Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Gustafssons fantastiska filosofi

Herr Gustafsson. Del 2 av 2. Den 17 maj skulle den nyligen bortgångne Norbergsbon Lars Gustafsson ha fyllt 80 år. I två delar begrundar Crister Enander och Erik Jersenius hans tänkande och författarskap.

Annons
Lars Gustafsson filosofi är sammantvinnad med hans                                                  skönlitterära texter. Precis som hans prosa och poesi är hans tänkande lekfullt och svårkategoriserat.

Läs första delen: Han är ständigt mitt ibland oss

Lars Gustafssons fantastiska berättelser är en ingång till hans filosofi. I egendomliga, skrämmande och frälsande visioner gestaltas och fördjupas tankar om språket, samhället, Gud och den gåtfulla människan.

Så långt har efterorden om den nyligen bortgångne Lars Gustafsson främst handlat om hans gärning som författare och poet. Den för Sverige känsligt djup- gående samhällskritiken har bara vidrörts på ytan.

Men Lars Gustafsson var också tänkare och i ett svenskt sammanhang originell sådan. Sin filosofi presenterade han främst i kärnfulla essäer. Det rör sig inte om helgjutna teorier, utan ansatser som öppnar hisnande vyer och påbörjar tanketrådar för läsaren att fortsätta spinna.

Läs mer: Lars Gustafsson hämtade inspiration i Norberg

Lars Gustafsson tänkande är sammantvinnat med hans skönlitterära alster, inte minst med novellsamlingarna ”Förberedelser till flykt” (1967) och ”Det sällsamma djuret från norr” (1989) som nu återutges som ”Fantastiska berättelser”.

Lars Gustafssons filosofi är liksom hans prosa och poesi svårkategoriserad och lekfull. Själv hävdade han att just fantasin är den mest negligerade förmågan hos människan.

I essän ”Om det fantastiska i litteraturen” skissar Lars Gustafsson en teori om fantastiken. Den är utgiven ett par år efter hans internationella genombrott ”Förberedelse till flykt”, en samling encyklopediska berättelser, tydligt inspirerade av den fantastiska litteraturens argentinske mästare Jorge Luis Borges.

Enligt Lars Gustafsson är kännetecknet för den fantastiska berättelsen att den uppenbarar det oförklar- liga i verkligheten vi tror oss känna. Fantastiken utgör ett motstånd mot idén att världen är genomskinlig och att vi genom vetenskapliga undersökningar eller ideologiska analyser full ut kan kartlägga den. Den är en reaktionär moralitet som säger oss att världen är som den är, för oss väsentligt omöjlig att förändra, och att vi därför alltid kommer att vara främlingar i den.

För Lars Gustafsson är litteraturen oförmögen att avbilda något eftersom den har det otillräckliga språket som uttrycksmedel. Skönlitteratur blir därför gärna ofrivilligt fantastisk.

Denna oförmåga ger Lars Gustafsson bäst prov på i den märkliga berättelsen ”Sportfiskarna”. Han för oss till ett landskap kring en älv. Över det vilar något dunkelt hotfullt. Den frid som först målas upp störs snart av att döda uppsvullna kor flyter i älven. Därefter drabbar oförklarliga dödsolyckor och mord människorna i trakten. Allt tycks på ett mystiskt vis vara förenat med de sportfiskare som säsongsmässigt kommer på besök.

Enligt PO Enquist handlar ”Sportfiskarna” egent- ligen om Vietnamkriget, men det avisar Lars Gustafsson bestämt. Berättelsen är kort och gott fantastisk, den låter sig inte greppas av förnuftet eller genomskådas av samhällsanalyser. Den utelämnar oss till en värld vi inte kan bemästra eller fullt ut förstå.

I sin essä ”Utopier” resonerar Lars Gustafsson kring myten eller samhälls- lögnens roll i Platons stats- lära, där det ideala samhället skapas genom att dess kaster får olika berättelser om sin funktion. Myterna styr hur invånarna uppfattar sig själva, fryser dem i föreställningar som gör att de inte kan växa eller utvecklas till något annat. Men sådana dogmer har svårt att hålla någon fången när samhället oundvikligen förändras och myten inte längre förklarar världen.

En nattsvart samhällslögn tecknar Lars Gustafsson i ”En ö i trakten av Magora”.

På en enslig ö finns ett samhälle som går under i samband med att det kristnas på 1300-talet. Öbornas föreställning är att den värld vi nu befinner oss egentligen är den plats vi kommit till efter döden. Befolkningen är indelad i två kaster. Den ena lever i ett fridfullt jordbrukarsamhälle över jord och de andra i gruvor under marken. De senare utsätts för stora mängder kvick- silver, vilket förgiftar och vanställer dem både kroppsligt och mentalt. Uppdelningen sker genom ett lotteri som avgör ifall de nyfödda ska få leva i den ena eller andra kasten.

När kristna missionärer kommer till ön och predikar den enskilda människans moraliska ansvar och frälsning, faller systemet, trots försök till synkretism, samman. De som lever i helvetet under jord inser det orättfärdiga i det och bryter lögnens bojor.

