Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han är ständigt mitt ibland oss

Herr Gustafsson del 1 av 2. Den 17 maj skulle den nyligen bortgångne Norbergsbon Lars Gustafsson ha fyllt 80 år. I två delar begrundar Crister Enander och Erik Jersenius hans tänkande och författarskap.

Annons
1966. Vännerna, Västeråsprofilerna och poetkollegorna Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson samtalar.Foto: VLT arkiv

17 maj var det Lars Gustafssons 80-årsdag. Det var även dagen då den alltmer hyllade poeten och författaren Lars Gustafsson – de senaste decennierna närmast genomblöt in på bara kroppen av ett massivt och ymnigt prisregn – skulle ta emot ett av de mest prestigefulla litterära priserna i Europa, kanske det förnämsta efter Nobelpriset.

Priset delas ut till den polske poeten Zbigniew Herberts minne. Men som sagt, Lars Gustafssons stol står tom.

Läs mer: Lars Gustafsson hämtade inspiration i Norberg

Denne annars så pålitlige och orubbligt pliktmedvetne man, kommer tyvärr inte att delta i festligheterna.

Ändå är han ständigt mitt ibland oss. Han lämnar oss inte. En vardag utan Lars Gustafsson går inte till fullo att föreställa sig. Själv fortsätter jag att vanka omkring här i min rökrock och fortsätter att föra ständiga dialoger med de böcker han skrivit. Rösten är där.

Jag hör den då han lugnt smular sönder ett av mina sämre argument. Tonfallet är alltid detsamma. Skrattet lika kvillrande och roat.

En ovanlig läggning som utmärkte Lars Gustafsson – näst efter den lystna nyfikenheten och en rent gargantuanska aptit efter kunskap – var, paradoxalt nog, hans utomordentliga vanlighet. Den egenskapen tog han väl vara på i sitt författarskap. Han fann det lätt att spegla sig i andra och mycket främmande människor, dessa gestalter som sedan skulle befolka hans böcker såg han klart och konturskarpt.

Och då han genom sin relativa vanlighet lätt och utan några märkvärdiga krumbukter kunde se sig själv – och känna igen sig – i andras situation öppnas många litterära möjligheter som annars förblivit stängda.

Denna ”vanlighet” var inte uteslutande en fråga om att Gustafsson besatt en stor inlevelseförmåga – det gjorde han tvelöst – utan om en påpasslig beredskap att kliva utom sig själv och se den andre, den främmande och obekante, som – denna isande existentiella självklarhet – lika gärna kunde ha varit herr Gustafsson själv.

Läs mer: "Så inåt helvete upprörd"

På ett smått häpnadsväckande och fascinerande sätt är det som denne minst sagt vittbereste och under många år utlandssvensk – under åren 1983–2006 bodde Gustafsson i USA – aldrig förmår att kliva ur den unga person som en gång i tiden växte upp i närheten av Väster- vålas myrar och meandrande vattendrag. Ljudet av skogen susande furor och björkar fortsatte sin vackra sång i hans inre. Det var inte hemlängtan. Det var grunden för hans existens som en människa i världen. Där – på denna avlägsna plats – fortsatte Herr Gustafssons rötter att växa sig ständigt neråt, allt djupare och de skänkte honom kraft och författarskapet näring.

Och de gamla gölarna och småsjöarna med sitt bruna, ja nästan svarta humusmättade vatten, den vackra blandskogen, bäckarna och de dammiga grusvägarna framhärdar att leva ett starkt och orubbligt liv inom honom.

På ett sätt kan man, självfallet om man så vill, säga att Lars Gustafsson aldrig blir fri från barn- och ungdomstiden. Men jag ser det – och tror bergfast på – att han envist och ibland med viss ansträngning tillät dessa avgörande erfaren- heter och minnesbilder att leva sitt eget och inspirerande liv inom honom. De vidmakthöll något vitalt och avgörande för författarskapet.

