Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karl Beijbom om vitboksdebatten: ”Sanningen gör oss fria”

Med sin krönika ”Dags för Socialdemokraterna att skriva vitbok” väckte Karl Beijbom en infekterad debatt om socialdemokratins historia och om Samtidens omdiskuterade film ”Ett folk, ett parti”.
Nu summerar han debatten och funderar över vad den gav.

Annons

Vad är egentligen tryckfrihet? Kan ”känt tidigare” upphäva behovet av ”nyttig påminnelse”? Skall vi avstå från att påminna om tvångssteriliseringarna för att denna diskussion gynnar Sverigedemokraterna? Är det viktigt att all journalistik är ”konsekvensneutral”? Består vårt förakt för svaghet även i dagens samhälle? Sådana tankar har jag reflekterat över i några dagar. Detta medan debatten rasat i VLTs papperstidning och på webben.

1.

Jag konstaterade i min krönika (VLT/kultur den 8 augusti) att filmen ”Ett folk, ett parti” (producerad av SD-ägda Samtiden) är en progapandafilm, att den är vinklad och tendentiös. Men antisemitismen, rasismen, vurmandet av den rena svenska folkstammen, i citat av ledande socialdemokrater i tal, artiklar, böcker (citat som inte ifrågasatts) har gjort mig beklämd.  

Jag valde att inte återge citaten i filmen. I stället har jag citerat ur Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” (1934). Citat som visar en elitistisk människosyn, ett förakt för svaghet, ett återkommande vi-och-dom-perspektiv - allt mycket långt från det vi i dag förefallet vara överens om att hävda: Alla Människors Lika Värde. Makarna Myrdals människosyn gav både en politisk och vetenskaplig legitimitet till de vidriga tvångssteriliseringarna, som makarna Myrdal helhjärtat stödde. Vämjeligt och vidrigt, ofattbart och oacceptabelt.

Alva och Gunnar Myrdal 1940.Foto: SCANPIX

Ett antal debattörer (Clas Lundberg, Mats Hellstrand, Kjell-Åke Jansson, Lasse Månsson, Gunnar Sandström och Sten Karlsson) har valt att tala om Socialdemokratins goda sidor och historiska landvinningar i samhällsbygget, som något slags motvikt och kompensation. Respekt för Socialdemokraternas betydelse för demokrati och välfärdssamhälle (ofta i samarbete med liberaler) kan aldrig upphäva vårt förakt för rasbiologiska institutet och tvångssteriliseringarna. Nej, jag berättar inte allt, som Lasse Månsson påpekat. Det gör man i böcker. I en artikel på kultursidor får man rikta förstoringsglaset mot en detalj i en helhetsbild, som man önskar belysa och diskutera, kritisera och analysera. 

2.

När jag var nytillträdd, ung redaktör i den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren läste jag noga igenom Tryckfrihetsförordningen, en av våra grundlagar. Själva definitionen av tryckfrihet uttrycktes så här: ”....ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst.”

Dessa ord har sedan dess varit ledstjärnor i allt jag skrivit och i allt jag som redaktör i olika tryckta skrifter låtit publicera av andra skribenter. Vad orden uttrycker är att alla åsikter måste få komma till tals, vi måste lyssna på alla. Nej till censur. Nej till åsiktskorridorer. Nej till förbjudna ämnen. Ja till ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne om helst.

I samma tidsperiod var jag väldigt fascinerad av Olof Palmes politiska retorik. Ännu i dag citerar jag gärna denne vår så tragiskt mördade statsminister, till exempel: ”Verkligheten är vår värsta fiende”. Han menade att vi måste utgå från verkligheten sådan den är. Inte svartmåla. Inte skönmåla. Bara om vi utgår från verkligheten sådan den är, menade Palme, kan vi bygga ett bättre samhälle.

Även detta citat landar för mig i Tryckfrihetsförordningens ord. En sann bild av verkligheten förutsätter ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Författaren Vilhelm Moberg, medarbetare i Arbetaren, oroades över min entusiasm för Olof Palme. Moberg upprepade i samtal oss emellan sin tes: ”Kom ihåg, Beijbom, att socialdemokraterna bara har två övergripande principer - att erövra makten och behålla makten.”

Vilhelm Moberg oroades över Karl Beijboms entusiams för Olof Palme. Foto: Ragnhild Haarstad / SvD / SCANPIX

3.

 Olof Palme kallade USA: s bombningar över Hanoi julen 1972 för ”illdåd” och jämförde bombningarna med illdåden i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Han konstaterade att eftervärldens dom varit hård mot dem som burit ansvaret. 

Alla dessa illdåd var okända för många elever i högstadiet och i gymnasiet 1972. Men många historielärare runt om i landet, inspirerade av Palme, såg till att föreläsa och uppmuntra eleverna till specialarbeten kring alla dessa grymheter och illdåd som Palme påmint om. Det som är ”känt förut” kan alltid bli en ”nyttig påminnelse”.

Olof Palme håller tal på Sergels torg i Stockholm.Foto: Svenskt Pressfoto

I Dagens Nyheter den 10 augusti säger kommunikationschefen Johan Rahm vid Forum för levande historia (som är en myndighet) att filmen ”Ett parti, ett folk” har aktualiserat diskussionen om rasbiologi. Nu uppdaterar därför Forum för levande historia sin information kring rasbiologins historia i Sverige. Det tycker jag är bra.

