Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roligt om kulturpolitiken – trots att han har fel

BOK: Lars Ragnar Forssberg läser Lars Anders Johanssons nya bok om svensk kulturpolitik och hittar "en bok som utmanar etablerade sanningar och förstås bör läsas av alla som är intresserade av kultur och kulturpolitik."

Annons

Lars Anders Johansson är en mångsidig man: journalist, musiker och poet. Därtill är han en vass, ofta rolig debattör. Han är en troende libertarian, som tycker att staten ska hålla fingrarna borta från kulturen. Jag undrar om han inte innerst inne är en förespråkare för nattväktarstaten, vars uppgift endast ska vara att garantera och upprätthålla statens inre och yttre säkerhet, men i övrigt medborgarna vara i fred.

Lars Anders Johansson från Gävle granskar den svenska kulturpolitiken i en ny bok.

Han accepterar dock att staten manifesterat sin makt genom att bygga museer och institutioner som Kungliga Biblioteket, Dramatiska teatern, Nationalmuseum och Operan.Nu har han gett ut en bok med titeln ”Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst” (Timbro förlag). Det är en lärd, fräck och vital genomgång av svensk kulturpolitik, som ju väsentligen var ett socialdemokratiskt projekt med Arthur Engberg som förgrundsfigur.Denne hade varit chefredaktör för Socialdemokraten och blev 1932 ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons ministär. Det var Engbergs som införde sjuårig folkskola, en reform som skapade grunden för välfärdsbygget. Både Per Albin och Engberg hade en kulturkonservativ grundsyn. Folkhemstanken var inte radikal, där stod inte klass mot klass, utan där var alla medborgare som skulle bildas och få tillgång till kultur.

”Konstnärer, poeter, kompositörer och musiker har alltid funnits i maktens närhet”, skriver Lars Anders J. De har förstås dragits till både makt och pengar. Vid förra sekelskiftet och decennierna efter fanns ingen kulturpolitik, men däremot mecenater som Pontus Fürstenberg och Ernest Thiel. De byggde upp stora konstsamlingar. Fürstenbergs skingrades medan Thiels finns kvar. Han byggde ett palats på Djurgården som invigdes 1907. Det blev en samlingsplats inte bara för konst utan också för konstnärer. Bruno Liljefors och Edvard Munch fick årslön av Thiel. Hans galleri såldes till staten i början av 1920-talet då han stod på ruinens brant.

I dag finns inga mecenater av Thiels format. Det finns privata samlare som Gustaf Douglas och Anders Wall men de flesta kulturutövare – författare, musiker och skådespelare – är hänvisade till statens kassa. Många betraktar sig som maktens gisslare, men ”dansar gärna efter maktens pipa” skriver Johansson. Utan bidrag från stat och kommun skulle de svälta eller tvingas byta jobb.

För någon vecka sedan utannonserades vilka som fått stipendier från Författarfonden. Det var i år 158 författare. Stipendierna, på 60- till 100 000 kronor per år, är skattefria och kräver ingen motprestation. Givetvis finns det också stipendier för konstnärer och skådespelare. För många är stipendierna deras huvudsakliga levebröd. Lars Anders Johansson betraktar med vämjelse detta system och frågar sig varför han som libertarian alls ska bry sig om kulturpolitiken. Av samma skäl som han inte bryr sig om sjukvårds- och utbildningspolitiken, skriver han. Allt blir bättre om det sköts privat.

Lars Anders J har skrivit en bok som utmanar etablerade sanningar och förstås bör läsas av alla som är intresserade av kultur och kulturpolitik. Det faktum att jag tror att han har fel på väsentliga punkter gjorde läsningen desto roligare.

Många böcker, tavlor och sceniska verk skulle inte klara sig på en fri marknad. Inte nödvändigtvis för att de är dåliga, utan för att många människor är genuint ointresserade av kultur. Ska vi finansiera sådan verksamhet av ren hygglighet eller låta den gå under? Hur många författare och konstnärer behöver vi? På den punkten är Lars Anders J svävande.En sann libertarian som han vill att stat och kommun ska hålla sig borta från kultur och medier. Hela den gamla understödspolitiken bör skrotas. Kultursektorn bör privatiseras.Det måste förstås ske under en övergångstid, men hur lång den ska bli får vi inte reda på.

Museet Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm. Arkivbild.

Jag tänker på alla konstnärer jag brukar besöka när jag är på semester i Hälsingland. De är en tillgång för kulturlivet, men många kommer knappast att överleva på egen hand. Kärnfrågan är vilka som är omistliga.

Lars Anders J anser att en mängd olika finansiärer gör kulturskaparna friare. Ett problem är att det med undantag för sådana som Viveca Ax:son Johnson, Anders Wall och Timbro inte finns så många som öppnar sina plånböcker. Nu är kulturskaparna, i alla fall flertalet, beroende av en enda finansiär: staten. Vid nästa val kanske vi får en regering som tycker att författare och konstnärer får klara sig på egen hand. Sådana tankar finns hos både liberaler och moderater.

Lars Anders J har skrivit en bok som utmanar etablerade sanningar och förstås bör läsas av alla som är intresserade av kultur och kulturpolitik. Det faktum att jag tror att han har fel på väsentliga punkter gjorde läsningen desto roligare.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

*

LITTERATUR

Lars Anders Johansson

”Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst”

(Timbro)

Mer läsning

Annons