet), utan om att ta bort delar ur ett befintligt verk, som att måla över det man inte tycker om i en tavla. Sådant har förvisso gjorts genom tiderna, men när vi nu betraktar sådana ingrepp från förr uppfattar vi i regel att vi faktiskt också har berövats något, en del av historien.

Huckleberry Finn och slaven Jim i originalutgåvan av Mark Twains

Nu finns förstås ”Bert” kvar. Dels figurerar serien fortfarande som helhet i DVD-utgåvor i handeln och dels finns den att låna på biblioteken (än så länge). Den som verkligen vill kan gå och titta på den hos Statens ljud- och bildarkiv eller Kungliga biblioteket. Det sympatiska med SVT:s Öppet arkiv är annars att kanalen just tillgängliggör tv-historia, en del av vårt kulturarv. Det handlar också om folkbildning, att även barn och ungdomar lätt ska kunna ta del av fler perspektiv och värderingar än de för tiden gängse. Det är exempelvis önskvärt att mellanstadiebarn läser Mark Twains ”Tom Sawyers äventyr” och ”Huckleberry Finns äventyr”, som god litteratur för de romanerna oss till en annan tid och ett annat samhälle, låt vara att det är det extremt rasistiska Södern. Det är en fråga om bildning, sådana samhällen har funnits, finns alltjämt, och kan mycket väl fortsätta att finnas.

I förlängningen är tillgängliggörandet av verk ur det förflutna också sann mångfald. Trenden att ”den som verkligen vill” eller bara genusvetare och andra ”experter” ska få ta del av ocensurerad och okorrigerad kulturhistoria genom att besöka Kungliga biblioteket är ett synnerligen obehagligt förmyndighetstänk som går stick i stäv med strävan efter fri åsiktsbildning.

Nyligen anmäldes en förskola i Borås för hets mot folkgrupp efter att en ljudinspelning av Pippi Långstrump från 2007 spelats upp för barnen. Justitiekanslern valde givetvis att inte inleda någon förundersökning, men förskolans verksamhetschef riktade kritiken mot Borås stadsbibliotek för att materialet inte var ”kvalitetssäkrat” i enlighet med förskolans värdegrund. Borås bibliotekschef Åsa Hedberg Karlsson svarade klokt att biblioteket ska tillgängliggöra även historisk material som inte överensstämmer med vilka värden som omfamnas just i dag och att om man väljer att läsa litteratur som är över 50 år gammal för barn så får man räkna med att språkbruk och värderingar har förändrats.

Digitaliseringen har gett oss möjligheter att i princip tillgängliggöra stor del av vårt kulturarv för alla. Under senare år har vi sett hur vår offentlighet blir allt mer fragmentiserad och det är ändå förmodligen bara början. Vi kommer att tvingas lära oss tolerera åsikter och värderingar av ett allt mer främmande och oanade slag och i en tidigare oskådad omfattning.

Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump väcker nu ständigt debatt på grund av ord och värderingar i berättelserna.   Foto: Anders Wiklund / TT

SVT följer samma strategi som andra medier, bibliotek, museer och myndigheter som verkar för sådant som ”allas lika värde” och ”demokrati”, men fjärmar sig från principer om opartiskhet och fri åsiktsbildning. Det är ett sorts krisbeteende att försöka bygga stängsel kring en krympande officiell ”offentlighet” i ett offentligt rum som genom internet redan fått alla väggar utslagna. Det enda som kommer ske är att det ingärdade offentliga rummet gör sig irrelevant när stora åsiktsströmningar ostört växer till murkna vatten.

Det är förstås lönlöst och i längden förödande eftersom SVT likt andra medier, kultur- och folkbildningsinstitutioner och myndigheter under senare år raskt tappar både i intresse och förtroende hos allmänheten. Publiken ointresse för SVT:s ska nu mötas på så vis att alla måste finansiera dess verksamhet via skattsedeln. Ett orosmoln var också de nu slopade tankarna om att fördela ett nytt mediestöd till de medier som ställer upp på det värderingar statsmakten för tillfället förordar. Men ingen medborgare vill längre bli klappad på huvudet, alla vill ha tillgång till allt efter eget tycke, omdöme och smak.

SVT:s strategi borde vara att opartiskt tillgängliggöra tv-historien och bidra till folkbildning och åsiktsmångfald, i stället ser det ut som om det snart skattefinansierade tv-bolagets ambition är att bli folkfostrare och censor.

Mer läsning

Annons