Mest framträdande är det måhända i roman- sviten ”Sprickorna i muren”. Vid sidan av ambitionen att i gestaltad form skildra en tidsepok i förfall och en pågående attack mot de medborgerliga rättigheterna och angrepp ovanifrån på det människovärdet – här var Gustafsson skrämmande visionär – låter han fem huvudpersoner träda fram – alla födda samma dag, samma år som han själv. De blir möjligheter, personer som kunde ha varit Lars Gustafsson om enbart några få händelser hade inträffat i hans eget liv på ett sätt de aldrig gjorde. Detta är ingen litterär lek. Det är präglat av djup- aste allvar och där finns även en ömsint omtanke om vad som sker med Sverige. Och en förhoppning som han vägrar släppa greppet om att det är nödvändigt att föröka rädda vad som räddas kan.

Lars Gustafsson manar till motstånd. Omkvädet, som i dag får anses för ett be- vingat ord, lyder som bekant: ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”

Året är 1970. Studentkravallerna har nästan upphört, undervisningen vid de revolterande universiteten har återgått till den gamla auktoritära ordningen. Motståndet – det som under en kort period verkligen såg ut att kunna växa till ett europeiskt uppror – visade sig lätt att kuva. Här i Sverige krävdes enbart några fagra ord från övermakten, några smidigt utkastade och lika lättbrutna löften.

En epok är över. En ny tid – en grymmare tid – är här. Samtiden har omärkligt ömsat skinn.

Men det som verkligen skedde och i grunden förändrade vårt samhälle vid denna tid, det syntes knappt. Förändringar gick knappt att skönja bakom maktens tunga murar. Ingen tycktes förmögen att verkligen se hur omfattande förändringarna var; ingen noterade hur de genomfördes med den mest väloljade effektivitet.

Detta år, just denna tidiga vår, finner vi Lars Gustafsson mitt uppe i en egendomlig irrfärd genom Central- europas städer, på flygplatser och bangårdar, för att till slut hitta den väg som ödesmättat ska leda honom till den ensamhet som blivit så viktig, ja till ett nödvändigt behov för honom. Allt Gustafsson vet om sin irrfärd och sitt sökande är att han ska tillbringa, och finna sin efterlängtade ensamhet, i ett ålderstiget torn. Det är till en ödslig plats vid Lago Maggiore han ska. Framme i tornet – La Torretta – som ligger i utkanten av byn Cannobio. Där börjar han omgående att skriva den första av de fem romanerna, ”Herr Gustafsson själv”.

Det är ett imponerande och bestående verk om vår tid, om våra drömmar och förhoppningar, men också om vår tids undermedvetna och våra vakna mardrömmar och den ständigt malande skräck de flesta bär på utan att vara fullt klara över vad det är som oväntat trycker så hårt över bröstet eller varför andnöden oväntat slår till.

I dessa fem romaner finns en väldig kraft som inte minst drivs framåt av Lars Gustafssons rättmätiga och beundransvärda upprördhet över de oförrätter människor utsätts för.

Lars Gustafsson förmådde göra något enastående med sina fem romaner, vilka då är: ”Herr Gustafsson själv” och ”Yllet”, ”Familje- festen”, ”Sigismund” och ”En biodlares död”, dess- utom vill jag personligen räkna in ”Sorgemusik för frimurare” som en medveten pendang.

Det i alla meningar djupt märkliga, det verkligt anmärkningsvärda, med ”Sprickorna i muren” är dels dess skrämmande för att inte säga mänskligt kalla klarsyn är så isande tydlig och egenartat tidig, dels att den beskrivning och kritik av Sverige som återfinns där till stora delar och i allt väsentligt står sig än i dag. Romanerna är på inget sätt förlegade eller föråldrade, förutom i smådetaljerna som självfallet förändrats.

Vi måste alltså återvända till Lars Gustafssons rika författarskap och ta hans farhågor på stort allvar. Jag har en otäck känsla av att det är bråttom. Det är vårt människovärde och vårt medborgerliga inflytande som står på spel. Och någonstans hörs alltid den manande rösten: ”Ni får inte ge er. Ni måste försöka igen.”

Läs andra delen: Lars Gustafssons fantastiska filosofi

Crister Enander är född 1960, är bosatt i Lund och har arbetat som kritiker i 30 år.

Nyligen belönades han av Svenska Akademien för sin kritikergärning.

Crister Enander är skribent och författare och har skrivit en rad böcker om litteratur.

maning . I dag skulle Lars Gustafsson har fyllt 80 år. Crister Enander hör fortfarande Lars Gustafssons maning: ”Ni får inte ge er. Ni måste försöka igen”. Foto: Peter Krüger

Mer läsning

Annons