Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mödrar som gäckar sanningen

/
  • Både Delphine de Vigan och Sara Mannheimer hade känslan av att deras författarskap stod på spel, att de till slut blev tvungna att skriva romaner om sina respektive mödrar. (Bilden är ett montage).
  • Fem år efter utgivningen av romanen om modern,

De skildrar båda relationen till sina mödrar. Delphine de Vigan som ett undersökande forskningsprojekt, Sara Mannheimer genom språket och minnet. Men ingen av dem tycker sig ha fångat "sanningen".

Annons

Få chockas längre av att författare ger ut mer eller mindre självbiografiska romaner om sina föräldrar. Men det betyder knappast att det har blivit enklare att göra det. Franska Delphine de Vigan försökte skriva annat, innan hon gav efter. "Ingenting kan hindra natten" är hennes försök att rekonstruera moderns liv och bättre förstå hennes sönderfall.

Svenska Sara Mannheimer hade känslan av att hela hennes författarskap stod på spel. "Urskilja oss" handlar om hennes symbiotiska och passionerade förhållande till sin mamma, om förtrolighet och beroende, och om en dotter som är lyhörd inför varje skiftning i moderns ansikte.

– Min mamma har en fantastisk förmåga att entusiasmera, det är en enorm gåva att leva med någon som ser världen så intensivt, men så kommer den där gränsdragningen, är det min egen glädje eller hennes? En ganska tråkig och snål frågeställning egentligen.

I fyra eller fem år hade Sara Mannheimer försökt skriva en fiktiv berättelse på samma tema när allt plötsligt föll på plats med Blå tåget _ inte musikgruppen utan det fristående tågbolag som under några år trafikerade sträckan Stockholm _ Göteborg med vackra 70-talsvagnar.

Ett kapitel för varje station under den återkommande resan till och från modern, blev till en berättelse om närhet och avstånd, där läsning och resa tar ungefär lika lång tid, inklusive signalfelsstopp. Formen gifte sig med innehållet som tog en mer brännande självbiografisk väg. Plötsligt skrev hon med manisk energi.

– Det är en nåd när det blir så. Teoretiskt tror jag ju på att handlingen ligger lika mycket i stilen och formen som i själva narrativet men jag förstår ändå inte hur jag ska hitta dit. Det inträffar var femte år eller så, och att då säga nej till det? För mig blev det en akut fråga: "om jag inte publicerar det här måste jag nog lägga ner hela författeriet". Det kändes så tillspetsat, berättar hon.

Sara Mannheimer bestämde sig för att låta båda sina föräldrar läsa innan boken gick till tryck.

– Det har faktiskt gått bra, det tycker jag verkligen att jag kan säga. Det var svårt men det gick och det delar jag gärna med mig av. Det har väl också att göra med att det är inte är en uppgörelsebok, utan en komplex skildring av en ovillkorligt viktig relation.

Delphine de Vigans roman är i stället en rakt berättad text där hon försöker förstå moderns psykiska sjukdom och självmord. I jakt på moderns barndom och sanningen kring det övergrepp som modern berättat om bara en enda gång gick Delphine de Vigan igenom brev och dagböcker. Hon intervjuade vänner, mostrar och morbröder.

–- Men det var jag som valde vittnesmål, jag valde det som övertygade mig och som låg i linje med det jag ville berätta. Det blev en fiktion eftersom jag inte vet var sanningen ligger. Jag valde sanning utifrån min blick i dag och min blick som liten flicka, en flicka som hon själv försatte i fara under en period.

Romanen fick stort genomslag. Frustrationen inför den återkommande läsarfrågan om vad som verkligen var sant och inte ledde så småningom till hon skrev sin nästa roman, den thrillerartade "Baserad på en sann historia", även den med sig själv som huvudperson. Delphine de Vigan berättar hur författaren, hon själv, stegvis lämnar över sitt liv till en läsare och beundrarinna som först bara tycks vilja henne väl.

Den här gången vägrar hon avslöja vad som verkligen skedde.

– För mig finns svaret i boken. Man måste kunna acceptera att inte veta, att alla böcker är en blandning av fiktion och verklighet. Det som räknas är om läsarna fångas av historien eller inte. Om den kan bli en spegel där var och en hittar sin egen historia. Det gäller även min förra roman.

Sara Mannheimer är väl medveten om att hon skildrar tillvaron ur en specifik synvinkel som styr hela berättelsen. Att "spåra livet" var heller aldrig hennes avsikt.

– En bok är aldrig verkligheten, du kan inte tvinga in livet i en text. Däremot kan skriften ha liv, språket kan bli levande. (TT)

Mer läsning

Annons