Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationalismens återkomst – en urkrafts ursinne har vaknat

Nationalismforskaren Ernest Gellner hann aldrig uppleva sitt studieämnes stora revansch i västvärlden. Men vi kan nu bevittna nationalismens raska frammarsch från land till land.

Annons

Den kedjerökande Ernest Gellner gick bort strax före sin 70 års dag i december 1995. Då hade en av hans viktigaste teser otvetydigt bevisats. Turkiets folkmord på armenierna och Nazitysklands förintelseläger var inga historiska enskildheter. Den etniska rensningen under kriget på Balkan och inte minst i Rwanda, där nära en miljon människor höggs ihjäl med machetes på bara hundra dagar, visade att idéer om nationell eller etnisk identitet och gemenskap mobiliserar människor till de grövsta illdåd snabbare än något annat mänskligheten skådat.

Skallar efter folkmordet i Rwanda vid minnesplatsen I Nyamata.

Däremot fick Gellner aldrig se nationalismens stora återkomst i västvärlden. I juni i år röstade britterna för ”Brexit”, ett utträde ur Europeiska unionen. I januari installerar sig den åtminstone retoriskt isolationistiska Donald Trump i Vita huset och den förste europeiska politikern han har träffat efter valet är Nigel Farage, partiledare för United Kingdom Independence Party (UKIP). Den franska republikens nästa president kan mycket väl heta Marine Le Pen och efter valet 2018 har Sverigedemokraterna en god chans att bli riksdagens enskilt största parti.

UKIP-ledaren Nigel Farage och USA:s nya president Donald Trump skakar hand.

Gellners avoga inställning till det fenomen hans forskningsgärning kretsade kring, kan förstås i ljuset av hans egen bakgrund. Han växte upp i en judisk familj inom den urbana intelligentian i det kosmopolitiska Prag. Redan som litet barn talade Gellner åtminstone tyska, tjeckiska och engelska.

När Gellner var 13 år, 1939, flydde familjen till London i samband med Nazitysklands annektering av Tjeckoslovakien. Som 19-åring tog han värvning i den exiltjeckoslovakiska regeringens första pansarbrigad och deltog under D-dagen och vid belägringen av Dunkerque 1944-1945.

Tjeckoslovakiska soldater nära Dunkerque 1945.

Den unge filosofen Gellner gjorde under 1950-talet kometkarriär till den prestigefyllda professorsstolen vid London School of Economics. Under 60-talet kom han att intressera sig för antropologi och gjorde en rad studier om stamsamhällets relation till islam i Nordafrika och Mellanöstern.

Gellners tänkar- och forskargärning sammanföll i hans banbrytande studier om nationalismen. För Gellner är nationalismen en modern uppfinning och uppstod först med industrialismens genombrott.

Ernest Gellner hann under sin akademiska karriär knipa åt sig både professorstiteln i filosofi vid London School of Economics och dito i socialantropologi  i Cambridge.

Jordbrukssamhällena var i grunden mångkulturella. Människor med olika seder, språk och traditioner levde sida vid sida inom samma rikes gräns. Deras organisation utgjordes av en hierarkisk skiktning i stånd som adel, präster, borgare och bönder. Medlemmarna av dessa kaster hade kulturellt sett ofta mer gemensamt med människor tillhörande motsvarande klass i ett helt annat land än med de andra skikten inom det egna samhället. Eller som Gellner uttryckte det: ”En serbisk prins kände djupare gemenskap med sin häst än med bönderna som arbetade för honom.”

Porträtt av den skotske filosofen David Hume från 1766.

Med upplysningen växte idén om alla människors lika värde och universella rättigheter fram. Filosofer som David Hume i Edinburgh och Immanuel Kant i Königsberg formulerade tankar om människans förmåga till opartiskhet och objektivitet. Enligt Hume är det människans möjlighet till kännande, inkännande och sympati som gör att hon som empatisk opartisk betraktare är i stånd att forma goda samhällsgemenskaper. För Kant är det hennes förståndsgåvor som gör det möjligt för människan att stifta intresselösa lagar (även internationellt) som ska gälla för envar. En människa är ett mål i sig, aldrig endast ett medel.

Den tyske filosofen Immanuel Kant hävdade att varje människan måste betraktas som ett mål i sig, aldrig endast ett medel.

Tankar som dessa gör att tidens nya ideologier, liberalismen och marxismen, förutspår att de moderna samhällenas framskridande ska leda till en universell gemenskap och kultur. Men reaktionen på upplysningens kyliga förnuft blir våldsam med romantikens förkärlek för det varmt levande i blodet och jorden.

Industrialismen framtvingar nationalismen därför att de arbetare som ska bemanna dess fabriker behöver behärska samma språk. Gemensamma utbildningssystem byggs ut. Den nya samhällsordningen bryter ner gamla hierarkier och i stället skapas en anonym massa av rotlösa jämlikar som letar efter ett förflutet och en gemenskap som de finner i idén om nationen.

