Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pussel, platta karaktärer – men visst är det givande att ses igen

/
  • Smakprov från en spretig bokhylla. Omslagen har förändrats under drygt 60 år. Längst upp till vänster syns Norstedts originalutgåva av Höstvind och djupa vatten från 1955. Senatorn kommer tillbaka (1961) har tycke av småkylig vår. Den röda med rädd gubbe kom samma år, en del av Vingserien. Död bland de döda kom som Pandeckare 1968... Och så de två nya som inleder en serie – klassikersignalen är tydlig, så såg de ut på 1950-talet.

Då och då satsar bokförlagen nytt krut på gamla godingar. För några år sedan gavs Maria Lang ut igen, nu är det H.-K. Rönblom, även han stor för 50-60 år sedan.
Frågan är hur givande det är att återse gamla bekantingar.
Det finns förstås en nostalgifaktor. Rönblom skildrar staden och människorna med vänlig ironi, och sällan har väl ledtrådar redovisats så noggrant.

Annons

Serien ges ut av Modernista och börjar med Död bland de döda, men jag hoppar direkt till Höstvind och mörka vatten som kom 1995. För 25 år sedan röstades den fram som en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna på Världsbibliotekets lista, av bland annat Svenska Deckarakademin.

Rönbloms hjälte är Paul Kennet, en historiker som undervisar på läroverket i Sundhamn. Amatördetektivens intresse väcks när en mopedist dör efter att ha kört in i en uppspänd lina. Polisen tror först att det är ett pojkstreck, men fler olyckor inträffar och bilden mörknar.

Rönblom skriver pusseldeckare i Agatha Christies tradition, och är så noggrann att han redovisar ledtrådarna med sidhänvisning (!) på slutet när Kennet presenterar sin vattentäta lösning.

Men karaktärerna är platta, pusslet är det viktiga, inte personerna, vilket känns lite tomt i en tid när vi ofta blir intimt insyltade i karaktärernas liv och tankevärld. Så är det ju även hos exempelvis Lang och Christie.

Visst läste jag Rönblom under tidigt 1970-tal. I bokhyllan hittar jag hela sju böcker - ärvda och köpta, spretiga ryggar - ett fall för Arga inredaren om det tv-programmet funnits. Uppenbarligen en gammal bekanting, men en bortglömd sådan.

Och detektivromanerna har bytt ansikte under drygt 60 år. Jag har det där med omslag i bakhuvudet efter en intervju med forskaren Karl Berglund som studerat omslag på pocketdeckare. Han konstaterar att förpackningen är en viktig del av marknadsföringen – dova färger, dramatiska bloddroppar och superlativer om författaren är det som gäller nu för tiden.

Ingen nutida läsare skulle gissa att Norstedts originalutgåva av Höstvind och djupa vatten (1955) hörde till krim-genren - en modernistisk kritteckning. Och bilden på Senatorn kommer tillbaka (1961) känns som småkylig vår med snösmältning, mer lyrik än deckare.

När Död bland de döda ges ut som pocket 1968 är det mer dramatiskt, i klatschiga färger och för första gången med innehållsdeklaration på baksidan.

När det gäller de sprillans nya är klassikersignalen tydlig, mannen i hatt återkommer och ser ut ungefär som pappa på svartvita bilder från 1950-talet.

Och visst kan det vara givande att återknyta bekantskaper. Numera är jag mer mogen att uppskatta Rönbloms torra och träffsäkra skildring av livet i den lilla staden, och av intrigerna i nykterhetslogen.

Författaren arbetade som tidningsredaktör i Umeå och Härnösand, och det är väl i de trakterna som Paul Kennet röker sin pipa och löser fall när lektionerna är slut för dagen. Det är en angenäm tidsresa,

Och boken är så nätt och fin. Det här var långt innan den amerikanska långskrivarsjukan spred sig över krimvärlden - 208 sidor motsvarar ju knappt en halv detektivroman nu för tiden.

Mer läsning

Annons