Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gitta Sereny – en knivskarp rapportör

Ondska, trauma och skuld ─ Cecilia Persson läser Gitta Serenys ”Tyskt trauma” och återvänder till ett unikt vittne och en knivskarp rapportör.

Annons

Jag kokar en termos med kaffe och lägger den självbiografiska boken ”Tyskt trauma” i cykelkorgen och trampar längsmed de solgula rapsfältet på väg till Hardeberga kyrka. Plats jag valt är fridfull; jag vet vad som väntar och med en naiv förhoppning sitter jag där för att skönheten och friden ska kunna mildra ångesten. Gitta Serenys bok kommer kasta mig rakt in i ett bottenlöst mörker. Jag slår mig ner på en parkbänk på kyrkogården och fåglarna kvittrar och sjunger när jag läser de första meningarna i boken: ”Hur beskriver man, inte sina omständigheter eller vad man gjorde vid ett särskilt tillfälle i livet, utan vem man var?” I samma bottenfrusna ögonblick minns jag den plågsamma och sorgsna dagen då jag läste en av Serenys andra böcker ”Vid avgrunden” om Franz Stangl som var överkommendant i utrotningslägret Treblinka.

Då som nu förvandlas världen till en plats av ondska, grymhet, barbari.

Då som nu förvandlas världen till en plats av ondska, grymhet, barbari och det finns ingen tröst att finna i den bedårande sommardagen.

Det är ingen överdrift att den boken hade en livsavgörande betydelse för mig och att det inte längre går att undslippa den tärande och förbrännande frågan: Hur är det möjligt att en katolsk familjefar som bodde i ett vackert hus på landet i Polen kunde pussa sin fru och sina barn på kinden för att sedan sätta sig på sin häst och rida genom skogen och varje dag beordra tusentals judar rakt in i döden. Franz Stangl erkände sig aldrig skyldig till de nazistiska avrättningarna av niohundra tusen judar i Treblinka, men Gitta Sereny försöker förstå och förklara hur han och andra nazistiska bödlar kunde bli mänskliga instrument för en gränslös ondska och steg för steg fullborda: ”Den slutgiltliga lösningen” och därmed utrota alla judar.

I boken ”Tyskt trauma” redogör Gitta Sereny naket, sårbart och skoningslöst ärligt om sina personliga skäl till varför hon under hela sitt yrkesliv ägnade sig åt att studera och skriva om ondskans mekanismer och människans mörka sidor. Hon berättar i ”Tyskt Trauma” hur hon år 1934 av en slump på väg tillbaka till en engelsk internatskola, när tåget gick sönder i Nürnberg, råkade hamna på en nazistisk partikongress eftersom nazister tog hand om henne när hon stod övergiven på en tågstation. De var hyggliga människor som ville hjälpa flickebarnet och tillsammans med dem stod hon därför någon timma senare och förfördes av det nazistiska skådespelet som hade Albert Speer som manipulerande regissör.

”Tysk trauma” är lika mycket en undersökning av henne själv och sitt eget liv som nazismen

Gitta Sereny förstod givetvis inte då det ondskefulla innehållet i den nazistiska iscensättningen som fick åskådarna att lyckligt jubla och applådera budskapet, som vid andra världskrigets slut hade dödat uppåt sextio miljoner människor. ”Tysk trauma” är lika mycket en undersökning av henne själv och sitt eget liv som nazismen ─ och just att hon själv var med gör henne till ett unikt vittne och en knivskarp rapportör. Gitta Sereny erbjuder djupare insikter om ondskans komplexa psykologiska och sociologiska mekanismer. Hon förmår tvinga andras blickar in mot sig själva.

Är även du och jag kapabla till ondska? Kan vem som helst bli en nazistisk bödel under andra omständigheter? Skuldfrågan löper som en trop genom hela hennes författarskap och att nazismens återverkningar aldrig kommer upphöra. Ondskan är alltid närvarande i både uppenbara och mer subtila former. Vem och vilka ska dömas som skyldiga? Går någon egentligen fri?

