Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mäktig avslutning på Neapelkvartetten

BOK: "Ett slags litteratur som förklarar livet", skriver Kristian Ekenberg när han summerar Elena Ferrantes romanserie om två väninnor från Neapel.

Annons

Jag skriver detta med en tomhetskänsla i bröstet. De är borta nu, vännerna Elena Greco och Lila Cerullo, sista sidan är läst, böckerna har börjat samla damm i hyllan. Samtidigt finns de kvar på ett sätt som få romangestalter gör. De tillhör den exklusiva klass av romangestalter som är svåra att skilja från verkliga människor.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

I Neapelkvartettens avslutande del drabbas Lila av en tragedi. Illustration från bokomslag.

När Elena Ferrante knyter ihop säcken i Neapelkvartettens avslutande del, ”Det förlorade barnet”, är det tydligare än någonsin att vi har läst en enda lång roman, styckad i fyra delar. Först mot slutet får alla spår som författaren har lagt ut en förklaring. Metanivån är också mer synlig än någonsin, det vill säga författaren som skriver de två flickorna Elena och Lilas liv. Men vem är det som skriver fram vem egentligen?

Under läsningen har jag tröttnat på dem, det kan jag erkänna, och konstigt vore det kanske annars genom fyra tjocka romaner. De tröttnar också på varandra. En av Neapelkvartettens starkaste sidor är just hur Elena Ferrante skildrar den livslånga vänskapens konjunkturer, hur vänskapens ebb och flod spolar dem ifrån varandra och drar dem tillbaka.

Persongalleriet i kvartetten är stort, och hur fängslande bifigurerna än är, är det dem som jag tröttnar mest på mot slutet, när jag mer och mer koncentrerar mitt intresse kring Lila och Elena.

I ”Det förlorade barnet” händer någonting fruktansvärt Lila, vilket titeln antyder. I första romanens inledning får vi veta att den åldrade Lila har försvunnit, och den sorg som hon drabbas av är början till slutet för henne.

Läs mer: Kristian Ekenberg recenserar del två och tre av Neapelkvartetten

Elena har lämnat sin professorsman i Norditalien för att riskera allt för passionen i form av Nino, ungdomskärleken från kvarteret som hon delar med Lila. Men passionen visar sig, som passioner tenderar, att vara bräcklig. Nino älskar henne, men han älskar många, och främst älskar han sig själv, och när Elena till slut tröttnar och lämnar honom, återvänder hon till barndomens kvarter. Platsen som hon kämpat så för att fly. Men det är först tillbaka där som hennes författarskap kan blomma igen.

Så bor de slutligen i lägenheter i samma hus, den ena ovanpå den andra. Den symbiotiska relationen fullbordas när en bildtext i en tidskriftsintervju med Elena misstar Lilas dotter för att vara hennes egen.

Med den fysiska närheten nöter de också på varandra mer än någonsin. Den stora uppgörelsen i deras livslånga förhållande hänger som ett mörkt moln vid horisonten.

Genom hela bokserien har det varit påtagligt hur textens energi har sjunkit när blicken slutat att fixera vid kvarteret. Elena Ferrante skriver om språket och bildningen som den enda vägen ut ur kvarterets misär av fattigdom och kriminalitet. Men det är inte en entydigt negativ bild hon ger av det, då allt utanför kvarterets bubbla så tydligt saknar färg i hennes skildring. För dem som bor där är det bara denna fattiga utkant av Neapel som är intressant, de människor som lever där är de enda som räknas, de befinner sig i universums mitt. Hemma är alltid hemma.

Elena och Lila konstruerar sig själva utifrån den andra. De har föräldrar, syskon, män och barn i sina liv, men det råder inte någon tvekan om att de är de viktigaste människorna i varandras liv.

I ”Det förlorade barnet” blir det också tydligare än någonsin hur Elena Ferrante skriver om identitet som någonting flytande, från hur personerna skiftar namn till hur världen konstrueras av dels den skitiga napolitanskan, dels den fina men stela italienskan. En av orsakerna till Lilas psykiska ohälsa är hennes oförmåga att ge världen och identiteten skarpa gränser.

Det fattiga kvarteret, där allting har ett tydligt pris, blir en utmärkt scen för att skriva om mänskliga relationer. Krassheten i hur vi människor använder varandra möter Elena Ferrante utan att blinka, och kvarterets fond gör skildringen mindre rå än vad den skulle ha varit i en mer polerad miljö.

Elena och Lila konstruerar sig själva utifrån den andra. De har föräldrar, syskon, män och barn, men det råder inte någon tvekan om att de är de viktigaste människorna i varandras liv.

Med hela kvartetten i bokhyllan kan nu Elena Ferrantes verk sammanfattas. De oundvikliga dipparna finns där, men som helhet är den fyrdelade romanen om de två flickorna från Neapel urstark, ett slags litteratur som förklarar livet och som kan väcka en kärlek till litteraturen hos den som sugs in i dess värld.

*

LITTERATUR

Elena Ferrante

”Det förlorade barnet”

Översättning: Johanna Hedenberg

(Norstedts)

Mer läsning

Annons