Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Missbruk är än i dag inte ett prioriterat ämne

Med jämna mellanrum har jag läst artiklar om anhörig som mist sitt barn på grund av missbruk, om den sorg och smärta som det medför och hur de kanske inte fick stöd och hjälp av samhället som hade behövts för att rädda just deras barn, skriver insändaren.

Annons

Med jämna mellanrum genom åren har jag läst insändare från en förtvivlad anhörig till en missbrukare, som just befinner sig i helvetet på jorden, vilket man gör som anhörig till ett barn som har ett pågående missbruk. Vet inte hur, eller kanske var, man kan få hjälp som fungerar. Förutom missbrukaren själv, som ofta inte vill ha hjälp, är socialtjänsten den enda som kan göra något.

Med jämna mellanrum har jag läst artiklar om anhörig som mist sitt barn på grund av missbruk, om den sorg och smärta som det medför och hur de kanske inte fick stöd och hjälp av samhället som hade behövts för att rädda just deras barn.

Jag har just läst boken Vi begravde våra barn av bland andra Elisabet Greek, en mycket angelägen, fin, men tung och mycket tragisk bok. Vår anhörig valde själv bort sitt liv på grund av missbruksproblem för över tio år sedan. Därför känner jag igen eller har upplevt mycket av de saker som togs upp i boken, allt från förtvivlan och otillräcklighet till sorg, skuld, skam och smärta. Man känner rädsla från omgivningen, eller problem med den hjälp eller brist på hjälp man får från sociala myndigheter.

Efter min anhörigs död anmälde jag fallet till Länsstyrelsen vilket ledde till en granskning av socialtjänsten med klagomål på sju–åtta punkter, allt från utebliven dokumentation, till tvångsvård, som gick fel. Socialen fick erinran på samtliga punkter. Min önskan och förhoppning var då att det kanske kunde hjälpa någon/några andra i framtiden.

Men det som nästan är mest tragiskt är att det fortfarande, efter så många år, verkar se likadant ut i dag. Det kan bero på att många inte ens ger sig in i diskussionen eller problematiken, de orkar inte bry sig, eller orkar inte ens läsa en insändare eller artikel. Det är konstigt nog inte ett prioriterat ämne. De som inte befinner sig i helvetet på jorden anser antagligen att det där rör inte mig.

Kanske lever de i tron att som förälder är det så enkelt som att sätta tydligare gränser. Men i verkligheten kan detta tyvärr drabba vem som helst i dag eller i morgon.

Föräldrar för evigt

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel