Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste börja med rädslan

/

KRÖNIKA

Annons

Det är alltid intressant när en bok, rapport eller utredning, full av fakta leder till diametralt motsatta slutsatser beroende på vem som läser den. Så är fallet med Krister Bringéus utredning "Säkerhet i en ny tid" som nyligen presenterades. De som redan tidigare ville att Sverige ska gå med i Nato använder nu Bringéus utredning till att slå i huvudet på sina meningsmotståndare och vice versa. Samtal mellan de två lägren tycks alltmer avlägset och jag kommer att tänka på en av alla de Natodebatter jag medverkade i under våren.

Jag satt mitt emellan en socialdemokrat från Tro och solidaritet och en moderat kvinna från försvarsutskottet. Tonläget var högt och jag gick av scenen med samma fråga som så många gånger tidigare: hur ska vi komma vidare om ingen är intresserad av att lyssna på den andre. Då får jag, som pricken över i:et, reda på att kvinnan jag suttit bredvid ,under hela debatten suttit och twittrat förnedrande saker om mig. Och plötsligt förstår jag: Vi kan samla hur mycket fakta som helst. Vi kan reda ut och förklara. Men frågan om Nato handlar i grunden inte om kunskap och information utan om människosyn och värderingar. För om man gör så. Om man under en debatt sitter och twittrar förnedrande saker om sin meningsmotståndare då har man tydligt markerat att man inte tror på samtalet som konfliktlösning. Och tror man inte på samtalet då återstår bara våldet. Och med ens är alla hennes och alla andra Natoanhängares ståndpunkter helt logiska. För tror man på våldet, på avskräckning som en väg till ökad säkerhet då är Nato den bästa partnern man kan ha. För de har den högsta militära kapaciteten.

Det är också därför sossarna nu håller på att förlora sin trovärdighet i Natodebatten. Och därmed troligtvis också frågan. För när man, som nu är fallet, bara säger Nej till Nato och samtidigt fortsätter att inte tala med Ryssland och istället placerar 150 tungt beväpnade soldater på Gotland i avskräckande syfte, då har man köpt Natoanhängarnas logik och argumentation. Och väljer man den vägen kommer alla förslag bara att framstå som en blek kopia av originalet. Och då blir det ju till slut bättre att gå hela vägen. Samma princip som i flyktingfrågan där man snart till fullo köpt SD:s logik.

En undersökning som kom förra veckan visar för övrigt att 67 procent av SD:s väljare är rädda för ett terrorattentat. Endast 31 procent av de rödgröna. Det är sällan jag lägger någon större vikt vid opinionsmätningar, men jag tror att dessa siffror kan vara värda att stanna upp och reflektera kring. För människors rädsla måste man ta på allvar. "Det är inte makt som korrumperar ett samhälle", skriver Aung San Suu Kyi i sin bok freedom from fear "det är rädsla". Och det är skrämmande att se hur våra medier och politiker dagligen utnyttjar denna rädsla för sina egna syften. Inte minst i debatten om Nato och Ryssland. Och det vore intressant att se hur förhållandet ser ur mellan rädslan för Ryssen och viljan till Natomedlemskap.

I dagarna bildar gräsrotsinitiativet Nej till Nato en förening. Och jag måste tillstå att jag är av imponerad av det engagemang man lyckats fånga upp och hur man är på väg att bygga en folkrörelse. Men jag ställer mig samtidigt frågande. För kan ett Nej vara ett mål? Kan ett Nej vara en väg framåt när det ökande intresset för ett Natomedlemskap till stor del troligtvis är en instinktiv reaktion sprungen ur rädsla? Och viljan till ett Natomedlemskap ett symptom på att man slutat tro på samtalet som konfliktlösning. Ett Nej skrivet i versaler på plakat kommer då bara att uppfattas som att någon vill dra undan mattan för det enda som många upplever kan garantera deras trygghet. Ett Nej i ett sånt läge öppnar inte för samtal.

Jag tror helt enkelt vi måste börja någon annan stans. Och den första stora frågan vi måste ställa oss är hur vi ska hantera människors rädsla.

Mer läsning

Annons