Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vandringslusten spirar i kända författares fotspår i The Lake District

Tomas Polvall vandrar i William Wordsworths fotspår i The Lake District – och gläds över att Rebecca Solnits "Wanderlust" nu finns på svenska.

Annons

William Wordsworths landskap, här vandrade poeten under större delen av sitt liv. På bilden – Brothers water.

Det kändes fel att sitta hemma och skriva om Rebecca Solnits "Vandringslust." Boken skildrar kända författares vandringar och författaren som vandrat mest gjorde det i The Lake District.

Jag flyger till Manchester, sätter mig till höger i hyrbilen och kör till vänster mot William Wordsworths landskap. Här vandrade han under största delen av sitt liv, att det blev långt syns inte på gravstenen i Grasmere.

"William Wordsworth dead 1850." Det är allt, inget om att han föddes 1770. Han är lika berömd som död som då han var i livet, men av andra skäl. Då var han en läst poet, i dag är det hans vandringsliv som fascinerar och inspirerar.

Dagens vandringsleder är inte som vägarna och stigarna på Wordsworth tid, men landskapet är sig likt, största skillnaden är biltrafiken. De flesta kör till en parkeringsplats innan en vandring börjar.

I dalen mellan Grasmere och Windermere är vägarna någorlunda breda, i bergen kan det vara så smalt att det är omöjligt att mötas, uppmärksamhet krävs för att passera där det finns plats, annars måste man backa eller vänta på att den mötande gör det.

Det är mitt tredje besök i The Lake District, några vandringar från tidigare är givna. Jag kör över den lilla bron vid landsvägen nära Rydal och parkerar för en lagom ansträngande uppmjukning den första dagen. Vandringen runt sjön tar fyra timmar med tid för att skriva, fotografera och bada. Den sista aktiviteten är en snabb affär, med elva grader i vattnet blir det en kort simtur, med sjutton grader och solsken återfår kroppen fort värmen.

William Wordsworths dikter är en uppvisning om vikten av att stanna, lyssna och betrakta det som möter under en vandring. De storslagna vyerna är återkommande inslag, men han såg även det som var alldeles nära, efter att ha lovsjungit milslånga vyer kunde han falla i trance när han lyssnade till en bäck. Han ville bli läst och under sin livstid blev han det, men främst ville han inspirera andra. Det är lätt att bli det i The Lake District. Ingen annanstans är växlingen mellan skogar, ängar, berg och sjöar lika inbjudande. På de populära vandringslederna är det inte långt mellan människor, ju länge bort och högre upp man kommer desto färre möten.

När jag vandrar i Great Langdale ser jag att vandringsleden på flera sträckor är bredare än landsvägen. Det är ett landskap för fötter och inte för hjul. Längre in i dalen blir stigen så smal och stenig att blicken måste vara riktad mot marken för att undvika trampfel. Det tvingar mig till ständiga stopp för att inte missa landskapets skönhet.

Till slut tar stigen slut. Timmen innan har jag funderat över om dalen skulle öppna sig mellan bergen, 736 meter är det högsta. Ju närmare jag kommer desto högre blir det och vid stigs ände kan jag konstatera att bergen stoppar dalgången. Jag lyssnar till berget. Bestig mig eller vänd! Efter tre timmars vandring har eftermiddagen blivit sen och det är lika lång väg tillbaka. En annan gång säger jag till berget och vänder åter.

Rebecca Solnits vandringsbok i svensk översättning

Sedan Rebecca Solnits "Wanderlust" utkom för sjutton år sedan har den varit min "vandringsbibel." När den nu finns i utmärkt svensk översättning under titeln "Vandringslust" är det självfallet årets bokhändelse för mig.

"Att gå till fots" är den svenska undertiteln, "A History of Walking" är den engelska. Tillsammans är det en bra sammanfattning av den nära femhundra sidor tjocka boken.

Gå har människor gjort i alla tider. Under tusentals år för att det inte funnits andra sätt att ta sig fram på land, att båtar under nästan hela mänsklighetens historia varit vårt mesta transportmedel är lätt att glömma när vi flyger, åker tåg, kör bil och cyklar.

Det moderna gåendet fick sitt genombrott under 1700-talets sista decennier i England. Det började som en protest mot franska trädgårdar, designade för sittande betraktelser, som en förlängning av rummet, ett sätt att tämja och kontrollera naturen närmast slotten, som omgavs av murar som skydd för det omgivande samhällets brottslighet.

I takt med att brottsligheten minskade försvann murarna och trädgårdarna växte allt längre ut i landskapet. De förvandlades till parker och betraktarna reste sig upp och blev vandrare som snart insåg att rörelserna inte behövde begränsas av parken. De gick ut i landskapet och strövade omkring i det. Att 1800-talet blev vandringens stora århundrade märks i Rebecca Solnits "Vandringslust" med läsvärda kapitel om Søren Kierkegaard, Henry David Thoreau, Jane Austen och många fler, men århundradets förste och mest entusiastiske förkunnare av vandringsglädje var William Wordsworth.

William Wordsworths hem har blivit museum

Dove Cottage ligger vid stora landsvägen i Rydal. William Wordsworths hem är nu museum. Under de åtta år han bodde där skrev han några av sina mest berömda dikter.

År 1813 flyttade han lite högre upp på sluttningen till Rydal Mount & Gardens. Även det hemmet är nu museum med en stor trädgård som är en kavalkad av hänförande utsikter. Blommor finns, men de stör inte och är underordnade träden och gräsmattorna, mest pynt för att framhäva det stora gröna.

Speglingar i bäcken

Grasmere är Sjödistriktets epicentrum och att hitta parkering är svårt, men på en P-plats vid stora vägen finns plats.

Därifrån går en stig till samhället, först bredvid ett fält med får där lamm som kommit bort från sina mammor gör sig hörda.Halvvägs mot Grasmere finns en träbro och stigen fortsätter sedan längs en bäck. Där satt William Wordsworth och lyssnade och där slår jag mig ned och betraktar ljusets speglingar i vattnet.

De förändras oavbrutet med hjälp av vinden, strömmarna och solljuset.Det går att skildra med ord, att det inte är så enkelt vittnar många av Wordsworths dikter om. I många dikter skymmer det hänförda jublet iakttagelserna som orsakat det. Mina bilder av speglingarna i bäcken kan ses som en slags abstrakta kommentarer till William Wordsworths dikter.

Mer läsning

Annons