Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Virve Ivarsson: Kvinnor behöver inte bara få ligga – utan också få älska – som män

En ny studie av kvinnors och mäns handlingsutrymme får Virve Ivarsson att tänka på kulturdebatten om varför sex i flera samtidsromaner skildras som avförtrollat. Kanske går vägen till det förtrollade sexet via den nyligen avslutade tv-serien ”Skam”?

Annons

”Pasta och jag älskar filmen ’Moulin rouge’, men det står också fullkomligt klart för oss att det i kärleksparet inte är Satine (Nicole Kidman) utan Christian (Ewan McGregor) som man vill vara”, skriver Virve Ivarsson.

När kommer det en kvinnlig Ewan McGregor?

Vi är kanske 16 år och frågan kommer upp en av alla dessa gånger när jag och min kompis Pasta (som vi alla kallar så i stället för Parrasto) sitter i hennes mammas beiga soffa i Uppsala och ser Ewan McGregor sjunga ”Your song” i ”Moulin rouge”.

Pasta och jag älskar filmen, men det står också fullkomligt klart för oss att det i kärleksparet inte är Satine (Nicole Kidman) utan Christian (Ewan McGregor) man vill vara. Det är han som med bombastisk musik övertygar Satine att trots hans fattigdom ge honom en chans, och det är han som sjunger och dansar ut stora försvarstal för kärleken och optimismen.

För Pasta och mig, som har sett Ewan McGregor spela många liknande roller, känns det logiskt att vår kärlek kommer att se ut som den gör för hans karaktärer; man träffar någon som man blir förälskad i och sedan gäller det att vara så pålitlig och påhittig som möjligt – att våga visa sig naknare och större än någonsin. Och att kärleken fungerar så känns spännande.

För Pasta och mig, som har sett Ewan McGregor spela många liknande roller, känns det logiskt att vår kärlek kommer att se ut som den gör för hans karaktärer.

I takt med att vi växer upp och ser oss om i populärkulturen så ser vi också den där bombastiskt uppvaktande karaktären återkomma gång på gång; i ”Sunes sommar” heter han Sune, i ”Dead poets society” Knox, i ”Big fish” Ed, i ”500 days of summer” Tom, i ”How I met your mother” Ted, i ”Girls” Adam.

Det är bara det att vi sällan ser kvinnliga karaktärer som i kärlek tar initiativet eller likt Ewan McGregors karaktärer passar på att visa upp alla sina talanger – och gör de det så går det sällan särskilt bra. Förvirrat konstaterar vi att det i populärkulturen verkar vara vanligare att kvinnor åtrås som objekt och uppvaktas av män, än tvärtom.

”– När vi först träffades tänkte jag att du nog inte var så … seriös. Jag tror att jag tyckte att du kändes lite hotfull.

Vad var det som fick dig att ändra uppfattning då?

Det var nog när vi var på bokhandeln, du verkade så allvarsam och lugn.

Jag minns all Sobril jag tog den kvällen, visst, det är sant att jag var lugn, det kändes äkta, ändå känner jag mig så falsk.

Ska vi gå och bada? frågar jag.”

”Kanske är de avförtrollade skildringarna av kärlek och sex som vi nu ser ett tecken på att allt färre kvinnor nöjer sig med att bara vara ett objekt i kärlek?” funderar Virve Ivarsson. I Isabelle Ståhls bok  ”Just nu är jag här” längtar till exempel huvudpersonen Elise bort från pojkvännen Victor – som sällan kan hantera det när hon säger vad hon verkligen känner – till bästa kompisen Sofia, som Elise aldrig känner sig konstig inför.

Sedan i somras pågår en debatt på svenska kultursidor om varför sexet i flertalet samtidsskildringar beskrivs som avförtrollat – som njutnings- och känslolöst. Begreppet avförtrollning är hämtat från Isabelle Ståhls debutroman ”Just nu är jag här” men kommer ursprungligen från sociologen Max Weber.

I ”Just nu är jag här” möter vi Elise, som när hon blir kär i kurskamraten Victor tror sig kanske ha hittat det hon saknar. Snart blir det dock – som i citatet ovan – tydligt att Victor snarare blivit kär i en bild han har av den perfekta flickvännen än i den som Elise egentligen är.

I förra veckans avsnitt av Kultur-Expressen tycktes Therese Bohman och Jens Liljestrand (båda födda på 70-talet) komma fram till att de osexiga skildringarna av sex beror på digitaliseringen.

