Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva Runefelt sträcker ut nuet – läs poeten Erik Bergqvists tal till vinnaren av årets Tranströmerpris

Vi publicerar jurymedlemmen Erik Bergqvists tal när poeten Eva Runefelt tilldelades Tranströmerpriset i helgen.

Annons
Pristagaren Eva Runefelt (i mitten) tillsammans med jurymedlemmarna (från vänster) Erik Bergqvist, Per Wästberg,  Hanna Nordenhök och Aris Fioretos. Foto: Per Groth

Tal vid utdelning av Tranströmerpriset, Västerås, maj 2018

Tiden, menar Augustinus, finns egentligen inte. Allt som finns har utsträckning – kan alltså mätas. Det kan vi inte göra med tiden. Vår illusion om tiden, säger Augustinus, har tre delar (självklara kan tyckas). Det förflutna: finns bara som minne – kan inte mätas. Framtiden: finns inte annat än som förväntning: omätbar likaså. Och däremellan är nuet, och nuets natur är att försvinna – nu, nu och nu.

Tiden är alltså – och då glömmer vi för ögonblicket vad den moderna fysiken vet i ämnet – inget annat än subjektiva föreställningar, eller överenskommelser.

Tiden finns däremot i någon bemärkelse objektivt – för Gud: Gud har total överblick. Från Gud betraktat är allt ett enda evigt grönskande nu, för att låna Mäster Eckhardts ord.

Poesin, som på många sätt är filosofins och teologins kusin, fast trolös, på vift, antingen mer lättsinnig eller mer melankolisk, och med sin egen, unika stränghet – poesin har inte så lite grubblat över den augustinska tidsmodellen, obekymrat eller med höga anspråk lånat dess energi, och åtminstone sedan romantiken: använt den som motbild. Guds objektiva tid är irrelevant för konsten, kan på sin höjd erbjuda ett slags tom duk att fylla. Dikten är en kunskapsakt, eller ett steg längre: dikten skapar sin egen sanning. Sin egen tid.

I Eva Runefelts poesi är tiden närmast att betrakta som ett grundmaterial, ungefär som tystnaden i musik, ett osynligt men verksamt alfabet. Osynligt men åberopat. Man slås av hänvisningar till tid eller tidsperioder redan i Runefelts boktitlar – ett dussin sedan hennes debut vid bara 22 års ålder, 1975, med romanen I Svackan:

En kommande tid av livet, Augusti, Längs ett oavslutat ögonblick, Hejdad tid, I ett förskingrat nu.

Bakom titlarna handlar det ofta om en specifik aspekt av tiden: nuet, som också Augustinus förbinder med varseblivningen. Eva Runefelt är varseblivningsvirtuos och hennes diktarbete är ett varseblivningslaboratorium. Därinne pågår, vill jag föreställa mig, en sorts förutsättningslös grundforskning i sinnlighet eller en varsam hantering av sensoriska underrättelser. Intrycket när man läser Runefelt är att hon aldrig på förhand varit tvärsäker på resultatet, alltid låtit materialet och medvetandets reaktioner ge formen – inte tvärtom.

Det handlar om följsamhet – följsamhet både som gehör och förmåga att i språket ta emot det som visar sig och försvinner nu, nu och nu.

Man skulle kunna säga att Runefelt ägnar sig åt just det Augustinus menade var omöjligt: att mäta, kvantifiera och analysera tiden: i hennes poesi sträcks nuet ut till långsamma stunder, och låter det samtidigt framträda i distinkta enskildheter: nuet är en outsinlig ström, fylld av färger som kan göra ont, dofter som är hala, röster som skulpteras.

Nuet är också fenomen i förvandling, länkade till andra fenomen. Den framskjutna plats prepositionerna har hos Runefelt – ord som i, genom, ur, mot, ner, under – hänger samman med detta uthålliga och associativa inzoomande. Prepositionerna är en sorts ledtoner i harmoniska förlopp – som emellertid ogärna landar i en tonika utan hellre rundar av med en häpen modulation, en blick åt ett håll man inte visste fanns.

Att läsa Runefelt är lite grann som när man lägger något till synes statiskt under mikroskop, och halvgapande konstaterar att det rör sig och myllrar, att det med varje kalibrering av instrumentet (som är läsandets uppmärksamhet) skiftar fason.

Det hindrar inte att hennes dikter också erbjuder utsnitt som vilar på stället och sakta sjunker i läsaren: 

"De ljusa gräsen

i en tusenårig oavslutad

strykning och lätta

punkter av ljung"

Det centrala här, är att det inte ges någon innersta eller yttersta aspekt – ingen objektiv överblick, för att åter tala med Augustinus. Det är letandet som är skatten. Runefelts filosofiska vara tänjer ut sig till ett bliver, varsebliver.

Mycket av Runefelts poesi har tycke av tablå, stilleben, kammarinteriör. Det är inte några envinklade stillbilder, utan dynamiska scenrum där diktens öga som ett filmkameraobjektiv – nej kamerasubjektiv, förstås – inregistrerar volymer, konturer och färger; uppfångar förbindelser mellan tingen. Egentligen samma sak när dikternas miljö är utomhusligt, landskapets, som i samlingen Längs ett oavslutat ögonblick från 1986: här är det poesi med resan som modus; den dröjande förflyttningen, avståndens fenomenologi. Och ändå ett slags rumsliga inventeringar.

Till tiden och rummet hör tingen. Tingen har en särställning i Runefelts diktvärld. De är inte som hos Sartre ”identiska med sig själva”, det vill säga att existens sammanfaller med essens, vilar fullbordade bara genom att finnas. Nej, Runefelts ting är oförutsägbart aktiva eller gåtfullt passiva; ängsliga eller sövande, de äter tid, följer i ögonvrån ens rörelser, vill byta plats; de talar rentav ibland, och då får man inte avbryta.

