Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fängslande om otursförföljd man

BOK: Josefin Holmström äger en briljans i språk och gestaltning, skriver Crister Enander.

Annons

I mörker föddes han. I mörker rör han sig.

Han andas svärta.

Fingrarna, känsliga och mottagliga för minsta avvikelse och förändring, är hans ögon. De tjänar honom väl, de berättar mycket, ibland till och med mer än vad de seende lägger märke till. Hans andra sinnen är uppövade, då synen saknas har de andra förmögenheterna försökt ersätta det förlorade.

Josefin Holmströms nya roman har detaljer som överrumplar vår kritiker Crister Enander. Foto: Sara Moritz

Samuel är blind sedan födseln; ljuset har aldrig tillhört honom, inga bilder eller synintryck är en del av hans livserfarenheter.

I en rymd av ensamhet framlever han sina dagar. Samuel håller sig undan de jämnåriga kamraterna, undviker kontakt och alla sorters närhet upplever han som obekväm.

Avskärmad och medvetet avskuren är den tillvaro han väljer. I grunden styrs han av en djupgående skygghet som är parad med oro. Tillbakadragenheten besitter makten över hans handlingar. Samuel är ändå ingen olycklig pojke. Han har funnit sig tillrätta.

En av de många överrumplande skarpa detaljerna – sanna eller inte – vilka träffar direkt i Josefin Holmströms nya roman ”Samuel är mitt namn”, hennes andra efter den imponerande debutromanen ”Antarktis”. Samuel drömmer inga mardrömmar. Då han saknar synintryck – inga bilder, inget annat än sin inre förmåga att skapa sammanhang, att foga fantasier formade efter känslointrycken – drömmer han aldrig mardrömmar. Den iakttagelsen ger en känsla av en sanning som tycks sannare än vad måhända verkligheten är.

Som mycket ung, vid ungefär två års ålder, dör fadern av djupaste sorg efter sin nyligen bortgångna hustru. Samuel, värnlös och blind, är nu föräldralös. Hans sköterska tar då utan ett ögonblicks tvekan med sig Samuel – ja, hon flyr med honom – upp till Norrland. Där har hennes syster övertagit föräldrarnas karga gård. De två nykomlingarna är inte alls välkomna. ”Nymodern”, som Samuel kallar sin sköterska, får stryk av systern, behandlas sämre än ett tjänstehjon. I smyg slår systern även Samuel, sparkar till honom utan anledning, nyper hårt i skinnet när nymodern inte ser det. Utanförskapet understryks och blir en bestämmande del av Samuels personlighet. ”Den som blir slagen lär sig acceptera det”, framhåller Josefin Holmström, dessvärre korrekt.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Den som för pennan i ”Samuel är mitt namn” är Samuel själv. Han har nått ålderdomens mer reflekterande förhållningssätt och skriver till sina barn, först och främst till en av sönerna.

Dessutom äger Josefin Holmström en briljans i språk och gestaltning som såväl övertygar som förför.

Tidigt i livet blir Samuel fri från sin blindhet. Helt oväntat en dag som alla andra börjar han att se. Det förändrar självfallet hans liv i grunden – men kanske inte alltid till det bättre. Omgivningen blir påträngande, krävande, på ett sätt han inte uppskattar. Hur andra betraktar honom förändras radikalt. Han blir tvingad att lämna sin tillbakadragna tillvaro och axla en ny sorts ansvar.

Samuel visar sig vara begåvad och har ovanligt välutvecklad fallenhet för studier – något prästen uppmuntrar och ser till att bana väg för sin gunstling. Samuel hamnar till och med i Cambridge där han får möta tidens forskarelit. Detta tilldrar sig i slutet av 1800-talet och fram över sekelskiftet. De experiment som Samuel och hans vän Andrew, lord Arundell – en rik slarver – utför rör framför allt ljuset och dess inneboende men outnyttjade krafter – optik förenat med elektromagnetism och vissa andra inslag. Experimenten är farliga. De vidrör outforskade och starka energier. Men de kan bli epokgörande, rentav revolutionerande.

Romanen vindlar sig fram på fängslande vägar, och språket äger en stram och samtidigt lockande lyster och förmår skickligt spegla Samuels personlighet och skiftande stämningslägen. Ett plågsamt tungsinne tränger ofta fram även under perioder av framgång. Samuel är ofta på kant med tillvaron och omständigheterna han möter. Han har inte så lite otur trots de bästa intentioner. Dessutom verkar han, längst inne, helst återvända till den ensliga och bortvända tillvaro som tidigare var påtvingad.

Porträttet av denne hemsökte, drabbade och tragiskt otursförföljde man har Josefin Holmström målat med djup, livfullt och därtill både övertygande och med värmande förståelse. Intensitet. Närvaro. Inlevelse. Dessutom äger Josefin Holmström en briljans i språk och gestaltning som såväl övertygar som förför.

Crister Enander

[email protected]

*

LITTERATUR

Josefin Holmström

”Samuel är mitt namn”

(Norstedts)

Mer läsning

Annons