 

4.

 Skall vi avstå från att påminna om tvångssteriliseringarna för att denna diskussion gynnar Sverigedemokraterna?

Arthur Wellesley, Duke of Wellington, 1816. Målning av Thomas Lawrence.

Duke of Wellington - känd fältmarskalk, regeringsledamot, nationalhjälte, äkta man och far - fick en decemberdag 1824 ett brev. I brevet kunde han läsa att i en memoarbok på väg att utges fanns klara antydningar om eskapader och äventyrligheter mellan Wellington och en känd prostituerad, som vid denna tidpunkt blivit gammal och levde i Paris. Brevet var ett utpressningsbrev från en ökänd utpressare. Wellington vägrade att betala och svarade ”publish and be damned”. 

Detta uttryck har sedan dess blivit vanligt när vi diskuterar journalistik och konsekvensneutralitet. Om en text skall publiceras eller inte får inte avgöras av vilka konsekvenserna blir. Vi publicister måste förhålla oss neutrala i förhållande till en publicering - inte fråga oss vem som gynnas och vem som missgynnas, oavsett om det handlar om politiker och partier eller affärsmän och företag. Sanning och relevans är ledstjärnan, ingenting annat. Men sanningen kan ha olika utgångspunkter och infallsvinklar, och olika slutsatser kan alltid dras. Därför är det fria meningsutbytet, den allsidiga debatten, så viktig. 

Duke of Wellington leder sina trupper under slaget vid Waterloo. Målning av Robert Alexander Hillingford.

5.

 Jämlikhet och Solidaritet är vackra ord i samhällsdebatten. Men dessa ord i retoriken saknar ofta förankring i politiken, där de svagaste far mest illa: barn, sjuka, kvinnor och gamla.

Köerna i svensk sjukvård har fördubblats under den nuvarande regeringen, och köerna till barn- och ungdomspsykiatrin har tredubblats.

Många mycket svårt handikappade barn har undandragits rätten till assistans.

I särklass flest långtidssjukskrivna är lågavlönade kvinnor i den offentliga sektorn.

Allt fler mycket svårt sjuka människor blir utförsäkrade då tjänstemän på Försäkringskassan underkänner läkarexpertisens bedömningar.

Våldtäktsanmälningar läggs på hög och våldtäktsmän går fria.

35 000 hemlösa som ingen i valrörelsen talar om.

Allt fler undernärda i åldringsvården.

Allt fler fattigpensionärer.

Den gemensamma nämnaren är Förakt För Svaghet, trots allt tal om jämlikhet och solidaritet. Och när politikerna skall spara får ofta de svagaste betala det högsta priset. Att bekämpa Förakt För Svaghet är en viktig uppgift i kultur- och samhällsdebatten.

VLT Kultur:s krönikör antände en våldsam debatt när han uppmanade Socialdemokraterna att skriva en vitbok över sin historia.

6.

Vitbok eller inte?

Jag välkomnade i min krönika att Vänsterpartiet i en vitbok klargör sin koppling till kommunism och stalinism, att Sverigedemokraterna i en vitbok ingående berättar om sina rötter i nynazism och vitmaktrörelse, att Socialdemokraterna i en vitbok tar fram de mörka avsnitten i en i övrigt stolt och respektingivande historia. 

Jag vidhåller denna ståndpunkt. Sannolikt finns det i partikansliernas källarvalv material som skulle bidra till att ytterligare klargöra och belysa, utöver det som är känt, berättat och beskrivet.

I debatten har Kjell-Åke Jansson påmint oss om den bruna historien inom dåvarande Bondeförbundet, i dag Centerpartiet. Det enda parti som hade rasismen inskriven i sitt partiprogram på 30-talet. Ingenting av detta antyds när man läser om Centerpartiets historia på partiets hemsida. Självfallet borde även Centerpartiet vädra de mörka delarna i sin historia i en vitbok.

 

7.

 Min polska mamma, som satt i Auschwitz och Bergen-Belsen som politisk fånge, brukade säga om nazismens förbrytelser, som hon själv så grymt och plågsam fått uppleva:

”Vi måste förlåta för att orka leva vidare. Men vi får aldrig glömma. Glömmer vi kommer historien att upprepa sig.”

Denna livsvisdom är för mig också tillämpbar på mörka inslag i svensk historia.  Öppna fönster och dörrar, släpp in ljus och luft. Sanningen gör oss fria.

Karl Beijbom

 Läs alla inläggen i debatten:

Karl Beijbom: Dags för Socialdemokraterna att skriva vitbok

"Karl Beijbom fiskar i grumligt vatten – socialdemokratin räddade oss från nazismen"

"Vi måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt" 

"Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti, Beijbom!"

Karl Beijbom har fler om makarna Myrdal

Ulf Hedman: Löfven kastar sten i glashuset

Tendentiöst av Karl Beijbom

Karl Beijbom ute på tunn is – socialdemokratin var en progressiv kraft

Mer läsning

Annons