Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Gustavsson och försvinnandets estetik

Genom hela sitt skapande har Västeråskonstnären Tomas Gustavsson utforskat seendet och minnet i jakt på något genuint personligt i vår kommersialiserade verklighet.

Nu ställer han som enda konstnär från Västmanland ut på Katrineholms konsthalls Decembersalong.

Annons

På salongen visas verk av 35 konstnärer från Södermanland, Västmanland, Örebro län och Östergötland. Tanken med utställningen är att vidga regionbegreppet och att låta konstnärer mötas över länsgränserna.

Läs mer: Endast en konstnär från Västmanland antagen till Decembersalong 2016

Tomas Gustavsson visar sin tavla ”Tomrum” som ingår i en samling verk han kallar för ”Love Songs”.

– Det är en slags ”Svensktoppsestetik”, som tre minuter långa kärlekslåtar, kortflammande romantiska berättelser som nu reas ut på bensinmacken, säger Tomas Gustavsson.

Tomas Gustavsson visar portalverket till sina

Bildvärlden i ”Love Songs” tar oss till ett glesbygdslandskap i brytningstiden mellan vinter och vår. Det pryds av förfallna hus och ensamma bilar på ensliga vägar. I portalbilden anas en fabriksmiljö från Borlänge bakom den stora texten ”Love Songs”. Återkommande befolkas bilderna av unga par som står och håller om varandra. Men mitt i romantiken finns också ett hotande mörker, något illavarslande i polissireners blåa ljus som ofta skimrar i bilderna.

– Miljöerna är ofta hämtade från Härjedalen och Dalarna. Jag reser upp dit fem-sex gånger om året och snappar upp platser och bilder på vägen dit. Det jag gör är inte en glesbygdsskildring, jag har inga anspråk på att visa Härjedalen på ett sätt som de som bor där känner igen.

Konstverken för tankarna till det som kallas ”country noir”, skildringar av landsbygden som en trasig, dunkel och hotfull.

– Ja, men det är inte på ett svartkomiskt Morran och Tobias-vis. Jag använder landskapet som en sorts scen för ett skådespel som iscensätter inre splittring och uppbrott i mig. Bilderna är gjorda som att de betraktas genom ett smutsigt fönster och det markerar för betraktaren att det finns en hinna mellan oss och det som sker i verket.

Tomas Gustavsson berättar att ”Love Songs” kommit ur upplevelsen att hans egna barn nu blivit vuxna och minnet av att hans egen far gick bort när han var i deras ålder. Men det personliga har inte alltid präglat hans konstnärskap, under lång tid såg han sig själv som en opartisk objektiv betraktare av verkligheten.

Konsten har funnits hos Tomas Gustavsson längre än vad han kan minnas och har alltid varit en drivkraft för honom i livet.

– Jag målade faktiskt redan innan jag kunde gå. Jag har alltid hållit på med att teckna och en av mina lärare på konstskolan sa att jag hade fortsatt måla även om jag befann mig på en öde ö. Mina föräldrar förstod inte riktigt det där när jag var liten, men min farfar såg det och byggde mig tidigt ett staffli.

Men det var först när Tomas Gustavsson var 16 år som det gick upp för honom att han kunde bli konstnär.

– Jag hade en bildlärare som uppmuntrade mig att söka till Västerås Konstskola. Jag hade egentligen ingen aning om vad en konstnär gjorde så jag gick hem och målade hötorgskonst ”de luxe” som inträdesprov. När jag visade det för min lärare sa han: ”Nej, för fan! Skicka inte in det där!” och jag sprang hem för att snabbt göra enkla teckningar som jag skickade in för att hinna bli antagen.

Det gick vägen. Efter två år på konstskolan blev det fyra års studier på Konstfack i Stockholm. Sedan återvände Tomas Gustavsson till Västerås, industristaden i kraftig förändring, och skaffade sig en ateljé i Kvarteret Sigurd. Under en tioårsperiod målade han med allt man kunde tänka sig.

