Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassresenärens hemlöshet

BOK: Kristian Ekenberg har läst Elise Karlssons "Klass".

Annons

I dag får vem som helst inte skriva om vad de vill. Gränser vaktas svartsjukt. Nåde den som ger sig in på någon annans revir och skildrar det.

Elise Karlsson är själv uppväxt i Stockholmsförorten Rinkeby. I ”Klass” skriver hon om sin förort och om hur läraren Mona återvänder därifrån med en roman från ”smutsen”, en Romeo och Julia-historia med titeln ”Utanförskapt”. Givetvis med sikte på morgonsoffor och kultursidor som har ett sug efter autenticitet från orten.

Vem får skildra vad?

Elise Karlsson följer upp

För Hélène och Clarice, som hade Mona som lärare i högstadiet, är romanen en förljugen berättelse, skriven av någon som fallskärmshoppat ner i deras vardag och snabbt tagit sig därifrån med bytet. Väl på universitetet sammanstrålar de och kommer överens om att Hélène ska skriva en roman i den andras namn som ska ge den sanna berättelsen om Monas år i Rinkeby.

Hélène har också en hemlig anledning att vilja skada Mona. En gång älskade hon henne på avstånd.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Elise Karlssons förra roman ”Linjen” var en sådan som landar mitt i samtiden. Hon lyckades perfekt skildra den luftkonditionerade kylan, osäkerheten och det temporära på den moderna arbetsmarknaden, en generationsroman för prekariatet. ”Klass” är en mer diffus skapelse.

Som titeln skvallrar om handlar romanen om klass, men inte så direkt som den antyder. ”Klass” är en bredare skildring av vilsenhet och att inte höra hemma, där klassaspekten är en av flera.

Hélène har lämnat förorten bakom sig för universitetsstudier. Hon ser inte ut som sina gamla kompisar från Rinkeby, har lättare för att smälta in i den svenska medelklassen. En ny pojkvän från Bromma med en familj som utklippt från sidorna i ett livsstilsmagasin. En framtid med tankearbete snarare än kroppsarbete.

Men det är som om Rinkeby fortfarande är mer verkligt för Hélène än de vita korridorer som hon nu vandrar i. Allt i romanens nutid är som ett hologram, som om Hélènes kropp glider genom den fysiska tillvaron.

Elise Karlsson sällar sig till en rad andra förortsskildrare under senare år, jag tänker exempelvis på Måns Wadensjös ”ABC-staden” och Linna Johanssons ”Lollo”. Platsen Rinkeby sitter hårt som en fästing i Hélènes identitet. ”Rinkeby – det är som om man stryker över det namnet varje gång man skriver ut det.”

”Linjen” är i sin koncentration en starkare prestation än ”Klass”.

Elise Karlsson hittar skickligt detaljerna i klassresenärens hemlöshet, priset av att sakna tillhörighet som är det sociala avancemangets pris. ”Jag tycker om sakerna här på NK, men jag handlar dem hellre på Åhléns”, skriver hon, och jag tänker på hur jag själv fortfarande köper affärens billigaste chokladkakor, inte av ekonomiskt tvång utan för att det är dem jag vill ha.

Läs mer: Ekenberg recenserar Agnes Lidbecks "Finna sig"

Men författaren vill skriva om en mer komplex alienation än så, och det är här som ”Klass” blir för suddig. Fokus försvinner. Hélènes distans hämmar också läsningen och jag upplever en liknande svårighet att närma mig henne som en annan romangestalt i en av vårens mest hyllade romaner, Anna i Agnes Lidbecks ”Finna sig”.

”Linjen” är i sin koncentration en starkare prestation än ”Klass”, men då har också den senare den svåra uppgiften att jämföras med en av senare års bästa svenska romaner, en text som hänger kvar i medvetandet långt efter läsningen.

*

LITTERATUR

Elise Karlsson

”Klass”

(Natur och Kultur)

Mer läsning

Annons