Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Niklas Darke minns Gösta Ekman: ”En gemensam nämnare i rock och hatt”

Jag var tretton, och pappa hade fått för sig att han och jag skulle gå på bio. ”Från och med herr Gunnar Papphammar” hette filmen, och den vuxenhumoristiskt doftande titeln minskade knappast den skepsis jag hade känt så fort saken kom på tal.

Annons

Gösta Ekman som herr Gunnar Papphammar.

De där famlande försöken från den härskande generationen att nå fram, att hitta en gemensam nämnare, fick mig ofta att skruva på mig. Det var alltid på deras valhänta villkor.

Samtidigt var det omöjligt att säga nej. Oavsett hur generande de där trevandena framstod så kunde till och med en kategoriskt tvärsäker trettonåring som jag se att det var synd om de vuxna. Jag uppfattade en förtvivlad önskan om kontakt, och brukade skratta av rent medlidande.

Så jag stålsatte mig för ännu ett smatterband av ”finurliga ordvitsar” med kryptiska referenser till utdöda 1940-talspolitiker och jazzmusiker och följde väl med. Jag kunde ju blunda om det blev för pinsamt.

Och pinsamt blev det. Men på ett helt annat sätt än jag hade föreställt mig.

I en timme och tjugo minuter skrek jag av skräck och skratt. I Gösta Ekmans vidöppna, nollställda ansikte, i hans kämpande kropp, ständigt inbegripen i en lönlös strid med tingen, med människorna omkring honom, ja, med själva tiden och rummet, såg jag mig själv och min pappa, människorna i biosalongen, mina klasskamrater och lärare, alla som hade levat före mig och de som ännu inte hade fötts.

Någonstans mitt i låg sketchen ”Ensam är stark”. Driven av nyfikenhet och en längtan efter en plats i gemenskapen har Papphammar skaffat ett par rullskridskor, som han knyter på sig i lägenheten. Under ett par smärtsamma minuter får vi se honom orsaka total förödelse i vardagsrummet innan han slinter ut i hallen. Vi hör något krossas därute, sedan hur ytterdörren öppnas och han studsar nerför trapporna. Klipp till fönstret: han snubblar ut genom porten, korsar gatan med spretande armar och ben och kraschar vid ett träd.

Det var lika outhärdligt som det var fullkomligt. Papphammar var koncentratet av människan. Den punkt där vi alla strålade samman.

Jag tänkte att om jag någonsin träffade en utomjording (många av mina fantasier på den tiden handlade om utomjordingar) och behövde förklara hur det är att vara människa så skulle jag visa den sketchen.

Det här var grunden. Exakt så här har vi det. Det här är vad vi har att dras med, var och en av oss, varje dag genom livet. Det här är vad humor går ut på, och det är det enda som gör att vi kan stå ut. I längden är det vår räddning.

Det fanns i allt som Gösta Ekman gjorde. Det är sorgligt när gemensamma nämnare försvinner.

LÄS MER: Den folkkäre skådespelaren Gösta Ekman har avlidit

Mer läsning

Annons