Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flydde Stalins terror –hamnade i Riddarhyttan

Boris tvingades fly Sovjet under andra världskriget och kom så småningom till flyktinglägret Krampen söder om Riddarhyttan.

Annons
I Inte välkommen i folkhemmet skildrar Jan Hagvall bland annat tillvaron i det nu rivna flyktinglägret Krampen söder om Riddarhyttan, där bokens huvudperson Boris bodde under 1944.

Efter att Stalin kom till makten i Sovjetunionen blev det allt svårare för många att bo kvar där, och det behövdes inte mycket för att bli stämplad som ”folkets fiende”, berättar stockholmaren Jan Hagvall, som skrivit boken Inte välkommen i folkhemmet, som släpptes i november.

Berättelsen spänner från 1935 till 1950 och kretsar kring karaktären Boris liv, som i början av 1944 utspelar sig på flyktinglägret Krampen söder om Riddarhyttan.

– Stalin ägnade sig mycket åt deportationer och när han fick ögonen på ryssar som han tyckte uppträdde misstänksamt så anklagade han dem för att vara ”folkets fiender”. Boris pappa anklagades för att inte sköta en byväg, vilket räckte, säger han och fortsätter:

– Figurerna är påhittade men illustrerar hur systemet fungerade och hur illa det kunde slå mot de här människorna.

Efter att ha suttit i fångenskap i Sovjet flyr Boris till Sverige. Tillvaron på Krampen präglades av misstänksamhet och anspänning.

– Alla var rädda för att bli angivna av varandra och rapporteras till lägrets ledning, som var stalinister, säger Jan Hagvall.

Som mest bodde 300 sovjetflyktingar i lägret, enligt boken Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget, av journalisten Hans Lundgren. Krampen var vid tiden Sveriges största flyktingläger. I november 1945 stängdes det.

Boris skickas hem i oktober 1944, efter att regeringen beslutar att ingen av sovjetflyktingarna ska få asyl.

Fram till april 1945 befinner sig Boris på rymmen. Då tas han till Sovjets ambassad, där han förvaras i avsikt att skickas hem. Under tiden ändrar Sovjet sin politik och pressar Sverige med hjälp av den rasistiskt formulerade statliga soldatinstruktionen, för att vinna politiska poänger. Där framhålls bland annat att Rysslands ogynnsamma rasblandning i viss mån kan förklara dess efterblivenhet.

Sovjet, menar Jan Hagvall, vill framställa Sverige som rasistiskt och sig själva som humana. Boris används som en bricka i spelet, där Sovjet uppmanar Sverige att låta honom, och hans svenska kärlek Siri, att stanna. Boris blir ett undantag bland ryssarna och den svenska regeringen går med på att låta honom stanna.

Varför skildrar du detta?

– Jag ägnar mig åt arkivstudier och har blivit intresserad av rasism och flyktingskap, och så hittade jag den där soldatinstruktionen, där de rasistiska angreppen står skrivna av regeringen och kungen. Där väcktes mitt intresse, säger Jan Hagvall.

Har historien någon nutida relevans?

– Det är ju flyktingpolitik det handlar om, och människor som är utsatta på olika sätt. I dag har vi massa flyktingar som kommer hit av andra skäl men som ändå påminner om hur det var för ryssarna. Det är en tankeväckande del av vår historia.

Mer läsning

Annons