Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Vi lovar att fortsätta bildningsresan – hoppas ni vill följa med”

Artikel 9 av 9
Bildningsresan
Visa alla artiklar

Reaktionerna på vår serie om bildning har varit många och intressanta att ta del av. Tack alla som har hört av sig med tips och egna tankar. Även om serien tar slut här lovar jag att vi kommer att fortsätta bildningsresan, vara nyfikna, ställa frågor och aldrig någonsin känna oss fullärda – hoppas ni följer med oss.

Annons
Cecilia Ekebjär, kulturchef Mittmedia.

Här är några av de reaktioner som serien om bildning väckt. Ett av de längre bidragen kommer från Gustav Jarl som vi publicerar i sin helhet.

”Att leva i bildning innebär att leva i en process av konstant omvärdering”

INSÄNT: Bildning är ett sådant där svårgripbart begrepp där vi tycker oss förstå vad det betyder utan att riktigt kunna förklara vad det innebär. Ofta diskuterar vi bildningsbegreppet i relation till utbildning, och landar i diskussioner om vikten av en annan sorts kunskap än den instrumentellt och ekonomiskt nyttiga. Jag tänkte här ta en annan utgångspunkt och istället för att utgå från vad bildning är, utgå från vad bildning inte är, dvs. vad “obildning” är. Det ska då visa sig att man landar i något annorlunda slutsatser. Obildning är förstås lika svårt att definiera som bildning, men om jag försöker förkroppsliga obildningen tycker jag mig se tre grova kategorier av människor.

För det första har vi människor som drabbats av akademiskt högmod. Dessa personer är ofta högutbildade inom något smalt område. De erkänner gärna komplexiteten inom sitt eget kunskapsområde samtidigt som de är omedvetna om motsvarande komplexitet inom andra områden. Därför är de övertygade om att alla problem inom andra områden snabbt och enkelt kan lösas genom de kunskaper som de själva besitter. Många är de problem som avfärdas med en nonchalant axelryckning, “men det är ju bara att…” De är experter inom ett området men utnämner sig till experter på allt. Detta är inte bildning.

För det andra har vi människor som drabbats av personligt högmod. Det är vanligt inom grupper som traditionellt haft hög status och ofta -men inte alltid- hög utbildning. Titlar är i dessa sammanhang viktigare än argument, pondus trumfar kunskap. Alla som arbetat inom sjukvården och dess hierarkier vet vad jag talar om. Men även en del människor utan vare sig hög utbildning eller hög status återfinns i denna grupp. Det gemensamma draget är att man delar kunskapsmassan i två delar: det man själv kan och det som är värdelöst att kunna. Till skillnad från de som drabbats av akademiskt högmod inser personerna att det finns kunskap utanför det egna området, problemet är att man föraktar den. Fokus ligger på det egna ämnesområdet och framför allt dess företrädare, kunskap vilar på auktoriteter och gurus. Inte heller detta är bildning.

För det tredje har vi människor som okritiskt beundrar kunskapen de inte själva besitter och de personer som besitter den kunskapen. Människor i denna grupp varken förnekar eller föraktar kunskapen de inte har, problemet är att de istället förgyller den. De går in i okritisk beundran av experter och vetenskapsmän, och inte sällan utgör föremålen för beundran de som drabbats av akademiskt eller personligt högmod. Denna grupp varken förnekar eller föraktar andras kunskap, snarare nedvärderar de sin egen kunskap och förmåga.

Personerna präglas inte av högmod utan snarare av dåligt självförtroende: de tror sig inte om att kunna sätta sig in i och förstå nya sammanhang och ämnesområden. Även om denna grupp är lättare att sympatisera med än de båda förra, representerar inte heller denna grupp bildning.

Det genomgående temat i ovanstående beskrivningar är hur man förhåller sig till den kunskap som man inte själv besitter. Verkligheten är att oavsett hur mycket jag ägnar mig åt bildning och utbildning så kommer min egen kunskapsdomän alltid utgör en ytterst liten del av den totala kunskapen. Människans liv är helt enkelt för kort för att omfatta mer än ett litet fragment. Skillnaden mellan bildning och obildning tycks bestå i hur vi förhåller oss till det vi inte vet, det vi inte kan och det vi inte behärskar. Om de obildade förhållningssätten till ny kunskap präglas av att förneka, förakta eller förgylla, vad präglar då ett bildat förhållningssätt? Jag skulle vilja säga ett bildat förhållningssätt till främmande kunskap präglas av nyfikenhet, öppenhet och en längtan efter att förstå mer, behärska mer, greppa mer. Det innebär inte en förnekelse eller ett förakt av vare sig den kunskap som jag besitter eller den kunskap som jag inte besitter, utan en öppen värdering av bådadera. Om jag värderar någon kunskap lägre kan jag motivera varför, likaså om det är någon annan kunskap jag värderar högre. Och detta oavsett om kunskapen ifråga besittes av mig eller någon annan.

Utifrån detta perspektiv tycks lösningen på bildningsproblemet enkel: ägna dig åt denna lustfyllda förkovran där du ständigt lägger nya kunskaper till dina befintliga, vidgar dina vyer och spränger dina gränser! Tyvärr är det inte så enkelt. Bildning är inte bara en lustfylld process utan också en smärtsam. När vi konfronteras med nya tankar, nya ideer och nya metoder adderas den nya kunskapen inte bara till vår gamla. Kunskap ackumuleras inte på detta enkla sätt, den nya kunskapen biter och sliter i den befintliga kunskapen. De nya värderingarna ifrågasätter de gamla, de nya metoderna underkänner dem jag hittills använt.

Därför innebär bildning inte bara lust utan också lidande. Ett lidande som gör det svårt att inleda bildningsresan och ännu svårare att fortsätta resan livet ut. Att efter 30 års arbete inse - och för sig själv erkänna - att man gjort fel, tänkt fel, eller bara ägnat sig åt något meningslöst, är en mycket smärtsam upplevelse oavsett om man arbetar på ett fabriksgolv eller i ett forskningslaboratorium. Det är då så mycket enklare att bara blunda för den nya kunskapen, leva vidare i förnekelse och avsluta sin bildningsresa. Att leva i bildning innebär att leva i en process av konstant omvärdering. Den som vill ägna sig åt bildning måste inte bara acceptera detta faktum, utan också omfamna det. En gammal kollega till mig brukade säga: den dag man kan allt, är det dags att sluta! Jag skulle vilja säga: den dag man tror sig veta allt, har man redan slutat.

Gustav Jarl

Forskare och ortopedingenjör, Örebro

Gustav JarlForskare och ortopedingenjör från Örebro skriver om sin syn på bildning.

LÄSARKOMMENTARER:

Kunskap utvecklar vetenskap - bildning utvecklar människan

Lars-Gunnar Backlund

Kant säger; Bildning, är något som människan aktivt gör med sig själv, det handlar om att ta sig ut ur den självpåtagna omyndigheten, och att ha mod och kraft att tänka självständigt utan ledning av andra.

Göran Thybäck

Mitt i allvaret, så är det nödvändigt med ett skratt. Det är vårt tunna pansar när vi famlar framåt i skymningen. Kultur får inte bli en slöja, den bör vara ett andningshål.

Åke

Tack för den viktiga serien om bildning. Sånt här material uppskattas verkligen av oss läsare. Själv läser jag så mycket jag kan, tidningen och böcker och så lyssnar jag på radio, det är mitt sätt att fortsätta lära mig saker.

Ingrid

Alla artiklar i
Bildningsresan
Annons