Under bland annat dessa förhållanden genomförs alltså samlag som beskrivs som avförtrollade, och Malte Persson tror i Expressen kultur att den ”post-erotiska” skildringen av sexet i bland annat ”Just nu är jag här” kan beror på att det helt enkelt är svårt att skriva om bra sex.

John Sjögren menar i sin tur, i den katolska kulturskriften Signum, att avförtrollningen beror på att karaktärerna bara upplever sex utan kärlek – vilket per definition är meningslöst.

Och i förra veckans avsnitt av Kultur-Expressen tycktes Therese Bohman och Jens Liljestrand (båda födda på 70-talet) komma fram till att de osexiga skildringarna av sex beror på digitaliseringen och att 80-talister i så hög grad har vuxit upp med internet.

I Tone Schunnessons ”Tripprapporter” vill jaget inte över huvud taget visa sig beroende av andra eftersom hon upplever att kärlek innebär en så stor risk att bli avvisad – och att som kvinna förlora sin frihet.

Men i böckerna som diskussionen ursprungligen utgår från – Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” och ”Tripprapporter” av Tone Schunnesson – finns absolut kärlek, och kärlek i samband med sex. Och om uppväxten med internet eller svårigheten att skildra bra sex är ett problem så överskuggas det av större sådana. I ”Just nu är jag här” tvivlar som sagt Elise på att Victor skulle gilla den hon verkligen är.

I ”Tripprapporter” vill jaget inte över huvud taget visa sig beroende av andra eftersom hon upplever att kärlek innebär en så stor risk att bli avvisad – och att som kvinna förlora sin frihet.

De här nyutkomna romanerna skrivna av kvinnor tycks mer än något annat visa att det inte räcker att tillåtas ligga runt eller vara i en kärleksrelation för att bli lycklig – utan för att få ett förtrollat sex- och kärleksliv så måste man också i detta få vara människa.

Och i romanen ”Finna sig” skriven av Agnes Lidbeck – också den en nyutkommen bok med ett avförtrollat förhållningssätt till sex – är huvudpersonen Anna så insocialiserad i rollerna som mamma, hustru och älskarinna att hennes värde helt ligger i vad hon gör för andra, aldrig i vad hon gör för sig själv. Och detta gör att hon över huvud taget har svårt att se på sig själv som ett subjekt.

De här nyutkomna romanerna skrivna av kvinnor tycks mer än något annat visa att det inte räcker att tillåtas ligga runt eller vara i en kärleksrelation för att bli lycklig – utan för att få ett förtrollat sex- och kärleksliv så måste man också i detta få vara människa, det vill säga få rum att utrycka känslor och agera som subjekt.

Det faktum att sexet i romanerna skildras som avförtrollat framstår för mig som en direkt konsekvens av att kvinnorna i böckerna inte upplever att de får agera som subjekt i kärlek. Och kanske har den känslan en historisk förklaring.

I Agnes Lidbecks bok ”Finna sig” är huvudpersonen Anna är så insocialiserad i rollerna som mamma, hustru och älskarinna att hon över huvud taget har svårt att se på sig själv som ett subjekt.

Kvinnans sexualitet ansågs länge väckbar först genom äktenskapet. För att befästa denna tanke behövde samhället demonisera annan utlevande sexualitet. Det har historiskt sett varit farligt att visa sig sexuellt initiativtagande som kvinna.

För två år sedan intervjuade jag den nu framlidna Karin Johannisson, professor i idéhistoria vid Uppsala universitet, om synen på uppvaktande kvinnor genom historien. Förutom orden ovan sa hon att trots tider av mer öppenhet under bland annat 20- och 70-talen så har bilderna av den sexuellt och romantiskt initiativtagande kvinnan som galen levt kvar till modern tid.

Att så verkar vara fallet tycks även en studie som i september kom från Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health bekräfta. Sverige är inte med i studien, men i alla 15 undersökta länder – från Indien till Storbritannien – kan man se att killar uppmanas att vara tuffa, modiga och skickliga i heterosexuella relationer.

Det är alltså inte bara att som kvinna ligga runt – utan även att som kvinna i kärlek över huvud taget ta initiativ och visa känslor – som historiskt sett har varit, och som i många länder fortfarande verkar vara, stigmatiserat.

Tjejer uppmanas i stället att vara snälla, undergivna och betona sin skönhet. I alla undersökta länder utom ett (Skottland) anser också såväl tjejer som killar generellt att mannen ska ta initiativet i ett förhållande.

