Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På spaning efter Kata Dalström

Karl Beijbom har gett sig ut på spaning efter agitatorn Kata Dalström som trots sitt kön och sin klassbakgrund erövrade en offentlighet förbehållen män.

Annons

Jag fascineras av gamla bilder. Denna bild är från Stora Torget i Köping, den 1 maj 1910. Talare är Kata Dalström, överklassflickan som blev socialistisk agitator, den första kvinnan som nådde toppen i ett politiskt parti, Socialdemokraterna.

Här samlas stadens manliga arbetare för att lyssna på Kata Dalström. Ingen kvinna syns till i publiken. Arbetarkvinnorna är hemma med barnen. Se hur de manliga arbetarna klätt upp sig, alla i svart, dagen till ära. Se hur många som bär kubb. Ett attribut vi associerar till redaresocieteten i Göteborg.

Kata Dalström talar på Stora Torget i Köping 1910.

Vad sade Kata i sitt tal?

Det vill jag försöka ta reda på.

Vem var egentligen Kata Dalström?

För att få svar på frågan läser jag den nyligen utkomna boken "Kata Dalström - agitatorn som gick sin egen väg". Boken är skriven av författaren och historikern Gunnela Björk och utgiven av Historiska Media. En utmärkt bok, där läsaren får möta och lära känna den märkliga och mångfacetterade Kata Dalström.

Anna Maria Katarina ”Kata” Dalström föddes 1858 och dog 1923. Modern var godsägardotter, fadern var disponent och professor. Kata var överklassbarn, sjubarnsmor, naturromantiker, folkbildare, agitator, socialist och kommunist. Hon hade fel klass och fel kön. Ändå lyckades hon erövra den offentlighet som på den tiden var förbehållen männen.

Kata Dalström anslöt sig 1893 till Sveriges socialdemokratiska arbetarparti och var medlem i verkställande utskottet 1900-1905. Vid partisplittringen 1917 tog hon ett steg till vänster och blev medlem i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, lett av Zäta Höglund. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti 1921-1923.

Kata Dalström fotograferad 1910.

Kata Dalström hade ”hjärtat på tungan”. Hon var bråkig och oppositionell. Ändå fick hon hållas. Detta eftersom hennes oräddhet, äventyrslust och uthållighet - och hennes förmåga att tala till och med människor i arbetarklassen - var en ovärderlig tillgång till för den unga arbetarrörelsen. Hon var alltid påläst och beläst, långt mer än många av arbetarrörelsens mest framträdande män.

Kata Dalström var kritisk mot den borgerliga kvinnorörelsen. För henne var kapitalismen, inte kvinnoförtrycket, roten till det onda. Det primära var klasskampen, kvinnokampen var en underordnad fråga. Kvinnans frigörelse var bara möjlig i ett socialistisk samhälle, ansåg hon.

Kata Dalström finns förevigad i Pye Engströms skulptur

Kata Dalström förblev en obotlig optimist, övertygad om människans förmåga att förädla sig själv och att förändra samhället i grunden. Hon satte alltid den politiska kampen före allt annat. Den var viktigare än familj, vänner och karriär. Hon förblev agitatorn som alltid valde sin egen väg.

Och som hon älskade att agitera! I ett brev till Hjalmar Branting den 29 april 1903 skrev Kata Dalström: ”Det är utomordentligt roligt att ligga på uppviglarstråt - jag känner mig riktigt skapad därför.”

Historikern Gunnela Björk konstaterar i sin bok om Kata Dalström att hon framför allt var en ”moralisk utopist. Hon levde inte bara där hon hade sina skor utan framför allt där hon hade sina drömmar.”

Karl Beijbom begav sig till Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Flemingsberg på jakt efter Kata Dalström.

En tidig dag i november månad besöker jag Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Flemmingsberg, en förort till Stockholm, i akt och mening att hitta Kata Dalströms tal till Köpings arbetare den 1 maj, 1910.

Alla är mycket vänliga och välvilliga, och mängder av historiska tal och manuskript bärs fram till mig av den tjänstvilliga personalen.

En stor samling manuskript och tal finns bevarade efter Kata Dalström.

Kata Dalströms handstil är vacker och svår att läsa. Hennes mångsidiga bildning och allmänbildning kommer till uttryck i hennes samlade manuskript, som omfattar politiska, kulturella och religiösa ämnen - med titlar som ”Klasskamp och kapitalistmoral”, ”Den socialistiska andan”, ”Tanken som karaktärsdanare”, ” Det kristna dogmsystemet”. Men också utmärkta porträtt och analyser av Tagore, Verner von Heidenstam och Robert Owen.

Jag hittar Kata Dalströms allra första 1:a Maj-tal, den 1 maj 1895, på Gärdet i Stockholm. Talet lästes av en annan kvinna, eftersom Kata Dalströms man, civilingenjören Gustaf Mauritz Dalström, som byggde järnvägar och kanaler, ansåg att det var ”opassande” att hans hustru skulle framträda som socialistisk agitator.

Kata Dalströms vackra och svårlästa handstil.

I detta tal läser jag:

”Det dröjde länge – alltför länge innan proletariatets föraktade söner och döttrar vaknade upp – kände skammen af att bära de bojor som sedan århundraden nedtryckt dem till jorden – fjättrat anden vid gruset och hindrat dem att varda fria till själ och kropp. Ändtligen spred sig dock ett skimmer från den strålande frihetens sol till oss, vi började vakna äfven vi, och med uppvaknandet följde äfven känslan af skam öfver den förnedring hvari öfverklassen hållit våra själar och kroppar fångna. Äfven vi började inse, att så får det ej längre vara, så kan det ej längre vara, äfven vi ha rätt att fordra en människovärdig tillvaro, äfven vi har rätt till de själsodlande njutningar som stärka tanken och vidga våra vyer....”

Åh, vad jag gillar denna gammeldags, högtidliga retorik!

Talet till arbetarna i Köping den 1 maj 1910 lyckas jag inte hitta.

Av en slump är tornrummet i huset mitt på bilden, Arpihuset, i nådens år 2017 mitt vardagsrum i en utbyggd vindsvåning. Tänk om jag hade kunnat stiga in i en tidsmaskin och förflytta mig tillbaka till den 1 maj 1910, öppna fönstret och själv få lyssna till Kata Dalströms tal till Köpings arbetare.

Det låter sig inte göras. Men jag tror att jag skall utöka min hattsamling (tre hattar) och köpa mig en kubb. Jag vill vid utvalda tillfällen kunna känna mig lika stilig som somliga arbetare i Köping kunde 1910, när de samlades på Stora Torget för att lyssna på Kata Dalström.

Karl Beijbom

Karl Beijbom skildrar och reflekterar över kulturlivet i Västmanland.

Karl Beijbom

Köpingsbon och bokförläggaren Karl Beijbom erhöll Stora Journalistpriset som redaktionschef på Arbetaren och har också varit kulturchef på Göteborgs-Posten. Han skildrar och reflekterar över kulturlivet i Västmanland.

Mer läsning

Annons