– Det var 80-tal och jag gjorde en slags ”ruinromantik”, som många andra på den tiden. Jag använde cement, asfaltsfärg, ja, allt som över huvud taget kunde fastna på en duk.

Tomas Gustavsson i sin ateljé på Tidö-Lindö.

Men i början av 90-talet sökte Tomas Gustavsson ett mer eget uttryck. Han såg sig själv som en opartisk betraktare och det han studerade var hur vårt seende och våra minnen påverkades av den kommersiella kultur vi lever i. Tomas Gustavssons tes var att vi över huvud taget inte kunde ha några genuina synintryck eller minnen, utan att allt blev referenser till marknadens och reklamens bildvärld.

Plötsligt blev hans målningar allt tunnare och svagare och till slut var tavlorna helt vita.

– När människor uppskattande såg dem som en sorts neutrala inredningsföremål insåg jag att jag hade kommit till en återvändsgränd i mitt skapande.

Tomas Gustavsson tog ett nytt grepp för att pröva sin tes. Han började använda sig av andras privata och personliga bilder som han kom över. Han förvissade sig om att inte få veta något om personerna på bilderna och omständigheterna de togs under, utan använde dem för att visa på att vårt seende och våra minnen närmast är utbytbara.

– Men betraktaren såg inte bilderna på det sättet, i stället började de fylla dem med sina egna minnen och upplevelser för att förstå dem.

I

Och så hände det något som öppnade upp den objektive skildraren för den personliga erfarenheten. Vid millennieskiftet gick Tomas Gustavssons pappa bort och en sorgeprocess gav hans konst för första gången ett personligt innehåll. Han utforskade relationen till sin döde förälder genom att återskapa bilder av en barndom. Tomas Gustavsson använde sina barn som en sorts modeller för att formulera sina egna minnen och känslor.

– Jag började ta bilder på dem som jag använde som förlagor. Till slut blev det nästan så att jag började arrangera resor med båten ut till öar bara för att skapa de situationer jag ville skildra i mina målningar.

I

Under samma period anammade Tomas Gustavsson den färgskala som nästan oavbrutet har följt hans konstnärskap under de senaste 15 åren. Hans målningar bär ett violett skimmer.

– Det är försvinnandets estetik. Det är den färg man kan se på gamla färgbilder frän 60- och 70-talet som håller på att blekna, precis som minnena av det vi försökt fånga i dem. En period målade jag också med gult, men det är samma sak där, fotografier som gulnar med åren.

I

Just nu arbetar Tomas Gustavsson med två utställningar som kommer att visas nästa höst. Ett nytt motiv har börjat verka fram. En sorts transcendens, ett överskridande in i en annan verklighet. I en av målningarna ser vi Mora lasarett i en egendomlig upplösning, men landskapet är inte längre bara norrländsk glesbygd utan vi förs till platser som påminner om Rivieran eller Kaliforniens kust som kulissen i David Lynchs mystiska thrillerfilm ”Mulholland Drive” eller Raymond Chandlers nattsvarta deckare.

I Tomas Gustavssons nya  målning

Tomas Gustavsson tar mycket bilder för att få inspiration till motiven i sina verk, men allt mer använder han datorn och internet för att hitta inspiration. Bilderna han visar är sov- och vardagsrum som ser ut som att de stått orörda sedan 70-talet och på förfallna villor i bruksorter. Bostadssajten Hemnet har blivit en viktig källa.

– Jag använder den jättemycket för att hitta miljöer. Det är något jag tror att jag kommer att utforska mer framöver.

– I dag finns det nog många konstnärer som inte väljer måleriet som uttrycksmedel för att beskriva samtiden, men för mig har det alltid varit ett förstahandsval. Jag gillar det där med materialet och dofterna kring måleriet.

Katrineholms konsthalls Decembersalong visas från och med i dag fram till den 15 januari.

Tomas Gustavsson representerar Västmanland på Katrineholms konsthalls Decembersalong.

Mer läsning

Annons