Annons
Vidare till fagersta-posten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: Ficktjuven – Robert Bresson var Guds filmskapare

Artikel 3 av 7
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

Med sin asketiska filmkonst klädde Robert Bresson av tillvarons teatermasker och förställande kostymer för att visa människans sanna väsen och Guds närvaro i världen.

 I kväll visar Elektra hans poetiska klassiker ”Ficktjuven” i Kulturredaktörens val. En film om den frigörande kärlek som väcker döda till liv.

I Sixtinska kapellets tak kan vi se Michelangelos berömda fresk ”Adams skapelse” (1510). Målningen återger ett av konsthistoriens mest berömda motiv. Adam, den första människan ligger ner med sin vänstra arm vilande på sitt uppdragna höger knä. Från himlen sträcker sig Gud ner omsvept av en röd sky som påminner om en livmoder. Hans pekfinger vidrör nästan Adams. Det vi bevittnar är hur Skaparen skänker sin skapelse liv.

I filmens värld återkommer denna bild i flera av amerikanen Paul Schraders verk, vi ser människors händer som längtande strävar efter att vidröra varandra. Både ”American Gigolo” (1980) och ”Light Sleeper” (1992) slutar med att de depraverade och förlorade huvudpersonerna sträcker sig mot kvinnorna de älskar. Vi inser att ett under sker framför våra ögon, kärleken väcker de döda till liv.

I själva verket återupprepar han en scen ur fransmannen Robert Bressons mästerverk ”Ficktjuven” (1959), den film Schrader själv betraktar som filmkonstens fulländning. Likt Bresson vill Schrader gestalta nåden, hur den gudomliga kärleken verkar i världen. 

Influensen från Bressons mästerverk märks också i de filmer Schrader skrivit åt Martin Scorsese, som klassikern ”Taxidriver” (1976) där huvudpersonen på samma förfrämligade vis bekännande berättar sin historia och är en cynisk betraktare av världen som omger honom. Den svårt traumatiserade Vietnamveteranen Travis Bickle (Robert De Niro) är fången i sitt eget destruktiva mörker och söker hopplöst en väg mot ljuset, en fåfäng och våldsam handling som ska ge den vilsne unge mannen nåd trots att döden är det enda som väntar honom.  

  Den teologiskt skolade Schrader växte upp i ett strängt kalvinistiskt hem och såg i hemlighet sin första film på bio som 14-åring. Hans fascination för tanken om nåden återkommer i filmer som ”Taxidriver” och ”Tjuren från Bronx”, i dem möts den kalvinistiskt präglade Schrader och katoliken Scorsese (påve Fransiskus favoritregissör) i sin syn på Guds kärlek. Man kan se dem som symboliska berättelser för den kristna frälsningshistorien.

De två filmskaparnas delar som Bressons efterföljare samma rötter i kyrkofadern Augustinus teologi. Dennes mörkersyn på tillvaron springer ur att han uppfattar att världen och människan är djupt fördärvad efter syndafallet, utan Gud är vi fullständigt förtappade och endast ett fåtal av oss är utvalda att slutligen undkomma den tillsynes eviga natt vi genomlider. Denna syn på nåden återkommer i den kalvinistiska teologin, men finns också som ett stråk i den katolska traditionen och på så vis möts den kalvinistiskt präglade Schrader och katoliken Scorsese i filmskapandet.

Även Bresson gestaltar denna mörka världsbild, om än inte lika spektakulärt blodigt våldsam som sina lärjungar. I hans filmer framstår tillvaron snarare som enahanda, fattig och trivial, den söndrade skapelsen har ett mer sobert, men inte mindre grymt uttryck. Det är som om hela världen lider av depression. Bressons karaktärer uppträder förvirrade och ofullständiga, deras motiv är otydliga och deras handlingar motsägelsefulla. Det är som att de på den här jorden irrar i blindo, utan Guds ljus är de vilse i mörkret. På samma vis är berättelserna inte standardiserade enligt någon dramaturgi, likt livet framträder de som labyrintiska och scener kan brytas upp och avslutas utan att publiken fullt ut förstår vad det är som sker.

Litet är egentligen känt om den mycket private Bresson, filmhistorikerna är inte ens klara över när han föddes. Som ung studerade Bresson grekiska, latin och filosofi och ville bli bildkonstnär, men en nervsjukdom hindrade honom från att fortsätta med måleriet. Vartefter hittade han därför till filmen och först när Bresson var i 50-årsåldern började han röna konstnärliga framgångar och berömmelse.