”Ting är en egen art som rör sig bara du tänker att de rör sig”, heter det i Minnesburen. Eller, från Mjuka Mörkret: ”Sitter jag stilla länge / bleker föremålen tänkandet”.

”I ett lånat rum” heter en dikt i Åldriga och barnsliga trakter, från 1978. Den slutar så här:

"Det blåser i rummet

sömnen spricker

jag tror någon går över golvet

någon av dem jag inte kan se

annat än som en bristning

i en stolsdyna

Det är fönstret som leker

med den tidiga morgonens alla ansikten

obesvarade, osedda

Rasande och annalkande"

Släktskap med Tranströmer? Ja, om mest i lynne eller genom läsning vet jag inte, men jo – avlägset men noterbart. Exempelvis i det bildspråkliga, metaforiska, där Runefelt ofta är påfallande originell.  Några exempel från olika dikter genom åren: ”luftens trasiga schalar av syre”, ”ögonblicket / som inväntar sitt självporträtt”, ”mörkret ett obitet ostron”, luften i mars månad är ”tunn som stjälkar i barns grepp”, ”Fjärilen spärrar ut sin finstilta skiss”,  ”Strandträdet viker tankspritt sin skugga / till pappersbåt”, ”svalans ljudspret / tvinnas till blank metall”, man går på de fallna kastanjebladen ”som på ett inre broderi” och marmorgolvet i Kölnerdômen är ”ådrat som ett nyfött barn”.

Eva Runefelt tilldelas Tranströmerpriset av kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck på bilden ser vi också kulturnämndens ordförande Marita Öberg Molin och stadsbibliotekets chef Niclas Lindberg. Foto: Per Groth

Men viktigare är nog vissa med Tranströmer befryndade incitament och motiv: epifanier, övergångszoner. Runefelt har många gånger återvänt till de där elastiska ögonblicken just innan man somnar eller vaknar; till dagdrömmeriers trygghet i fritt fall eller den plötsliga svindeln utlöst av en smak, ett konstverk.

Det finns hos tingen, levande varelser och i naturen en tvetydig, lite läskig gravitation, ett sug in i något som har många namn men ingen slutgiltig benämning: ”en sanslöshet ingen känner”, ett ”Ingenting”, med stort I, och som gåtfullt nog existerar. En dvala varifrån man kanske kan ”se på världen utan att tillhöra den.”

Ibland är denna domnad eller halvsömn släkt med ett inre språk – som i sin tur på nåt vis är släkt med musiken – och därmed positivt färgat, kanske närmast en deklaration över vad Runefelts diktning söker: ”In i lätet vill jag”, ”Jag vill vara i lätet / omsluten”. Vad är detta läte? Ibland en form av erotiskt sjungande, ibland förspråkligt spädbarnsljud, ibland insegel till något man kanske bara, med Wittgenstein, kan tiga om: ”ett väldigt träd / vi inte ser” och som växer ”med och oss förutan”.

Barndomen är kanske ändå Runefelts mest betydelsealstrande material: minnen av särskilda tillstånd i barndomen – och på den frekvensen tänker jag att denna poet är som lättast att följa, här når hennes subjektivitet någon sorts botten i oss alla. Det är ingen sentimentalt eller nostalgiskt filtrerad barndom hon undersöker. Men sammansatt, asymmetrisk, djupt hemlig, ömsom underbar, ömsom skrämmande.

I Minnesburen talar författaren om sitt tidigaste minne: ”ett gulaktigt ljus, som en väldig pannkaka och i den bor jag.” – färgen gul har en envis närvaro hos Runefelt. Och, vill jag tillägga, vem har inte också bott i den gula pannkakan.

Och så har vi ramsan: ett språkligt särfall mellan Ordning och Sanslöshet, en munnande, regressiv sondering in mot en region där själen kanske kan vara ”sinnlig men tyngdfri”. Runefelt skriver inte precis ramsor, men hon nuddar vid dem, härmar, låter dem blanda sig i undersökningen.

Med sin roande och lugnande funktion har ramsan en motsvarighet i besvärjelsen, som på sätt och vis är den äldsta diktformen: ordmagin, att genom benämnande kontrollera oknytt och demoner.

Fast – en annan poet, Werner Aspenström, konstaterar någonstans att besvärjelser har en tendens att få motsatt effekt: de drar till sig oknytt istället.

Om det finns ett besvärjande drag i Eva Runefelts poesi törs jag inte säga, ordet besvärjelse leder kanske fel. Däremot är det sant att Runefelt skriver dikt som på samma gång är lugnande och oroande. Och så är poesins mening, till dels: skriva fram världen i hela dess motsatsspänning; lust och aversion, avgrund och lätthet. Framförallt: dröja i det oförklarade mellan ytterligheterna.

Utgångspunkten för allt detta tror jag är poetens förundran, inte bara över att något alls finns, utan också hur det finns, hur det varseblivs. Till synes enkla föremål och skeenden blir sammantagna, i medvetandets form – i det runefeltska språkets form – ett mysterium, lika slösande som olösligt. Så låt oss avrunda där, med några rader från en oförklarad barndom:

"Fanns där en ordning?

Timmar, plockepinn

att varsamt lyfta en och en

in i mening

Ensligheten alltid lika följsam

Dagars lukt var bensin, fattiga riddare, kanelstråk,

apelsinklyftan mot tungan

 

Var jag en droppe olja

över världens utsida?"

 

Erik Bergqvist, poet och ledamot i Tranströmerprisets jury

 

 

Mer läsning

Annons