Det är alltså inte bara att som kvinna ligga runt – utan även att som kvinna i kärlek över huvud taget ta initiativ och visa känslor – som historiskt sett har varit, och som i många länder fortfarande verkar vara, stigmatiserat.

Men kanske är de avförtrollade skildringarna av kärlek och sex som vi nu ser ett tecken på att allt färre kvinnor nöjer sig med att bara vara ett objekt i kärlek?

Vilka handlingsalternativ vi tror är möjliga för oss påverkas dock av det vi ser i bland annat populärkulturen. Och där är än i dag kvinnor översexualiserade, underrepresenterade och pratar mindre än män – och när de väl pratar är det sällan med andra kvinnor om annat än just killar.

Till och med i tv-serien ”Skam”, som är något av det yngsta och modernaste vi har i populärkulturen, är de två personerna i tjejgänget som alltid tar initiativet i kärlek och som aldrig skäms för sin lust – Vilde och Chris – också de som aldrig får vara huvudpersoner i serien. De är också de enda i gänget som genomgående framställs som farsartade i sina beteenden.

Men intressant nog finns i ”Skam” också karaktären Noora, som under sin säsong som huvudperson utvecklas från att tvångsmässigt dölja sina känslor – till att faktiskt bli något i stil med en kvinnlig Ewan McGregor.

”Det som händer Noora i tv-serien ’Skam’ – till skillnad från huvudpersonerna i ’Just nu är jag här’, ’Tripprapporter’ och ’Finna sig’ – är att  hon märker att både hennes vänner och killen hon gillar tycker om henne även när hon visar vad hon verkligen känner”, skriver Virve Ivarsson.

”Ska du aldrig låta någon komma nära inpå dig igen för att du kan bli sårad? Tro mig, så vill du inte ha det. Det är jävligt ensamt.”

I början av sin säsong är Noora i ett läge som är ganska likt huvudpersonernas i ”Just nu är jag här”, ”Tripprapporter” och ”Finna sig”; hon betraktar kärleken med skepsis eftersom hon inte vill bli sårad och tänker att ingen kommer att vilja ha henne sådan som hon verkligen är.

Men det som händer Noora – till skillnad från huvudpersonerna i de nämnda romanerna – är att hon märker att både hennes vänner och killen hon gillar, William, tycker om henne även när hon visar vad hon verkligen känner. Det gör att hon vågar närma sig andra mer och mer.

Noora visar faktiskt sitt intresse för William bland annat genom att i sann Ewan McGregor-anda sjunga för honom. Men det är först när William efter flera missförstånd säger att han vill avsluta deras relation som Noora blir verkligt normbrytande.

Då gör hon nämligen det som kvinnor i populärkulturen så sällan får göra samtidigt som de framställs som sympatiska: hon säger till honom att hon tycker att de visst borde vara tillsammans.

Så kanske är det inte skildringar av bra sex eller personer som bara har sex när de är kära – utan kvinnor som i kärlek lika självklart som Ewan McGregor i "Moulin rouge" agerar subjekt – som behöver normaliseras.

När jag i dag ser om ”Moulin rouge” tycker jag att Ewan McGregors karaktär känns lite överdriven och väl snabb i att utveckla känslor. Men när jag ser scenen i ”Skam” där Noora försöker få William att inte lämna henne påminns jag om vad det var för storhet som jag såg i uppvaktandet.

I den scenen är det nämligen så uppenbart att Noora gått från självförakt och passivitet till att inse att det finns ett egenvärde i att känna efter vad man känner och stå upp för det. Och eftersom vi tittare följt hela Nooras process bort från skammen älskar vi att se henne agera subjekt och tycker inte att hon är galen utan helt naturlig.

Jag tänker att det är just den responsen som huvudpersonerna i ”Just nu är jag här”, ”Tripprapporter” och ”Finna sig” önskar att de skulle få när de försöker agera subjekt. Tyvärr möts de i stället av personer och tankar som på olika sätt säger att de är för mycket eller inte kommer att älskas om de är sig själva.

Så kanske är det inte så mycket skildringar av bra sex eller personer som bara har sex när de är kära, som kvinnor som i kärlek lika självklart som Ewan McGregor i "Moulin rouge" agerar subjekt, som behöver normaliseras.

I alla fall skulle nog fler sådana karaktärer i populärkulturen öka chanserna att vi 80-talister i framtiden – internets påverkan till trots – beskriver sex som någonting förtrollat.

Mer läsning

Annons