Nationalstaternas uppkomst sammanfaller med nationalromantikens föreställning om att folket, som nu ska tala samma språk och förknippas med samma attribut, har ett gemensamt slumrande förflutet att väckas ur.

Filosofen Johann Gottfried Herder  hävdade att nationen är ett uttryck för folksjälen.

Gellner finner två tyska filosofer som främst profeterar den nya strömningen, Johann Gottfried Herder och Friedrich Nietzsche. Den förre hävdade att något sådant som gemensamma drag hos kulturer inte finns, att nationen är ett uttryck för folksjälen och att språket är tankens gräns. Den senare förkunnande att det finns en vilja till makt som vi formar och föreställer världen efter, något sådant som oberoende fakta, universella sanningar eller moral som föreskriver människovärde och mänskliga rättigheter är rena påhitt.

Friedrich Nietzsche i preussisk artilleriuniform 1867. Även om den tyske filosofen fick frisedel från värnplikten på grund av närsynthet hade han militära ambitioner (en vilja till makt?) och tog frivilligt värning i det beridna fältartilleriregementet i Naumburg.  Men redan efter ett halvår blev han skadad och vanskötsel av såren satte stopp för en karriär inom armén.

Relationen mellan nationalismen och den moderna staten framväxt förklarar också varför i synnerhet arbetar- och tjänstemannaklassen fortfarande i dag är svag och mottaglig för nationalistisk retorik. Deras existens, identitet och sociala funktion hänger helt enkelt samman med nationalstaten. Den globala ekonomins strävan efter frihandel och öppna gränser blir ett hot mot både deras varande och även den jämlikhet och gemenskap som nationalstaten tryggar.

Efter två världskrig och omkring hundra miljoner dödsoffer inom loppet av ett halvt sekel behöver Gellner knappast påminna oss om vad nationalismen i extrema lägen och skepnader är kapabel till. Den pekar gärna ut vilka som inte tillhör gemenskapen och assimilerar eller eliminerar dem.

Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson hävdar att en medvetenhet om den svenska nationen kan spåras tillbaka till åtminstone 1400-talet.

Men Gellners teori har inte stått oemotsagd. En av hans lärjungar, sociologen Anthony D. Smith, avföll och gick sin egen väg. Han hävdade att den moderna nationalismen har spår i det förgångna, myter om nationen och folket som möjliggör dess existens. I ett svensk sammanhang har Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson argumenterat för att idén om den svenska nationen kan spåras tillbaka till Biskop Thomas ”Frihetsvisa” från 1439 som manar ”svenskar” att värna sitt ”fädernesland”.

I Biskop Thomas frihetsvisa från 1439 nämner

Gellner och Smith var däremot överens om att nationalismen är här för att stanna. Den är tätt sammantvinnad med den moderna staten och försvinner först när statsapparaten upphör.

Men enligt Gellner kan nationalismen tyglas och mildras. Det kräver att det som triggar dess latenta ursinne, som arbetslöshet, social oro och brist på gemenskap, hanteras och inte förnekas. Dessutom får inte de nationalistiska känslorna provoceras genom att skuldbeläggas eller utmanas av för stark överstatlighet.

Båda dessa misstag har västvärlden begått.

Den kraftiga urbaniseringens utarmning av landsbygden, oförmågan att integrera invandrargrupper samt ökad oro för arbetslöshet och ekonomisk otrygghet, har lätt till en frustration som mobiliseras i en eskalerande nationalistisk rörelse i västvärlden.

Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) har haft svårt att hitta en benämning på den allt starkare utmanaren Sverigedemokraterna och har beskrivit partiet som rasistiskt, fascistiskt och nazistiskt.

Gellner varnade för att etikettera dessa strömningar och deras anhängare med historiskt belastade epitet som ”rasister”, ”fascister” eller ”nazister”. Det kommer att provocera fram ännu starkare känslor eftersom det som mobiliserar nationalismen är välfärdssamhällets tilltagande oförmåga att hantera de samhällsutmaningar som göder frustration och intolerans. Vi har sett hur både Stefan Löfven och Hillary Clinton uttalat sig dömande om de nya politikerna och deras väljare. De är ”arga vita män”, även om de får stort stöd av kvinnor och minoriteter och deras antal växer och inkomstspannet de tillhör breddas.

Demokraternas Hillary Clinton förlorade oväntat presidentvalet mot Republikanernas Donald Trump. Under valrörelsen kallade hon sin motståndares sympatisörer för rasister, sexister och homofober.

Samtidig har både EU-projektet och den federala amerikanska staten blivit allt mer långtgående i sina maktanspråk. I stället för att koncentrera sig på sådant som globala miljöhot och internationell terrorism och kriminalitet, lägger sig överstatliga organ i hur stater hanterar sin ekonomi, arbetsmarknad, sjukvård eller vem som ska få gifta sig med vem.

Nationalismen har två stora ideologiska motståndare som nu väckt den ur sin dvala.