Tillvaron är ett nätverk av mänskliga relationer och vad Sereny med övertygelse skildrar är hur det ena är avhängit det andra. Det är en intrikat kedja av politiska och historiska händelser som ledde fram till Hitlers maktövertygande och att nazismens rasideologi blev den härskande motbjudande och groteska människosynen, som omfattades och delades av många både politiskt medvetet och känslomässigt omedvetet. Hur blir man delaktig i att kategorisera människor som ”underlägsna raser” ─ utan samma mänskliga rättigheter som den ”överlägsna ariska rasen”?

Är vi alla medskyldiga om vi tiger.

Svaret på denna grundläggande fråga finner man inom den personliga och mänskliga sfären snarare än den teoretiska och intellektuella, framhåller Gitta Sereny. I vår historielösa tid när rasism och nazism normaliseras är detta en sanning som bör sägas högt och tydligt varje dag. När avhumaniseringsprocesser accepteras och ondska relativiseras ─ är vi alla medskyldiga om vi tiger.

Det är ett otvetydigt besked som Gitta Serenys undersökningar ger. Franz Stangl sa också när Sereny intervjuade honom i fängelset : ”Jag var nazist men” och sedan en oändlig mängd med samvetslösa förnekelser och ihåliga retoriska undanflykter . Som om den nazistiska ideologin och dess avhumaniserade dödshandlingar, skulle kunna ursäktas och urskuldas. Bearbetningen av det tyska traumat har inget skönjbart slut och heller inte ondskan, men om vi lär oss att tolka tidens varnande tecken finns en möjlighet att säga stopp innan det är för sent.

Det finns alltid hörda och ohörda rop som vi lyhört måste registrera och sedan tolka de dubbeltydiga budskapen. Historien har sina blinda fläckar och i ”Tyskt trauma” är en av de mest drabbande texterna den om Hitlers stulna barn. Barn som brutalt togs från sina biologiska föräldrar för att garantera en förädling av den ariska rasen. Hur många känner till detta stycke becksvarta historia av nazismens omänskliga handlingar och systematiska ondska, frågar jag mig.

Gitta Serenys böcker är djupt omskakande och livsnödvändiga.

Gitta Serenys böcker är djupt omskakande och livsnödvändiga. Jag hade läst alla hennes böcker innan jag läste ”Tyskt trauma” och är det några böcker som jag vill rekommendera så är det: ”Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse ”, ”Albert Speer och sanningen” och ”Tysk trauma”. Dessa tre böcker hänger i högsta grad samman och sammantaget ger de smärtsamma insikter om ondskans olika aspekter och mänskliga ansikten.

Den kontroversiella och mycket uppmärksammade boken, ” Ohörda rop: historien om Mary Bell ”, är även den en faktaspäckad djupdykning och psykologisk penetrering av ondska. Den är givetvis synnerligen läsvärd och viktig den också. Gitta Sereny, är en av 1900-talets oumbärliga kritiskt granskande journalister ─ en etisk och moralisk folkbildande upplysningsjournalistik var hennes respektingivande gärning.

Varför och hur går det till? Det är frågor som alla borde ställa sig .

Hon var även en föredömligt grundlig journalist och exemeplvis boken om Albert Speer tog tretton år att skriva. Hon föddes 1921 i Wien och avled 91 år gammal i Cambrigde. Hon har blivit både hyllad och kritiserad för sina inträngande reportageböcker och texter. Hon drevs under ett helt liv av den blytunga frågeställningen: Varför och hur går det till? Det är frågor som alla borde ställa sig och läser man Gitta Sereny så förstår man att det inte är en kunskapsuppmaning – utan ett humanitärt krav.

Cecilia Persson är historiker och författare

Mer läsning

Annons