Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visdomsord för 2018 års människa – vi är ingenting annat är vår historia

Året som gått har kastats bort på vår tids minst ”progressiva” aktivism, att med uppblåst självbild se tillbaka med förakt på gångna generationer och klippa, klistra, stryka över, gömma undan och i värsta fall förstöra det kulturarv som inte rimmar med den egna fåfängans ”upplysta” värderingar och åsikter.
För faktum är att vi inte är någonting annat än vår historia, oavsett vad vi tycker om den.

Annons

Den judiska tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt funderar över den politiska revoltens fenomen i ”On Revolution” (1963). Hon jämför 1700-talets mest omvälvande händelser, den amerikanska och franska revolutionen. Den första ser hon som en av historiens mest förtjänstfulla reformer, den andra som en fullständig katastrof. Den förra använde nyvunnen frihet till att bevara för att utveckla, den senare till att riva ner för att likriktande förtrycka.

Arendt påpekar att en central förklaring till våra samhällens uppkomst är att de i historiens ljus alltid är resultatet av brott, de uppstår genom att vi underkuvar eller undanröjer andra med våld för att kunna skapa ett ”vi”. Det vi:et blir sedan återfallsförbrytare när dess gemenskap i samma anda ska hållas samman och förändras under tidens gång.

Kain för bort sin lillebror Abel för att döda honom. Målning av James Tissot. Foto: John Parnell, Photo © The Jewish Museum, New York.

Enligt Arendt förmedlas denna insikt i västerlandets grundläggande myter. I Bibeln finner vi den i Första Moseboks berättelse om Kain och Abel, sönerna till de första människorna Adam och Eva. Kain för in våldet i världen när han rasande av avund slår ihjäl sin lillebror för att Gud föredrog dennes offergåva. För detta brott förvisas han till Nod, ett land öster om Eden. Där grundar han en stad, det första riktiga samhället på jorden. På hebreiska betyder ”nod” också rotlös, en existentiell situation som följer den otåliga och oroliga människan genom historien.

Den rotlöse Kain på ständig flykt med sitt folk från Guds förbannelse. Målning av Fernand Cormon från 1880.

En annan myt som påminner om flera av Bibelns berättelser är den om ”Romulus och Remus”. Krigsguden Mars gör en tempeljungfru havande och hon föder ett par tvillingpojkar. Jungfrufödsel passar sig förstås inte och hon tvingades sätta ut sina barn på Tibern. Mirakulöst nog flyter pojkarna i land levande och blir adopterade av en varginna som diar dem. En herde hittar tvillingarna och förbarmar sig över dem och de får växa upp i mänsklig gemenskap. När de är vuxna bestämmer de sig för att grunda en stad tillsammans, men de blir så osams om hur den ska se ut att Romulus diskussionens hetta slår ihjäl sin bor. På så vis blir han den första kung och auktoritet som enligt myten ger upphov till det största civilisatoriska projekt mänskligheten skådat, romarriket.

Romulus och Remus dias av varginnan när hedern upptäcker dem. Målning av Peter Paul Rubens från 1616.

I år har jag deltagit i två debatter om hur vi ska förhålla oss till vårt moderna kulturarv och då i synnerhet barn- och ungdomskultur. Just nu ägnar sig offentliga och semioffentliga institutioner som kommunala folkbibliotek och public service-företaget Sveriges Television åt att gömma undan några decennier gammal barnkultur med motiveringen att den står för värderingar som strider mot ”mänskliga rättigheter” och ”allas lika värde”.  Det sägs handla om barn inte ska behöva bli kränkta och mindre uttalat en önskan om att genom retuscherad kultur fostra dem till att bli goda feminister och antirasister.

Min linje är alla barn oavsett bakgrund har rätt att få ta del av vårt kulturarv utan censur, det är en central princip för folkbildning och fri åsiktsbildning. Det viktigaste i ett öppet och fritt samhälle är att vi fostrar medborgare som kan tänka själva och handla efter eget huvud, inte bli kuvade under de åsikter och värderingar som statsmakten eller någon annat vill att de ska foga sig efter.

Beppe Wolgers som Efraim Långstrump i filmen

I ena fallet handlar det om Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump där Efraim Långstrumps ursprungliga konungatitel väcker förtret. Jag hävdar detta epitet bara är ett konkret uttryck för att Lindgren, likt alla andra ett barn av sin tid, inte bara i originalutgåvor av Pippi-böckerna förmedlar ett kolonialt och rent av rasistiskt synsätt i berättelsen där denne vite sjöbusen flyter i land på en ö bebodd av de egendomligt barnsliga kurrekurredutterna, vilka omedelbart underkastar sig honom som kung. Att Lindgren på ålderns höst ville putsa på denna föreställningsvärld när den var politiskt inkorrekt och rent av kunde bli besvärande för hennes offentliga persona som allas vår sagotant, är egentligen inte mindre problematiskt än att Max Brod skullen ha hörsammat vännen Franz Kafkas önskan om att få hela sin litterära produktion uppbränd och därmed beröva mänskligheten en del av dess arv, vår autentiskt berättade historia.