Det är därför inte oriktigt att beskriva Bressons filmer som en sorts jättelika rörliga bildkonstverk. Samtidigt är de inte, som han själv påpekade, överdådigt sköna utan endast ”nödvändiga” bilder vi får se. Det finns en återhållsamhet, en närmast sträng asketism i hans filmuttryck.

Bresson ville fjärma och frigöra filmen från scendramat och utveckla den till en konstform i sin egen rätt. I sin filmteori tog hans fasta på och utvecklade begreppet kinematografi, att filmkonsten ska sträva efter att utveckla ett helt nytt konstnärligt språk genom rörlig bild och ljud, inte filma spelad teater.

Bresson, har beskrivits som den moderna franska filmens fader och hans skapande blev en viktig influens och förelöpare till den franska nya vågen, den omdaning av filmkonsten som fransmän som Francois Truffaut, Jean-Luc Godard, Louis Malle och Claude Chabrol genomförde under 1960-talet. Likt Bresson behandlar de enskilda människoöden, existentiella teman, det absurda och förvirrade i en tillvaro vi famlar efter att förstå, men utan samma kristna förankring. Godard har också framställt Bresson som en mästare av samma centrala betydelse för filmkonsten som Fjodor Dostojevskij har för romankonsten eller Amadeus Mozart för konstmusiken. Utöver Schrader, som jämte Ozu Yasuijrō och Carl Theodor Dreyer håller honom högt som den inom filmen främste skildraren av det sinnesöverskridande, har filmskapare som Andrej Tarkovskij, Michael Haneke, Jim Jarmusch och Aki Kaurismäki influerats av hans skapande.

Trots sina andliga motiv präglas Bressons filmer av sträng realism. För att undvika det han uppfattade som spelad och falsk verklighetsåtergivning använde han sig av amatörer i stället för professionella skådespelare i sina filmer. Han ville inte ens kalla dem för skådespelare utan omnämnde dem som ”modeller”, en sorts långt ifrån åtkomliga personer som vi publik under en stund får betrakta. Genom att få dessa att spela om scener om och om igen och ständigt upprepa sin repliker ville Bresson trötta ut dem och frigöra dem från all kontroll, att fånga en sorts automatik och naturlighet i sättet att vara människan, inte att försöka spela en psykologisk stereotyp och därmed förställa sin mänsklighet. På så vis frigör Bresson dramat från dramatiken, det är som ett snitt ur verkligheten vi får se.

De som har arbetat med Bresson har beskrivit honom som en elfenbenstornsexistens, en distanserad och grubblande regissör som gav sin anvisningar försiktigt i bakgrunden och som vid inspelningarna skickade fram andra för att meddela sina medarbetare vad han ville med scenerna. Samtidigt har Bresson omnämnts som den filmskapare som bäst lyckades åstadkomma sina originalidéer och intentioner i slutverket.

Han var nämligen inte alls en stillsam betraktare av tillvaron utan hade ett tydligt mål med sitt skapande. Den ”nödvändighet” Bresson hävdade utgjorde hans filmer syftar till deras bestämda avsikt, att visa det han själv under sitt liv allt tydligare såg, nämligen människans sanna natur och Guds ofrånkomliga närvaro. Bressons nakna och utlämnade filmer berättar om vilka vi egentligen är och hur vi hör samman med vår skapare.

I sin film ”En dödsdömd har rymt” (1956) skildrar Bresson en verklig flykt från det nazistkontrollerade fängelset Montluc i Lyon 1943. Den spelades in på plats i det gamla fängelset för att filmen så verklighetsnära som möjligt, men trots denna realism är det inte primärt den verkliga berättelsen Bresson vill skildra, den är samtidigt en allegori över hur människans i sin fallna fängslade tillvaro söker en väg till friheten hos Gud. Det stora kosmiska frälsningsdramat kan inte skiljas från de enskilda människoödena i vår värld, för Bresson hänger allt samman i Guds skapelse.

Hans drömprojekt blev aldrig förverkligat och frågan är om Bresson ens hade tänkt sig att det skulle bli det. Snarare kanske det ska ses som ett sorts konstnärligt manifest eller en överblick över det tema som ständigt återkommer i hans verk. Under sitt liv skissade Bresson på tv-serien ”Genesis” som skulle skildra de elva första kapitlen i Första Moseboken. En gestaltning av skapelsens tillblivelse och människans andliga förfall ner till en hjälplös tillvaro där endast Guds kärlek kan rädda henne.

