Annons
Vidare till fagersta-posten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: ”Dr Strangelove” – hur Stanley Kubrick lärde oss att älska Bomben

Artikel 7 av 7
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

I Stanley Kubricks klassiska politiska satir skildrar han svarthumoristisk uppgivet och modigt det kalla kriget absurditet och kapprustningens dödliga vansinne.
I kväll visas ”Dr Strangelove” i Kulturredaktörens val på Elektra.

Året är 1964 och sedan Kubakrisen ett par år tidigare är det kalla kriget frostigare än någonsin. I Väst sprids ryktet om att Sovjetunionen har utvecklat ett ”domedagsvapen” som är så kraftfullt att det kan utplåna hela planeten.

Den stridslystne och konspiratoriske brigadgeneralen Jack D. Ripper (Sterling Hayden) är befälhavare för USA:s strategiska flygkommando. Till sitt förfogande har en flotta av B-52-plan bestyckade med vätebomber. De befinner sig i luften och är bara två timmar från sina mål inom Sovjetunionen när de får order att angripa. Ripper har dessutom sett till att planen bara kan ta emot kommunikation från hans egen bas, ingen annan kan längre kontakta piloterna och få dem att vända planen tillbaka.

Hans brittiske underordnande kapten Lionel Mandrake (Peter Sellers) blir misstänksam när denne förstår att försvarshögkvarteret Pentagon inte skickat någon order om att angripa Sovjet, utan att hans general själv tagit initiativ till attacken. Ripper förklarar för Mandrake att han misstänker att USA nu blivit så infiltrerat av kommunister att de inte kan lita på Pentagon och presidenten och att han själv måste agera. Mandrake inser att hans överordnade har blivit fullständigt galen.

Samtidigt samlar den amerikanske presidenten Merkin Muffley (också Sellers) sina generaler omkring sig för att rådgöra om vad de ska göra åt situationen. Muffley vill försöka hitta en fredlig lösning på situationen och vill förklara situationen för ryssarna, men general Buck Turgidson (George C. Scott), flygvapnets chef, litar inte på kommunister och föreslår i stället att USA ska följa Rippers exempel och slå till med allt de har och utplåna det röda hotet en gång för alla.

Det brittiska filmgeniet Stanley Kubricks verk ”Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska bomben” (1964) har inte minst uppmärksammats för Sellers rollprestationer i filmen. Han spelar tre nyckelkaraktärer och improviserade dessutom till stor del fram dem på plats under inspelningen. Sellers hade då två år tidigare samarbetat med Kubrick i dennes filmatisering av Vladimir Nabokovs berömda roman ”Lolita” (1955), i vilken han gör oförglömlig tolkning av sadisten Clare Quilty. Kubrick hade förmågan att använda Sellers humoristiska skådespel för att mana fram det allra mörkaste ur människan.

Utöver den väl korrekte och följsamt artige Mandrake och den diplomatiskt veke Muffley (baserad på den demokratiske presidentkandidaten Adlai Stevenson som var FN-ambassadör under kubakrisen) spelar Sellers den egendomlige naziresten Doktor Strangelove (hans tyska efternamn är ”Merkwürdigliebe”, det vill säga ”märklig kärlek” på svenska). Han är en rullstolsbunden och högst handikappad tysk kärnvapenexpert som med en infernalisk glöd upprepat råkar tilltala Muffley som ”mein führer” och gör okontrollerat Hitlerhälsningar samtidigt som han sataniskt uppfyllt talar om hur ett nytt rike kan uppstå efter det totala kriget där bara de ”bästa” exemplaren av människorna besparas katastrofen. Efter den kan ett genetiskt förädlat paradis förverkligat på jorden.

Doktor Stranglelove modellerades efter Wernher von Braun, den tyske raketforskaren som utvecklade Nazitysklands V2-raketer under andra världskriget och som sedan blev hjärnan bakom USA:s framgångsrika rymdprogram. Den verklige Braun kryddas med arketypen ”den galne vetenskapsmannen” så som denne uppträder i karaktären Rotwang (Rudolf Klein-Rogge) i Fritz Langs berömda expressionistiska framtidsskildring ”Metropolis” (1927).

Langs film var också estetiskt och scenografiskt en förebild för Kubricks ”Dr Strangelove” tillsammans med andra verk från den tyska expressionismen som Robert Weines ”Doktor Caligaris kabinett” (1920), vilket med sina skuggor och egendomliga vinklar ger filmen ett rysligt vridet uttryck.

Den expressionistiska tonen speglar också den samtida verklighetens absurditet. Kubricks satir handlar om det faktum att båda sidor i kalla kriget anskaffade så mycket nukleär eldkraft att det skulle räcka för att avskräcka varandra från angrepp. Där ur kom också idén om en ”domedagsmaskin”, ett vapen så starkt att det ensamt kan sluka hela klotet, liksom idén om att djupt ner i gruvor bygga jättelika skyddsrum för några miljoner utvalda människor som om något århundrade får befolka jordytan igen när radioaktiviteten minskat. Ett sådant nätverk av skyddsrum finns faktiskt i dag i Schweiz där de fortfarande byggs ut i nya bostadsområden för att schweizarna ska kunna överleva ett kärnvapenkrig.

I efterhand har det visat sig att Kubrick hade rätt när han i filmen antog att vissa amerikanska generaler under kalla kriget själva kunde beordra en kärnvapenattack utan presidentens medgivande, domedagen var på så vis mycket närmare än vad vi åtminstone i efterhand kunde förstå.

Krigshetsarna Turgidson och Ripper baserades på den verklige generalen Curtis LeMay som var befälhavare för det amerikanska strategiska flygkommandot. LeMay var en kompromisslös antikommunist som ständigt var i konflikt med den dåvarande försvarsministern Robert McNamara. Han ville bland annat ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern” och oproportionerligt många luftangrepp genomfördes under hans tid som befälhavare. Under Kubakrisen blev han en ren säkerhetsrisk då han försökte övertyga presidenten John F. Kennedy att både bomba sönder och invadera Kuba, något som säkerligen skulle ha lett till ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen. LeMay drog sig tillbaka som militär 1965, men ställde redan 1968 upp som vicepresidentkandidat till demokraten George Wallace och förordade då att USA skulle använda kärnvapen i sin krigföring och att vapnen skulle användas för att kuva Vietnam. Hans krigshetsande retorik sänkte både Wallace och honom själv under valrörelsen.

Trots att det är tämligen egendomlig komedi blev ”Dr Strangelove” en succé både hos publiken och kritikerna. Filmen fick fyra Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film och bästa regi och omnämns ofta som Kubricks bästa och som en av de främsta komedierna och politiska satirerna någonsin. Respektlöst och modigt driver Kubrick med samtidens kommunistskräck, det militärindustriella komplexet, den krigshetsande machomentaliteten inom den amerikanska försvarsmakten och inte minst med presidentämbetet och politiken i sig själv.

I kväll klockan 18 visas ”Doktor Strangelove” i Kulturredaktörens val på Elektra och som vanligt introducerar jag filmen med en presentation.

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.