Max Brod vägrade att bränna vännen Franz Kafkas samlade manuskript när denne bad honom om det. Fotot är taget 1965 av Joost Evers.

I det andra fallet handlar det om att SVT valt att tillgängliggöra tv-serien ”Bert” (1994) i sin tjänst Öppet arkiv, men stympat den och tagit bort två avsnitt som hävdas omfatta homofobiskt och rasistiskt innehåll och därmed strida mot vad som påstås vara vår samtids värderingar. Här har den ene upphovsman Anders Jacobsson helt riktigt ställa frågan om rimligheten i att censurera det som rör sig i en 13-årig grabbs huvud i början av 1990-talet.

Bert Ljung och hans öden och äventyr går det inte längre att följa i sin helhet på SVT:s Öppet arkiv. Orsaken är att ett par scener, som ansågs helt okej 1994, i dag kan anses stötande, anser SVT. Foto: SVT

Frågan är varför vi ska gömma undan ungdomars tankar över huvud taget? Vore det inte i god identitetspolitisk och normkritisk ordning att med den djupaste sympati skildra en av det svenska samhällets riktigt exkluderade förlorare, landsortspojken som inte lärt sig att räkna, läsa och skriva i den förfallna skolan i den bortglömda bruksorten som fortfarande sörjer fabrikens fornstora dagar. Trettonåringen som redan väl medveten om sina obefintliga framtidsutsikter söker tröst i skräpmat, hembränt, dataspel, nätporr, gamla rostiga bilar och Nordiska motståndsrörelsens hat.  

Det påstås nu att barn av olika skäl skulle fara illa av att ta del av äldre kulturs fördomar och världsbilder, men övergreppet att beröva dem sin historia är förstås den riktiga och pågående försyndelsen.

Slaverimotståndaren och kvinnorättsförkämpen Mark Twain 1907. Foto:  A.F. Bradley

Den i Florida födde slaverimotståndaren och kvinnorättsförkämpen Mark Twain skrev under de sista årtiondena av 1800-talet de mest fantastiska ungdomsromaner om Tom Sawyer och Huckleberry Finn, två pojkar som växer upp i det djupaste Södern. Det är äventyrliga, men förstås sant realistiska skildringar av livet i ett våldsamt rasistiskt samhälle. I nyare översättningar och versioner har man försökt undvika nedsättande benämningar på färgade, men det tilltaget förvirrar och berövar förstås ungdomars möjlighet att genom litteraturen, denna unika egenartade konstform, kunna resa till 1800-talets Mississippi och på djupet förstå människors tillvaro och förhållningssätt då. Sådan bildning gör det mycket lättare att begripa det våld vi i år bevittnande i Charlottesville när tre människor dödades i samband med protester mot att ta bort en staty av sydstaternas store hjälte från amerikanska inbördeskriget, general Robert E Lee.

Beslutet att flytta statyn av Robert E Lee i Charlottesville orsakade våldsamma protester där tre människor dödades. Foto: Cville dog/Wikipedia

Subjektivistiska perspektivister får ursäkta, men historien är rent objektivt som den är. Det sammantagna handlandet av alla människor som levt och varit sammanflätade med varandra i alla tänkbara relationer har fört oss dit vi är i dag. Vi äger nu teknik, kunskaper och resurser att bättre än någonsin försöka ta reda på allt vi kan om svunna tider och inte blunda för något. Som Arendt påpekar är ideologisk historieskrivning med politiskt väljande och vrakande av fakta, oavsett vem som gör den, bortkastad. Historiens vittnesbörd ska vi ta del av för att förstå dess brott, inte att döma, straffa, förstöra eller gömma undan det ofta mindre smickrande arv som tillhör oss alla.

VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius.

Med en sann och oretuscherad självbild och självkännedom av vår egen art kan vi bättre lägga band på oss själva och förstå hur vi ska kunna hantera de övermänskliga utmaningar vi nu står inför med raskt stigande överbefolkning, eskalerande klimathot och framtida ekonomiska, politiska och humanitära katastrofer som följd.  

Det kräver att 2018 års människa kommer till den viktigaste av insikter: Vi är ingenting annat än vår historia.

 

 

 

Mer läsning

Annons