Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Med en unik förmåga att fånga det fantastiska

Annons

Lennart Nilsson hade en unik förmåga att skildra livet och människorna.

Fantastisk. Generös. Nyfiken. Banbrytande.

En hedersman.

Det är några av alla de lovord som har yttrats om mästerfotografen Lennart Nilsson, sedan beskedet om hans bortgång kom förra lördagen.

Det är bara att rätta in sig i kören.

Han var allt det där.

Jag hade förmånen - och det var verkligen en förmån - att få träffa honom vid några tillfällen, både i fritidshuset i Herräng, i hemmet i Stockholm och på Karolinska insitutet.

Varje gång blev jag lika fascinerad och imponerad av hans engagemang, nyfikenhet och aldrig sinande entusiasm. Och hans vänliga ödmjukhet och värme.

Han är mest känd för sina bilder av livets uppkomst och forskningsarbetet, där han skildrat virus, ögats lins och mycket annat. Men glöm inte hans fantastiska reportagebilder, det är också en unik skatt att försjunka i och imponeras av.

Han började sin bana som reportagefotograf på den tiden då Se var en bildtidning som gav utrymme för fotografiets berättande kraft. Där fick Lennart Nilssons utrymme för sina bildberättelser.

Och som han berättade, oavsett om han skildrade kvinnor som städade Centralen på nätterna, festligheter på Berns eller Tage Erlander i morgonrock.

Trots att han var världsberömd fotograf kallade han sig helst journalist.

"Det måste finnas en story, en berättelse. Vi är journalister, vi gör samma jobb", sa han med karakteristisk ödmjukhet. Följt av hans lika karakteristiska "ha, ha", det där korta, snabba skrattet som förstärkte hans berättelser.

Hans reportagebilder är, som sagt, en skatt. Inte minst när han riktar blicken mot vardagen och människor som inte ofta syns i offentligheten.

I boken "Stockholm", som kom ut 2008, skriver han att han alltid varit fascinerad av arbete. Och att det är människorna han vill skildra. Det märks.

Bilden från bygget av Skanstullsbron på 1940-talet, där arbetarna rör sig på smala plankor utan skyddsutrustning är hisnande, liksom fotografiet av plåtslagaren som hänger utanpå en takkupa och spikar fast takplåt.

Bokens omslagsbild av en kvinna som hänger tvätt på en av Söders höjder har också den där varma blicken för vardagen, det som pågår mitt ibland oss utan att vi lägger märke till det.

I boken "Lennart Nilsson, hans livs bilder" finns andra fantastiska reportage, med de djupt rörande bilderna av en isbjörnsunge som sörjer sin mamma, skildringen av barnmorskan Siri Sundström, som han följde under uppdrag i fjällvärlden och de djupt medmänskliga bilderna av Frälsningsarméns arbete.

Det går att fortsätta hur länge som helst. Hans bildskatt är enorm.

Mitt intryck av Lennart Nilsson är att han var en äkta människovän och humanist. Att han var nyfiken på människor på riktigt, oavsett om han riktade kameralinsen mot en kunglighet eller en byggnadsarbetare.

Det fanns en varm humor hos honom, en vänlig glimt som syns i hans sätt att skildra de människor han fotograferar. En respekt, som tillsammans med nyfikenheten och noggrannheten, skapar en speciell känsla i bilderna.

I en bok citerar författaren Mark Holborn ett uttalande där Lennart Nilsson säger att han vill upplysa folk och samtidigt öka respekten för livet.

"Självfallet är det så", svarade Lennart Nilsson, när jag frågade honom om citatet. "Livet är fantastiskt".

Den är den övertygelsen som syns så väl i hans bilder.

Livet är fantastiskt. Och Lennart Nilsson hade en unik förmåga att skildra det.

Mer läsning

Annons