Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vågar du se människan bakom flyktingen?

BOK: Kristian Ekenberg läser Jenny Erpenbecks "Gå, gick, gått".

Annons

De möts i sysslolöshet, i dagarna som bara går, i tillvarons tomhet och en framtid som är svår att skönja.

På ytan har de inte mycket gemensamt, den pensionerade professorn i klassiska språk och de afrikanska flyktingarna, men de har alla tid att prata. Tid är allt de har.

Jenny Erpenbeck skriver mitt i samtidens flyktingkris. Foto: Lars Pehrson

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Richard är änkeman, barnlös och hans älskarinna har lämnat honom. Ensam i sitt hus vid kanten av en sjö – där en man har drunknat utan att kroppen har hittats, som så många i Medelhavet – försöker han få timmarna att gå och ge dagarna ett syfte.

Ingenting i hans liv signalerar att han ska dras in i de afrikanska flyktingarnas osäkra tillvaro. Men när han kommer i kontakt med de flyktingar som ockuperar Oranienplatz i centrala Berlin, drabbas han av en vilja att förstå. Under förevändningen att han ägnar sig åt en vetenskaplig studie, söker han upp flyktingarna när de har förts bort till en förläggning.

De svarar artigt på hans frågor, trots språkförbistringen, och snart växer en vänskap fram mellan Richard och några av dem. Richard försöker hjälpa dem till ett drägligare liv samtidigt som han fyller sitt eget liv med mening.

Den pensionerade professorn är inte någon godhjärtad ängel, och det är just därför som han är en fungerande romangestalt i Jenny Erpenbecks ”Gå, gick, gått”. Han skulle kunna vara vem som helst; han skulle lika gärna kunna vända bort blicken som att ta kontakt med flyktingarna. Trots sin utbildning är han okunnig om Afrika och han skulle kunna anklagas för att ha en kolonial blick.

Det som skiljer honom från många av oss andra, som inte har gjort mer än att möjligtvis pliktskyldigt ha donerat en struntsumma, är att han kommit längre i sin resa. Människorna som han möter blir inte bara en grupp flyktingar utan de blir Rufu, Rashid, Osarobo… Som deras vän kan han inte blunda för det ansvar han har för deras välmående.

Jenny Erpenbeck har gjort en grundlig research till romanen och har företagit en liknande resa som Richard. Hon har mött människor som skulle kunna vara romangestalterna i ”Gå, gick, gått”. Att verkligheten har sipprat in är påtagligt, detta är inte en skrivbordsskapelse. Som insikten om att de som befinner sig där hans nya vänner lever inte ens har råd att hoppas.

Jenny Erpenbeck skriver mitt i samtidens flyktingkris. Foto: Lars Pehrson

Hon skriver även om den politiskt absurda situationen, där Tyskland och de andra länderna i EU:s hjärta i och med Dublinförordningen kan slingra sig från ansvar.

Titeln ”Gå, gick, gått” syftar på grammatiken i de språklektioner som flyktingarna får, men också på den långa vandring de har bakom sig, och frågan vart en människa går när hen har nått vägs ände och ändå inte kan slå sig till ro.

Som romanen formulerar det: ”Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?”

Jenny Erpenbecks roman är inte utan skavanker, men det är svårt att föreställa sig en roman helt utan sådana med ett ämne som detta, ett ämne som ligger och bultar mitt i samtiden och är så kladdigt att få författare skulle våga ta upp det.

Dess främsta förtjänst är att romanen får en att ställa frågor, gör att man ifrågasätter sina egna val och får en att fundera över sin egen plats i världen och på statuspyramiden.

*

LITTERATUR

Jenny Erpenbeck

"Gå, gick, gått"

Översättning: Ulrika Wallenström

(Albert Bonniers förlag)

Mer läsning

Annons