Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Journalistik kostar pengar – och måste göra det även på nätet

Sucka inte över inlåst material på tidningarnas webbsidor. Den nya betalmodellen – som ser ut att hålla över tid – har gjort lokaljournalistiken bättre och är en förutsättning för dess överlevnad, skriver Gabriel Ehrling.

Annons

Allt oftare möts vi av artiklar som kräver att vi loggar in för att kunna läsa. Sedan de digitala så kallade Plus-abonnemangen inom Mittmedia infördes sent 2016 har drygt 60 000 personer tecknat en provprenumeration.

I flera år har det talats om en ”tidningsdöd”. Branschpressen har rapporterat om svindlande tapp i upplaga: på vissa håll har tio procent av papperstidningsprenumeranterna fallit bort varje år. Inte minst tycks läsarna dö av hög ålder... Journalistikens framtidsutsikter har tyckts i bästa fall grå.

Det är förstås ingen idé att låtsas som att läget inte är allvarligt. Men det är också viktigt med perspektiv.

För även en höstdag som denna börjar närmare hälften av hushållen i landet dagen med en prenumererad dagstidning på köksbordet. Ytterligare några kommer under dagen att gå och köpa en kvällstidning.

Även om de ekonomiska utmaningarna är högst verkliga så har den här tidningen en unik ställning och förankring i lokalsamhället. Tvärtom mot vad som antyds när det i den politiska debatten ryas om en ”Stockholmsfixerad” journalistik så står landsortstidningarna starka år 2017. Public service-bolagen är i detta avseende ett annat kapitel, men de verkligt underbevakade områdena i Sverige finns i storstadsregionernas kranskommuner.

För efter mycket av blod, svett och tårar hos tidningsledningar runtom i landet sker nu betydande framsteg i försöken att ta betalt för journalistik på nätet.

Sett till medieutvecklingen som sådan befinner vi oss i ett spännande skede. För efter mycket av blod, svett och tårar hos tidningsledningar runtom i landet sker nu betydande framsteg i försöken att ta betalt för journalistik på nätet.

Många av er som läser detta lär ha kommit i kontakt med de nya ”betalväggarna”, som man kallar funktionen när artiklar låses på nätet så att de enbart blir tillgängliga för betalande prenumeranter.

Tidigare försök att införa ”betalväggar” har fallit på att man inte har förmått tillräckligt många att göra rätt för sig. Det har helt enkelt kostat mer än det smakat för tidningarna, då baksidan med låsta artiklar är att de går ut över annonsintäkterna då färre exponeras för reklam för nya bilar och billig köttfärs. Den här gången ser det ut att kunna bli annorlunda.

Dagens Nyheter stoltserade i somras med att man passerat 100 000 helt digitala prenumeranter, att jämföra med de ungefär 200 000 som betalar för papperstidningen. En bidragande förklaring är förstås att priset för den tryckta tidningen ökat rejält de senaste åren (inte minst i landsbygd där DN ärligt talat är ohemult dyr). Men den snabba tillväxten av digitala prenumeranter är ändå en bedrift och visar att det kan löna sig att låsa in materialet.

Även i Mittmedia, där denna tidning ingår, har det skett ett betydande trendbrott.

Även i Mittmedia, där denna tidning ingår, har det skett ett betydande trendbrott. Sedan de digitala så kallade Plus-abonnemangen infördes sent 2016 har drygt 60 000 personer tecknat en provprenumeration. Glädjande nog har hälften valt att fortsätta.

En avgörande förklaring till varför något som tidigare inte gått nu tycks möjligt är att tjänster som Spotify (musik), Netflix och HBO Nordic (teveserier och film) i någon mån vant människor vid att betala för att konsumera media på nätet. Vetskapen om att urvalet inte bara är brett utan också bra, att det finns tillgängligt omedelbart i hög kvalitet och att man slipper krånglet (och den rättsliga risken, om än liten) förenad med att jaga samma underhållning på skumraska och ofta olagliga fildelningssidor på nätet, är helt enkelt värd att betala för.

Att även journalistik börjat kosta pengar på nätet har dock gett upphov till en ny och på flera sätt skruvad debatt. Personer som inte betalar för tidningen – varken digitalt eller på papper – är nämligen mycket upprörda och menar att det är fel, ojuste och inte sällan ”odemokratiskt” när den som klickar på en lockande länk från tidningens sajt möts av uppmaningen att teckna en prenumeration.

I någon mån kan man förstå att de som vant sig vid att läsa gratis nu knorrar när det så länge varit i stort sett fritt fram att vräka i sig av nyheter på nätet.