I ”Ficktjuven” får vi följa den förtappade Michels (Martin LaSalle) olyckliga existens. Arbetslös och fattig lever han i en tynande tillvaro i sin slitna gamla kostym och sjaskiga kyffe till hyresrum. Michel försöker försörja sig själv och sin dödssjuka mor (Dolly Scala) genom att göra karriär som ficktjuv. Han är ambivalent inför sitt skurkaktiga värv. Michel skäms över sitt erbarmliga liv, samtidigt odlar han en intellektuell image omgiven av böcker och göder en grandios självbild. Inspirerad av den irländske författaren och ficktjuvsnestorn George Barringtons nihilism tror han sig tillhöra en elit som står över andra människor samt deras moral och lagar.

Skammen är tillräckligt stark för att hindra honom från att möta sin gamla mor, Michel lämnar bara över pengar till henne genom grannen, den omtänksamma och varma Jeanne (spelas av svenskan Marika Green). Själv knappt vuxen tar hon ansvar för sina småsyskon när hennes mor lämnat familjen och hennes olycklige far super sönder sig.

Michel söker kontakt med ett gäng ficktjuvar och snart dras han ner i ett dekadent leverne av sprit och kvinnor. Samtidigt låter han sin älskade Jeanne bli tillsammans och få barn med hans bästa vän Jacques (Pierre Leymarie).

Bressons ”Ficktjuven” påminner inte så litet om Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff” där Radion Romanovitj Raskolnikov precis som Michel tror sig stå över samhällets lagar och mänsklig moral. De båda har också en god kvinna i sina liv genom vilken Guds kärlek manifesteras. Jeanne är tydligt inspirerad av Sonja i ”Brott och straff” vars namn härstammar ur grekiskans Sofia, Visheten, en kvinnlig sida av Gud i Bibeln och den kristna traditionen som kan ses som skapelsens ordnande och livgivande princip. 

Likt Dostojevskij finns det hos Bresson en samhällskritisk udd riktad mot modernitetens kallhamrade rationalitet och nyttoetik, där enskilda människor offras och rensas bort för att uppnå ”goda” utopiska samhällsideal (Dostojevskij siar mycket riktigt i sina romaner om den grymhet han ser vilande i det ryska samhället och som sedan skulle manifesteras i Sovjetunionens Gulag, mordiska förföljelser och militaristiska imperialism). För Bresson var inte det samhälle som växte fram efter andra världskriget något att glädjas över, det var likt den moderna människan en fortsatt följd av andra världskriget förintelse och fångläger (vilket han själv upplevde) och de auktoritära regimernas grymhet, ett fortsatt förtingligande av mänskligt liv och fjärmande från Guds godhet. Senare filmer som ”Blodspengar” (1983) är en svidande vidräkning med det kapitalistiska välfärdssamhällets andliga tomhet. Samtidigt är det intressant att Bresson trots sin modernitetskritik omfamnade ett av dess unika uttryck i just filmen och visade vägen mot en framtid där bildkonstens och litteraturens förts samman i ett enda rörligt visuellt berättande. 

Dostojevskijs kristna existentialism och mer mystiskt betonande rysk-ortodoxa tro och Bressons djupa katolicism binds samman genom den senares fascination för den asketiske franske 1600-tals filosofen Blaise Pascals tänkande. Pascal var först starkt influerad av landsmannen Renée Descartes matematiska och vetenskapligt orienterade Guds- och världsframställning, men i sitt sista ofullbordade verk ”Tankar” (1669) närmar han sig Augustinus och en mer mystik kristen tro. Pascal hävdar att inte bara tänkandets sfär finns bortom vår timliga kroppsliga existens, utan även en ytterligare högre verklighet och djupare dimension som är kärleken, Guds innersta och sanna väsen. För honom är alltså inte Gud eller den yttersta verkligheten någon vi kan tänka oss till eller förnuftsmässigt begripa, vi måste känna denna i tillvaron genomsyrande kraft i djupet av våra hjärtan.

Hos både Dostojevskij och Bresson uppenbarar sig kärleken för de förtappade huvudpersonerna i form av varma och rena kvinnor. För en modern publik kan det framstå som svårsmält schablonartat, men kvinnan, Sofia, visheten, vidrör och väcker av synden döda själar till liv, en möjlighet att genom kärleken återvända till Gud. Det innebär också att varken människans egna handlingar eller tro (Michel är både tjuv och tvivlare) som räddar henne, utan endast Herrens nåd.

I kväll klockan 18 visas Robert Bressons ”Ficktjuven” på Elektra och visningens inleds med en presentation av Erik Jersenius.

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur film historien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.