I Sverige uppfattades ”Förberedelser till flykt” som hopplöst världsfrånvänd. Välvilliga kritiker försökte läsa in en marxistisk samhällsanalys eller en upp- görelse med USA-imperialismen, men i själva verket är samlingen början på en helt annan politisk väckelse hos Lars Gustafsson, en oro för den enskilda människans borttynande i det svenska samhällsbygget. Ett avslöjande av den alltjämt upprepade samhällslögnen om folkhemmet som Lars Gustafsson sedan fortsätter genomskåda i sin berömda romansvit ”Sprickorna i muren”.

Enligt Lars Gustafsson dränerar välfärdsstatens tillväxthets samhället på alla andra värden. I effektivitetens namn slås familjeliv och frivilliga sammanslutningar sönder och ersätts med offentliga institutioner som förskolor och socialhjälp. Bönder och fiskare berövas på sitt tusenåriga levnadssätt för att i stället tjäna industrisamhället som produktions- och konsumtionsautomater.

Lars Gustafsson förstår människans existens som ett mysterium, en sorts negation eller svart hål. Samtidigt är tomrummet också källan till hennes ständiga förmåga att genom kreativitet och uppfinningsrikedom överraska världen.

I stridsskriften ”För liberalismen” förklarar han att den fria människan inte är en egoistisk materialist, utan en människa som växer, som kan överraska. I Sverige finner Lars Gustafsson henne fortfarande inom frikyrkorna.

Men det finns samtidigt något djupt tragiskt hos oss. Återigen har det med språkets otillräcklighet att göra, dess oförmåga att uttrycka våra genuina erfarenheter som personer.

Läs mer: "Så inåt helvete upprörd"

I ”Homunculus” botaniserar berättarjaget i den märk- lige Ivar G Lundbergs kvarlåtenskap. Denne stumme och förståndssvage auto- didaktiske ingenjör, har under sitt liv tvångsmässigt byggt mekaniska avbilder av sig själv. De kan röra på sina lemmar, öppna munnen och sträcka ut tungan, men han har aldrig lyckats få dem att tala.

I essän ”Maskinerna” ställer Lars Gustafsson den obehagliga frågan ifall vi själva egentligen bara är maskiner, som homunculus, mekaniska dockor.

Inspirerad av Noam Chomksys språkteori och Ludwig Wittgensteins insikt att vi inte äger något privat språk, öppnar Lars Gustafsson för tanken att vi i själva verket bara är kärl som språket tänker i och uttrycker sig genom. Vad gör oss till något annat än bärare av tänkande? Våra datorer kan nu göra saker som vi länge trodde vi var ensamma om, som att minnas, räkna, dra logiska slutsatser och fatta rationella beslut utifrån givna förutsättningar.

När Ivar G Lundbergs homunculus öppnas finns det ingenting i den förutom kugghjul, vajrar och tomrum. ”Den som ser in i en människa ser heller inga tankar”, konstaterar Lars Gustafsson.

Tankeråden återupptas i novellsamlingen ”Det sällsamma djuret från norr”.

40 000 år i framtiden har den våldsbesatta mänskligheten till sist utrotat sig själv. Allt som finns kvar av den är den artificiella intelligens som den skapat som sin skuggbild.

Ensamt driver ett tänkande rymdskepp fram bland galaxerna, fördriver tiden med att berätta tragikomiska anekdoter om sina skapare ”de Gamle”, deras högmod, fördomar och otillräcklighet. Det blir filosofiska betraktelser om den personliga identitetens problem, tänkandets väsen, tidens natur och om Gud.

I en passage berättar den ”konstgjorda” intelligensen om insikten att det som existerar gör det oberoende av tiden. Tanken kan här- ledas till den svensk- belgiske filosofen Andries Mac Leod, som Lars Gustafsson håller för lika skarp och originell tänkare som Friedrich Nietzsche eller Ludwig Wittgenstein, och som han med rätta beklagar blev förbisedd av ett svenskt kulturliv oförmöget att förstå fruktbarheten i den inhemska filosofin.

Enligt Andries Mac Leod måste existensen vara total. Det som finns är det som finns helt enkelt. Och det finns oberoende av tiden, oavsett om tidpunkten är i dag, i går eller i morgon. Det öppnar för möjligheten att betrakta verkligheten, allt som varit, är, eller kommer att vara, samtidigt, som ett enda evinnerligt stort landskap i ett evigt nu.

För Lars Gustafsson ger det oss tillgång till en djup och positiv teologi som gör att vi kan begripa vår individuella unicitet och ge oss odödlighet. Det som Fjodor Dostojevskij kallar ”evig- hetens ögonblick”, en frälsande insikt och mötespunkt tillgänglig för alla, ateister, tvivlare, sökare och troende, oavsett mytologi eller livslögn.

Författare Lars Gustafsson  Foto peter Krüger

Mer läsning

Annons