Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Anders Johansson: "Att vara ung är inte någon merit"

Annons

Varför tror vi att politiker som knappt är torra bakom öronen har någonting att tillföra? Varför lyssnar vi på politiska analyser från artister som nyss var, eller fortfarande är, tonåringar?

Under hela efterkrigstiden har populärkulturen utgått från två axiom: 1. att den innevarande ungdomsgenerationen på någon väsentligt vis skiljer sig från alla föregående, och 2. att den därför skulle ha någonting särskilt att säga. Gång på gång har dessa antaganden visat sig vara felaktiga.

1950-talets rock’n’rollgeneration njöt frukterna av tidens ekonomiska uppsving och teknologiska landvinningar. De såg sig som väsensskilda från sina föräldrar. Redan ett årtionde senare skulle bluffen vara synad. Från 1960-talets mods, popares och hippies perspektiv var rockarna redan mossiga.

Men också modsens och poparnas lycka skulle vara kort. Med 70-talet kom i tur och ordning flower power, hårdrock och punk och avlöste varandra i rollen som kollektiva uttolkare av tidsandan, en tidsanda som alltid förutsattes bäras av de som befann sig i det problematiska åldersspannet mellan 15 och 25.

Och så fortsatte det under hela 1900-talet. Nya generationer följde på de gamla, med nya kollektiva populärkulturella uttryck. Alltid lika övertygade om att just deras generation skilde sig från alla de föregående. Alltid lika desillusionerade när de insåg att de i själva verket var som alla sina föregångare.

Men efter millennieskiftet har någonting hänt. Det går inte längre att identifiera ett specifikt populärkulturellt uttryck som definierar varje ny generation. Hip hopen, som är påbjudet estetiskt uttryck inom public service, har gått på tomgång i årtionden och kan knappast sägas vara ett uttryck för tidsandan.

Kanske är dagens ungdomar smartare än 1900-talets och inser att de inte skiljer sig från föregående generationer och därför inte gör anspråk på ett gemensamt estetiskt intryck. Kanske är de bara så självupptagna att de inte ens förmår bilda kulturella gemenskaper. En föreställning som dock lever kvar är den att ungdomsgenerationen skulle besitta något slags klarsyn som övriga saknar. Det är därför vi får partiledare under 30 och högljudda lobbygrupper som vill sänka rösträttsåldern till 16.

Men att vara ung är inte någon merit. En av många fördelar med att växa upp är att man inser just det. Den egna generationen är inte unik, och alla de erfarenheter som gör att man tror sig veta mer än sina föräldrar har alla föregående generationer också gjort och hanterat. Det enda som skiljer ungdomen från sina föregångare är frånvaron av denna insikt.

Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist ansvarig för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro

Mer läsning

Annons