Postmodern kulturrelativism, som tagit form i den identitetspolitiska vänstern, delar nationalisternas upptagenhet vid människors bakgrund och identitet, men förespråkar mångkultur och mångfald.

Gellner påpekar att de två strömningarna också delar rötter i den förnuftskritiska romantiken. Nietzsches idé om att våra verklighetsbeskrivningar och värderingar bara är uttryck för viljan till makt genljuder i de moderna relativisternas slogan: ”Allt är sociala konstruktioner!”. Det tar sig underliga uttryck, som att de gärna talar om mänskliga rättigheter samtidigt som de aldrig skulle erkänna den objektiva etik som sådana egentligen vilar på.

Friedrich Nietzsche beskrevs länge som den extrema högerns filosof och som Ernest Gellner påpekar är han viktig för att formulera den aggressiva nationalismen. Ändå har han under de senaste årtiondena blivit den mångkulturvurmande postmoderna kulturrelativismen och identitetspolitiska vänsterns viktigaste idéinspiratör.

Genom normkritik ska maktstrukturer avslöjas och förändras. Men strävan efter mångfald tycks övergå till åsiktsmässig enfald. Journalister manövreras bort från sina redaktioner när de ifrågasätter normkritikens norm (som tydligen är absolut sann!), museer ska sluta förmedla faktakunskaper och i stället prångla på åsikter medborgare åsikter som ska göra dem ”goda”, barnböcker censureras och revideras och obekväma kulturdebatter stoppas.

Gellner hävdar att marxismens problem är att den i sin blinda materialism förnekade den sfär av verkligheten som vi sedan Platon vet utgörs av idéer. När de ekonomiska realiteterna kom ifatt kommunismen var allt som återstod av den tomma dogmer. I samma situation är nu den identitetspolitiska vänster som tycks ointresserad av fördelningspolitisk rättvisa och benägen att förtränga samhällsplågor som ökad social oro, växande skillnader och utsatthet i mångkulturella förorter.

Den antike grekiske filosofen Platon undervisar om idéläran i sin akademi. Även om Ernest Gellner själv låg materialismen nära, ger han ett stor erkännande åt Platons upptäckt av idéernas sfär och ser svagheten i de ideologier som bara söker svar och värden i sinnevärlden.

När sekulariseringen tilltar vinner nationalismen med dess pseudoreligiösa karaktär det identitetspolitiska kriget mot den relativistiska vänstern (det är det vi nu ser i USA och snart kommer att få uppleva i Sverige). Världen har aldrig skådat en mer kraftfullt organiserande idé än nationalismen. I Sverige ser vi hur folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Centerpartiet medlemsmässigt tynar bort (kanske till följd av att de inte längre erbjuder en idé om svenskhet eller svensk gemenskap), medan Sverigedemokraterna, som företräder den nya folkrörelsen, gått från 3 000 till över 23 000 medlemmar på bara tio år.

Den andra betydligt starkare utmanaren är islamismen och den har gjorts påtaglig i väst genom senare års invandring.

Gellner varnade för att islamismen skulle sprida oro över världen. Islams världsliga styrka är att religionen till skillnad från kristendomen inte skiljer på vad som tillhör Gud och vad som tillkommer kejsaren (Martin Luthers betoning av det har helt klart haft betydelse för nationalstaternas framväxt, anmärker Gellner). Var helst islamismen finns eller får fäste undermineras eller övertas den sekulära statens institutioner (det har vi sett i Somalia och Iran och ser nu i Syrien och Turkiet). I Sverige har vi skäl att fundera över hur det kommer sig att islamister ertappas på tunga politiska positioner, varför badhus ger efter för könssegregerade principer och att vi misslyckas skydda de människor som uppger att de lever under religiöst förtryck.

Martin Luthers betoning av att skilja det som tillhör Gud från det som tillkommer kejsaren var viktig för nationalstaternas framväxt, hävdar Gellner.

Till skillnad från kulturrelativismen och nationalismen är islams värden inte av den här världen, de har kommit från himlen med urkunden Koranen och det är tillbaka till dess ideal som dess anhängare ständigt strävar. De låter sig inte köpas av materiell trygghet eller acceptera föreställda gemenskaper utan Gud.

Gellner hävdade att de västerländska demokratiernas räddning från känslornas och rötternas barbari är att hålla hårt i den liberala demokratiska principen om generella individuella medborgerliga rättigheter och upplysningens idé om vetenskapens objektivitet och oberoende. Det görs genom att fördelningspolitiskt bejaka samhällets stabilitet, hålla gemenskapen samman genom lag och värna friheten och rättvisan som grunden för vår samhällsgemenskap, inte identitetspolitiska eller religiösa utopier.

Den som vill fördjupa sig i Ernest Gellners tänkande och forskning kan läsa den på svenska utgivna essän "Nationalism", det sista han skrev, som är en avslutande reflektion och analys av det ämne han ägnade ett liv åt att studera.

Läs också:

Vad hände med den amerikanska konservatismen?

Den konsekvente Donald Trump

Mer läsning

Annons