I någon mån kan man förstå att de som vant sig vid att läsa gratis nu knorrar när det så länge varit i stort sett fritt fram att vräka i sig av nyheter på nätet. Personligen tycker jag i stället att det är rätt åt dem. Den praktiska och principiella innebörden av kritiken är nämligen bara att du som läser detta – och alltså är med och finansierar lokaljournalistiken i denna tidning genom din prenumeration – ska betala även åt dem som inte gör det.

Dessutom kommer det sannolikt även i framtiden, hos Mittmedia och hos andra, vara så att vissa nyheter är gratis att läsa för alla, medan andra placeras bakom ”betalvägg”. Den som nöjer sig med att bara få reda på att en stor nyhet inträffat har i någon mån alltid klara sig ganska bra utan att betala.

Att läsa löpsedeln hos lanthandlaren är ju gratis, skvallret på byn likaså och därtill finns ju public service-kanalerna. En tidning har man för att förstå varför något hänt. Och vad det kan tänkas innebära för framtiden, för en själv och för samhället man tillhör. Den journalistiken är värd och betala för – och därför är det viktigt att den nu kostar även på nätet.

Hur journalistisk förmedlas har nämligen stor påverkan på det faktiska innehållet.

Men ”betalväggarna” har större betydelse än att de får tidningars utsikter för framtiden att ljusna rent ekonomiskt. Hur journalistisk förmedlas har nämligen stor påverkan på det faktiska innehållet.

Det blir helt enkelt en annan typ av publicistisk och journalistisk verksamhet om syftet är att bygga långsiktiga relationer med betalande prenumeranter, eller om fokus ligger på att samla ”klick” och få läsare att ”gilla” på Facebook.

”Det blir helt enkelt en annan typ av publicistisk och journalistisk verksamhet om syftet är att bygga långsiktiga relationer med betalande prenumeranter”, skriver Gabriel Ehrling.

När dagstidningar som i hundra år ägnat sig åt att det förstnämnda efter internets breda genomslag plötsligt skulle börja konkurrera med det senare, så blev det ofta hälften kvällstidning á la Expressen och Aftonbladet och hälften gratistidning av snittet Annonsbladet, Mitti eller Metro. Ingetdera är någon hemmaplan för lokaltidningar.

Med ”betalväggar” så återfås en i min mening helt nödvändig balans mellan i grunden ganska olika incitament i verksamheten. Tio prenumeranter i byn som vill veta om det blir en ny förskola, eller om politikerna ska göra något åt maten på äldreboendet, är mycket mer värda än 1000 utsocknes gratisläsare som flyger förbi en gång i månaden för att se en kort filmsnutt med en älg som sparkar sönder en robotgräsklippare (förvisso kul, men betalar inga journalistlöner).

Men ska man ha en kritiskt granskande och lokalt ständigt närvarande journalistik av typen som kännetecknar denna tidning så bygger det på att människor som bor i upptagningsområdet faktiskt vill betala för den.

Annonsering är och har i alla tider varit viktigt för lokaltidningarna, och det är då denna sviktat i konkurrens med de amerikanska nätjättarna Facebook och Google som priset för en prenumeration på papperstidningen ökat de senaste åren. Men ska man ha en kritiskt granskande och lokalt ständigt närvarande journalistik av typen som kännetecknar denna tidning så bygger det på att människor som bor i upptagningsområdet faktiskt vill betala för den. Detta gäller särskilt i befolkningsmässigt glesare delar av landet.

Även år 2017, då ”(tidnings)döden” länge vandrat vid vår sida, så är lokaljournalistiken i Sverige i allra högsta grad levande. Det måste den vara även i framtiden och att ”betalväggarna” och Plus-märkningarna nu blir fler – och att de den här gången tycks hålla över tid – är det i särklass mest positiva som hänt sedan jag började arbeta på tidning.

Så nästa gång du hör någon knorra över att journalistik kostar pengar, säg som det är: det gör det! Det är du som betalar och det kan du gott upplysa kritikern om. Hälsa från mig!

Läs mer:”The Medium is the Message” (1964) och ”Gutenberg Galaxy” (1962) av Marshall McLuhan

”Newsonomics” (2010) av Ken Doctor

”På andra sidan betalväggen” (Stockholms universitet, 2012) av Gabriel Ehrling och Peder Gustavsson

Gabriel Ehrling

Politisk redaktör (vik.) Dalarnas Tidningar, chefredaktör för idétidskriften Liberal Debatt och civilekonom. I ett av sina examensarbeten studerade han digitala affärsmodeller i dagspressen.

Mer läsning

Annons