Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristian Lundberg: Vi är det skrivande folket

Det är inte minst nu under semestertider det blir uppenbart att vi är ett skrivande folk. Vi är däremot inte alltid en läsande befolkning. Men skriva. Ja. Det gör vi.

Annons

Det är inte minst ett självbiografiskt skrivande som allt mer har kommit att hamna i fokus. Det tycks också finnas en ännu inte helt definierad återkomst till det som enklast kan beskrivas som arbetarlitteratur.

Lyckligtvis är det inte längre enbart en medelålders man med vit hudfärg som skriver fram liv och arbete utan istället går det att se helt nya, mer adekvata trender och tendenser.

Författaren och krönikören Kristian Lundberg.

Det är inte ovanligt med kurser i kreativt skrivande som heter saker som ”Skriv ditt arbete” eller ”Skriv ditt liv” – likaså sker det regelbundet olika typer av litterära tävlingar i fackförbundspressen. Det finns två sanningar som tycks bekräfta sig själv efter varje sommarledighet.

Den ena är att bokförlag och tidskrifter översköljs av nyskrivna bokmanus strax efter det att den sista semesterdagen är uttagen. Det andra är att antalet nyfödda barn går att räkna in cirka nio månader efter ledighetens sista dagar.

Det är inte bara kvällspressen som slår mynt av det hela med olika mer eller mindre seriösa ”kärleksskolor”. Det finns numera också en uppsjö av längre och kortare utbildningar vars syfte är att – i bästa fall – lära ut konsten att skriva.

Det är en relativt ny utbildningsgenre. Länge fanns det en misstänksamhet mot just så kallade författarskolor. Man menade att det skulle leda till likriktning. Att blivande författare skulle, medvetet eller undermedvetet, anpassa sig till trender och tendenser. Den äldre bilden av det inspirerade geniet var starkt. En författare som Birgitta Trotzig var exempelvis konsekvent i sitt avståndstagande.

Det har märkligt nog aldrig varit samma diskussioner omkring exempelvis konstutbildningar där man har kunnat erkänna betydelsen av hantverksmässigt kunnande och kollektiva lärdomsprocesser.

Svenskarna är numera inte alltid ett läsande folk, men skriva vill vi. Vi köper allt färre böcker men vill gärna publicera oss själva.

En av våra större dagstidningar håller sig för god för att ha en sommarserie om fysisk kärlek. Istället satsar man på det andra kortet. Det litterära skrivandet och vilka vägar som det finns när du vill ge ut en bok. Det är här det börjar bli en smula problematiskt. Det kan tyckas vara märkligt att vara lärare på författarutbildning utan att själv ha publicerat en bok eller arbetat redaktionellt med egna eller andras texter. Vad kan man lära ut om man själv inte har praktisk erfarenhet av det som man skall undervisa?

Skriva är ett hantverk, på samma sätt som snickeri är ett hantverk. Du kan antingen bygga en stol eller inte. Och har du byggt en stol kan du berätta hur du gick till väga. Men om du bara har teoretiska kunskaper om ämnet lär det inte bli en speciellt bekväm sittmöbel.

På samma sätt är det naturligtvis med hantverk som behandlar konsten att skriva litterärt. Författarskolor och författarkurser är en stor marknad. Det tycks paradoxalt nog vara så att vårt bokköpande sjunker samtidigt som vår längtan efter att publicera oss bara blir allt mer intensiv.

Skrivcoacher, författarcoacher, skriv ditt liv, skriv ett synopsis. Skriv, skriv, skriv. Men framför allt: betala din avgift. Drömmen om att få ge ut en bok tycks vara försedd med en prislapp. Är det värt det? Kan alla lära sig att skriva? Finns det någon relevans i den kritik som har riktats mot författarutbildningar?

Både och – är väl både det trista och sanna svaret. Det enklaste är att anordna sin egen utbildning. Man samlar skrivintresserade vänner och talar om varandras texter. Svårare än så är det inte. Man läser och skriver, kritiserar och reflekterar. Det finns inget rätt sätt, lika lite som det finns ett fel sätt. Om en text når in i läsaren är det en bra text.

Hur lär man sig att skriva? En fråga som varje författare får. Och bakom alla konstlade och ibland självförhärligande svar finns det egentligen bara en sanning: man lär sig skriva genom att skriva. Man skriver. Misslyckas. Skriver. Misslyckas. Börjar om. Raderar. Skriver. Ger upp. I en enda tröstlös evighetscirkel. Och så ibland blixtrar det till. Det är hela sanningen. Skriv och skriv igen. Läs och läs ännu mer. Och ge inte upp. Det är tröstlöst mellan varven. Men vilket arbete är inte det? Det finns inga genvägar, oavsett vad för mirakelkoncept som försöker säljas in till oss.

Tips på läsning:

Ivar Lo Johanson, Proletärförfattaren

Olof Lagerqrantz, Om konsten att läsa och skriva

Bodil Malmsten, Så gör jag, konsten att skriva

Stephen King, Att skriva, en hantverkares memoarer

Läs mer av Kristian Lundberg: Diktsamlingar som kommer att överleva oss alla

Sök bland småförlagen, poesivänner!

Skriv en novell i sommar!

Vi vill ha din novell. Skriv ned din berättelse och skicka till oss.

Ämnet är fritt, men omfånget är begränsat – max 8 000 tecken med blanksteg är formatet.

Juryn består av litteraturprofessor emeritus, Bo G Jansson, litteraturrecensenten och kulturredaktören på Norrtelje Tidning, Margaretha Levin Blekastad, litteraturredaktören i Mittmedia och kulturredaktören på Gefle Dagblad, Kristian Ekenberg, och kulturchefen i Mittmedia, Cecilia Ekebjär.

Den text vi väljer ut publiceras på 20 sajter och i 25 av Mittmedias tidningar. Före 20 augusti vill vi ha ditt bidrag. Maila till: [email protected]

Mer läsning

Annons